They don't know about us

They don't know about us, Kapitel 3

- är du inte klar snaart? Klagar jag som nästan står och studsar av iver.

- mitt hår är ju superlockigt, klagar Elin som står och plattar sitt redan spikraka hår.

- ditt hår är plattare än vad mitt någonsin kommer att bli, säger jag och drar ut plattångens sladd ur eluttaget och drar med mig Elin till hallen.

Bara tanken på att jag kanske ska få träffa Omar igen gör mig helt galen och jag längtar så att det känns som om jag ska ramla ihop. Jag drar åt mig mina grejer, nycklar, kamera, mobil och pengar innan vi äntligen är på väg mot bussen som ska ta oss i till stan.

- Ella..? Vad är det ens med dig, du är ju heeeelt hype. Du visste inte ens vilka killarna var förens igår? Säger Elin som måste ta några springsteg för att hinna med i mina långa kliv.

- jag vet verkligen inte, men Omar var så himla snäll och fin igår så.. Jag vill träffa honom mera, säger jag ärligt och väntar på "explosionen".

- du, Omar är min, så tyst, säger hon och tillägnar mig en sur bitchblick som hon sedan ångrar och kramar om mig.

- vi får la se, säger jag tyst.

- förlåt, jag bara liksom... Älskar honom så sjukt mycket, säger hon och ser lite skamset ner.

Att Omar följer mig på twitter har jag inte ens vågat nämna än. Jag skulle inte stå ut med hennes tjat om att jag skulle be honom att följa henne. Och hur elakt det än låter så vill jag faktiskt inte det. Jag vill ha det för mig själv. Hon har ju ändå chans att träffa honom mer än jag. Eller har hon?

- här är det, säger hon och stannar, vi är på ett parkliknande ställe och vi sätter oss på en ledig bänk.

Det står en ring av tjejer på ett ställe, dem skrattar och pratar högt. Dem bär flera lager smink och jag ser lite smått äcklat på dem. Dem ger mig långa blickar och ser inte så värst trevliga ut. Jag låter bli att kolla på dem, men jag känner ändå hur deras blickar håller på att bränna hål i nacken på mig och jag känner de obehagliga rysningarna i ryggraden.

Jag har ingen aning om hur länge vi sitter där, en timma, kanske två, men tillslut så börjar i alla fall några utav tjejerna skrika, men tystnar genast. Dem ställer sig vid vägen och ser över gatan. Killarna är påväg hitåt och jag blir alldeles varm av att tänk på att Omar är en utav dem.

Dem kommer längre fram och jag tittar bara snabbt på de andra. De ser också bra ut men mina ögon letar efter Omar och jag går fram till honom först.

- Nämen hej.. Ella, det var så du hette, ellehur? Säger Omar och kramar mig, vi tar en bild och han kramar om mig igen.

Självklart vill jag ta bild med de andra killarna när jag väl har chansen, så jag snurrar ett halv varv.

Och då ser jag honom. Han bara står där, i en vit keps felvänd, enkel t-shirt och ett par ljusblå mjukisshorts.

Jag ser på honom som om jag aldrig

sett en människa förut. Åh herre, vad snygg han var.

- Vem är det? Säger jag och pekar på honom och tittar på Elin.

- Felix, säger hon bara och kollar efter Omar igen.

- Jag vill ha bild med honom, säger jag tvärsäkert och går fram till honom.

Jag börjar bli lite nervös, varför det egentligen? Det brukar jag ju inte ens bli. Inte inför sånt här.

- hej, säger jag och går fram till honom.

Han kramar om mig, det är nog den mysigaste kramen jag någonsin har fått och jag glömmer nästan att släppa honom. Vi tar en bild, jag kan inte sluta le, Felix är alldeles för underbar.

- pussbild? Undrar han och ler sitt bedårande leende.

- visst! Säger jag och ler.

Han trycker sina läppar mot min kind och jag hör smacket när hans läppar släpper huden på kinden. Just den sekunden känner jag att jag var den lyckligaste i världen.