0 Kilometer » foscar

IX

O S C A R

När jag satt på tåget på väg upp mot Stockholm kände jag hur illamående jag var och hur ont min mage gjorde. Jag var otroligt nervös. Mina föräldrar hade ingenting om att jag var på väg hem. Försiktigt drog jag upp telefonen ur fickan och gick in på min och Felix konversation.

Skickat från: Mig

Tid: 11:10

"Jag kommer sakna dig, Felix"

"Vi sa aldrig de orden, att vi hade gjort slut"

Skickat från: felix <234

Tid: 11:10

"Då säger jag det nu, vi har gjort slut"

"Skriv inte till mig Oscar, jag vill inte prata med dig"

Jag suckade lågt. Det var självklart att han var arg, han hade all rätt att vara arg. Visst hade mitt beslut kommit så drastiskt för honom, men jag hade tänkt på det länge. Länge hade jag förstått att någonting inte stod rätt till med Felix, men han vägrade prata med mig. Det kanske inte var rätt beslut att bara åka ifrån honom, men jag kunde inte leva med honom om han vägrade att prata om sina problem med mig.

Skickat från: Mig

Tid: 11:12

"Jag är jätteledsen, men det blir bättre såhär Felix"

"Du vet att jag älskar dig, men vi klarar inte det här tillsammans"

"Jag skulle kunna ringa dig, vi kan prata om allt som händer"

Skickat från: felix <234

Tid: 11:12

"MEN SLUTA SKRIV TILL MIG JAG VILL INTE VETA AV DIG"

"VI HAR INGENTING, INGENTING, ATT PRATA OM"

Ännu en suck lämnade mina läppar. Han vägrade förstå, vi hade allt för mycket att prata om. Men jag kunde inte tvinga honom, han fick välja själv vad han ville och inte ville prata om.

Jag vände ansiktet mot fönstret. Såg nästan bara skog flyga förbi i den snabba farten som tåget flög iväg i. Tågets fart fick mig att lugna ner mig en aning, fick mig nästan att bli lite sömnig. Långsamt slöt jag mina ögon. Så fort jag satte mig på någon form av transportmedel så blev jag trött så himla lätt. Jag slog mitt huvud bak mot huvudstödet.

Även fast det kändes så rätt, det jag höll på att göra – lämna Felix när vi inte fungerade, så kändes det så fel. Han behövde mig, jag visste det helt och hållet. Hans humör, hans känslor, det skulle ändras – jag visste det. Snart skulle han komma krypandes efter mig, berätta hur mycket han saknade mig, att han ångrade sina fel. Jag ville att allt skulle bli bra för oss.

-

Här får ni ett till kapitel, för så snäll är jag ;)

Jag hoppas att ni inte hatar mig för att jag särar på dem haha...

Just nu upptäckte jag att jag har ätit upp min choklad, fan.

Det är någonting med mig och Youtube. Förut tittade jag på alla youtubers man kunde tänka sig, jag var fullständigt galen i det, men nu gillar jag typ inte Youtube längre?? Jag tittar inte på någon youtuber alls typ, jag blir typ bara arg när jag gör det??
Tittar ni mycket på Youtube?

Hur mår ni förresten? Vad har ni hittat på idag? Vad ska ni göra den sista tiden av sommarlovet?

Omg ni vet när en låt man inte lyssnat på på ett tag kommer på Spotify? Det hände precis, YEY.

Rösta och kommentera så blir jag väldigt glad! :)

Hoppas ni har/har haft en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤