Solens strålar går igenom persiennerna och bildar ett randigt mönster på väggen på andra sidan rummet. Jag gnuggar mig långsamt i ögonen och reser mig upp. Jag kollar i spegeln och på andra sidan möter jag minst sagt ett monster.
Jag ryggar tillbaka lite lätt av åsynen av mig själv.
Jag fortsätter in i badrummet och får än en gång syn på mig själv i spegeln. Jag drar av mig alla kläder och hoppar in i duschen.
Väl där spricker allt och det känns som om att mina tårar aldrig skulle sina.
Jag står säkert där hur länge som helst. Bara under de varma vattnet och känner hur mina tårar som letar sig ner i små rännilar ner för kinderna spolas bort på direkten.
Jag samlar mig, tvättar igenom håret och går ut ur duschen.
Genom den immiga spegeln möter jag min egna rödgråtna blick. Av bara ren panik över hur allt ska bli.
Med endast en handduk virad om kroppen går jag ut till mitt rum igen för att leta kläder. Då får jag syn på mobilen som ligger på bordet bredvid sängen. Genast fylls jag av ångest igen. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska svara Omar.
-Omar-
Jag vaknar upp och det första jag gör är att leta upp mobilen som ligger på nattduksbordet. Kollar twitter, RT liten fans och gillar bilder på instagram. Känslan av att ha den makten att en människa kan bli sådär galet lycklig om man RT är helt galen.
Jag går in på sms för att skicka en lite hälsning till Felix, bara för att visa att jag bryr mig. Då får jag syn på Ellas kontakt och ser att smset jag skickade igår fortfarande var oläst. Jag kliver upp ur sängen och går ber för att ära frukost.
Klockan börjar närma sig åtta så jag går ut i hallen för att gå Mot bussen.
Då surrar mobilen till och jag tar upp den ur fickan, ett stort leende sprids över mina läppar när jag ser att det är Ellas namn som står på displayen.
- haha, vad ler du Åt? Albin knuffar mig lätt i sidan och set verkar som om han hade sett att namnet på skärmen var en tjejs.
- jag blev glad, säger jag tyst och öppnar meddelandet.
"Visst kan vi ses, dock har jag bara ledigt idag efter skolan denna veckan, x"
Mitt leende bli ännu större och jag kollar min klädsel, funkar det att ha detta? Ja, herregud Omar, ni ska träffad som vänner, ingen dejt eller så.. Även fast jag kanske hoppades på mer än vänskap i mellan oss.
- så hon vill träffas? Albin ler mot mig, jag ler mot honom också och inser att mitt leende kanske är lite töntigt stort.
- jaaa, säger jag lyckligt och han skrattar åt mig.
- HAHHA vad är det med dig Omar? Har du gått och blivit lite käääääär, säger han med överdriven röst och jag smäller till han lite lätt på armen som svar.
- men ärligt? Säger han och ler busigt mot mig.
- kan jag vänta med att svara på det? Ler jag.
- självklart, säger han och rycker på axlarna, men jag ser att han redan vet svaret, såpass väl känner han mig.
Jag kollar ner i mobilen igen för att sedan knappra in ett sms där jag skrev att jag gärna träffades idag. För jag saknar henne redan.
YOU ARE READING
They don't know about us
Fanfiction14 år, näst sista året på grundskolan och så gammal så jag själv får ta tåget upp till Stockholm för att träffa min barndomsvän. Men vad händer när man träffar just den där killen på tåget, inte med det stöddiga självsäkra leendet, utan det lite mer...