0 Kilometer » foscar

XI

O S C A R

Det kändes så konstigt att mötas upp med mina bästa vänner igen, träffa dem även fast det kändes som att jag hade svikit dem. Jag skrapade lätt med foten i gruset där jag stod vid busshållplatsen, redo att vilken sekund som helst hoppa på den röda bussen som skulle köra in och vänta på mig.

Det hade gått tre veckor sedan jag kom hem. Det hade tagit tre veckor för oss att hitta en lucka då vi alla sex hade tid att träffas. Det var så konstigt, vi alla hade helt annorlunda liv än vad vi hade haft i gymnasiet. Alla gjorde alla möjliga saker – vilket jag också hade gjort, men förstört det.

Det hade bara gått tre veckor sedan jag kom hem och jag saknade Felix mer än någonting annat. Vi hade inte haft någon kontakt enda sedan de smsen jag skickade till honom på tåget. Allt jag ville var att få prata med honom, men ärligt talat så vågade jag inte. Jag hade ingen aning om hur han skulle reagera, så jag såg ingen anledning till att göra det.

Plötsligt såg jag bussen köra in på hållplatsen, jag klev på och satte mig på en plats i mitten – hoppades att ingen skulle sätta sig bredvid mig, precis så som alla andra tänkte. Precis när bussens dörrar skulle stängas och vi skulle åka iväg så var det såklart människor som kom i sista sekund som skulle på. Två blonda tjejer sprang på bussen med sina händer hårt sammanflätade. Den ena tjejen betalade båda deras biljetter, vilket fick den andra tjejen att glatt kyssa hennes kind. Jag himlade med ögonen, såklart att det skulle vara ett par som klev på bussen just idag.

En suck lämnade mina läppar medan jag vände ansiktet ut mot vägen istället. Jag kunde höra deras fnissande och nykära skratt medan de skuttade längre bak i bussen. Par var ganska äckliga när jag tänkte efter. Men det såg ändå så mysigt ut.

I ren panik drog jag upp min telefon, började skriva in ett sms till Felix. "Jag saknar dig så" skrev jag snabbt in, men raderade igen. Det var ändå inte värt det. Jag hade lovat honom en sak, och det var att inte lämna honom. Vad hade jag ändå gjort? Tagit mitt pick och pack för att det var bättre så. Bättre?! Vad gjorde saken bättre av att lämna honom när han säkert behövde mig som mest? Jag var en enda stor idiot.

När bussen äntligen stannade vid Kungsgatan så rusade jag av. Direkt såg jag mig omkring, försökte se någon jag kände igen så att allt jag kände bara kunde få försvinna. Jag var tvungen att prata om någonting annat för bara någon timme. Efter ett tags panik av att vara själv så såg jag i alla fall Saga och Caroline. Så fort de fick syn på mig kom de framspringandes och gav mig en gruppkram.

"Åh vad vi har saknat dig! Är du tillbaka för gott? Hur är det med Felix? Hur är det i Göteborg? Hur går det på universitetet? Har du någon aning om vad vi ens ska göra? Vet du var de andra är?"

Alla deras frågor vällde bara över mig. De enda jag kunde få för mig att ge dem var ett stelt leende.

-

HELLO SUNSHINES!

Jag är jättesugen på att spela Sims, är det värt det? Jag vill bygga ett hus, haha...

Vad har ni sysslat med idag då? Ingenting? Najs, samma här. Okej lol vem tror jag att jag är.

Vill ni veta en rolig uppdatering om min telefon? Tydligen så har företaget som har min telefon sin verkstad i fucking Köpenhamn. Min telefon är i Danmark, what.

Okej, jag ska sluta ta upp er tid haha.

Skriv en kommentar så blir jag glad. :)

Hoppas ni har haft en fin dag! Ni är bättre än bäst, puss och kram ❤