They don't know about us

They don't know about us, kapitel 20

- får jag skicka bilden till boysen? Undrar jag och ser på henne.

- kommer dem inte tro.. att vi typ är tillsammans då..? Undrar hon och ser lite nervös ut.

- vad vill du? Undrar jag och undrar vad hon tycker att vi är. Kompisar hånglar helt klart inte, dessutom så tror jag inte att kompisar erkänner för varandra att vi gillar varandra.

- inte redo för ett förhållande.. ÄN. Omar jag gillar dig, vänta ett per dagar så kommer jag vara helt såld, säger hon och skrattar med röda kinder.

- men kan jag skicka den? Undrar jag igen.

- om du vill.

Jag skickar bilden i smsgruppen med ett hjärta under och ler nöjt.

Jag kollar på klockan och inser till min besvikelse att klockan börjar bli mycket och att sista bussen till Åsa snart går.

- jag måste hem, säger jag och gör ett sadface.

- jag följer dig till tåget, säger hon och ler varmt mot mig, det får mig att le också.

Hon tar min hand och vi flätar ihop våra fingrar, och så går vi till bussterminalen.

Vi väntar under tystnad, men som vanligt är det ingen pinsam tystnad.

Bussen kommer inrullande och jag ler snett.

- hejdå, mumlar jag tyst.

- får man ingen kyss? Undrar hon besviket.

Det får mig att le och jag öppnar mina armar och drar in henne i en kram och kysser henne mjukt.

Jag vill aldrig släppa hennes läppar men med tanke på att bussen snart går tvingas jag till det.

- hejdå, säger jag tyst.

- vi ses Omar, säger hon tyst och jag pussar henne en sista gång innan jag går in i bussen, betalar för mig och går bak och sätter mig.

Jag skickar en snabb slängkyss mot henne och hon låtsas fånga den och trycka den mot sina läppar.

-Ella-

När bussen svänger därifrån så börjar jag hoppa på stället av ren glädje. Glädje att ha Omar, att någon tycker om mig, att jag äntligen har bestämt mig om hur jag ska göra.

Jag tar upp mobilen och tar fram en utan bilderna jag och Omar tagit tillsammans. Våra läppar är tryckta i mot varandra och jag sätter den som bakgrundsbild. Jag ler bara av tanken av honom och det känns som om i alla kärleksböcker. Den känslan har jag aldrig känt innan.

Jag tar upp mobilen och twittrar snabbt.

"Bästa dagen på längre"

Jag går hem igen och det känns som om jag svävar.

- allt bra idag? Undrar mamma som står i köket och jag känner hur det luktar kyckling i hela huset.

- jaa, bättre än så. Säger jag och känner hur ett leende växer fram på mina läppar.

- jasså? Hur så då? Undrar hon och ler åt mitt stora leende.

- Omar, säger jag tyst innan jag fortsätter in till mitt rum.

Jag slänger mig på sängen och forsätter att le, att en person kan få en sådär galet lycklig.

Jag slickar mig om läpparna, liksom för att känna den sista smaken utav honom, jag saknar honom redan..