They don't know about us

They don't know about us, kapitel 18

Tiden tickar långsamt och jag börjar bli nervös. Vad ska jag ens säga? Vad ska jag göra? Bussen stannar vid Göteborgs centralstation och jag kliver ut och ser mig om.

- Omar? Jag hör en vakant röst bakom mig och jag snurrar om och möter hennes blick.

Jag kramar om henne, sådär mysigt som alla våra fans älskar.

- hej, säger jag och ser på henne igen.

- hej, säger hon och hennes ögon tindrar som ett barns på julafton.

Vi säger ingenting mer, men vi går tillsammans, så nära så att våra händer snuddas ihop i varje steg.

Det är nästan så att jag skulle vill att tag i hennes, fläta ihop våra fingrar och kyssa henne. Visa för både henne och världen hur mycket hon betyder för mig.

Vi går igenom nordstan och fortsätter bort, vi sätter oss på en bänk, tystnaden är kvar, trots att det är så tyst så är det ingen pinsam. Vi sitter liksom bara tysta och "njuter" av varandras sällskap.

- Ella? Säger jag tyst, knappt hörbart. Men tydligen så hör hon ändå efter som att hon höjer huvudet och kollar på mig.

- ja Omar?

- jag vet inte hur jag ska säga detta, jag slår ner blicken i knät mot mina händer som redan börjar bli fuktiga av nervositet.

- säg det bara, säger hon tyst.

- du är speciell, redan från första ögonkastet på tåget i fredags har jag tänkt på dig. Hela tiden. På tåget.. Vi pratar som om vi har känt varandra i evigheter och det känns.. Underbart.. Jag blir tyst och biter mkt lätt i underläppen.

-Ella-

Fan, fan, fan. Vad ska jag säga nu? Vad ska jag göra? Vanligtvis i sånna här situationer brukar jag bara springa iväg. Bara springa och springa tills benen känns som överkokt spagetti.

Vad ska jag ens svara honom? Hur känner jag egentligen för honom, om man klipper ur både Felix och Elin ur bilden.

- Omar jag vet inte vad jag ska säga, säger jag ärligt och känner mig extremt snurrig.

- du behöver inte säga någonting, jag ville bara få ur mig det, säger han långsamt och vägrar fortfarande möta min blick.

Det blir tyst igen. Jag sitter och kollar på duvorna som samlas i klungor på torget och Omar sitter bara och ser drömmande framför sig.

- vad tycker du ens om mig? Äntligen ser Omar upp och möter min blick.

- jag har ingen aning, allt är så snurrigt, det går för snabbt, säger jag och pillar på ett högt grässtrå.

- men säg bara allt, som det är, hur rörigt det än är, ber han och lägger huvudet på sned.

Jag stannar upp, tänker lite till. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga det? Varför blir allt så svårt när det kommer till killar helt plötsligt? Eller i och för sig, inte alla killar... Kanske just bara.. Omar.

- jag gillar dig, jättemycket, Elin gillar dig och jag lockas av Felix, jag har redan sagt det, säger jag tyst.

- men...

- men det känns ändå speciellt i mellan oss. Jag tycker om dig Omar, jättemycket, jag vet inte ens varför jag tvekar, jag menar du är sjukt fin och underbar och...

Jag hejdas mitt i mitt babblande om typ ingenting utav att Omar än en gång trycker sina läppar mot mina.

Jag känner hans tunga mot min underläpp och jag låter honom komma in, det övergår till hångel och det enda som betyder någonting är det som händer nu. Omars läppar mot mina. Han är underbar.