They don't know about us

They don't know about us, kapitel 32

-Ella-

Jag vill inte vara här, jag vill verkligen inte vara här, det känns verkligen inte bra och jag suckar bara tyst för mig själv. Helst av allt hade jag bara velat springa ut ur studion och ta första bästa tåget till Göteborg igen.

Men det går inte. Samtidigt får tanken på att jag och Omar ska sitta en hel tågresa tvärs igenom landet tillsammans mig att vilja ännu mindre. Stämningen där? Jag vill inte ens tänka tanken.

- hur är det? En tjej med blont hår som jag sett jobbar med killarna ställer sig och ser ner på mig där jag sitter med armarna hårt knutna om benen.

- bättre har det väl vart, säger jag ärligt. Jag orkar inte ljuga och säga att allt är bra, höja huvudet och klistra på fakesmilet. Det går liksom inte, och jag tror att det bara skulle sätta mig i ännu mer trubbel.

- vad har hänt då, hon sjunker ner bredvid mig och ser på mig.

Jag känner på mig att denna människan är schysst så jag haspar genast ur mig allt som har hänt under de timmarna hemma hos Felix på kvällen igår. Hon sitter bara och lyssnar på mig, avbryter inte men nickar lite smått.

- det var ju inte så kul, säger hon till sist när jag är klar med min lilla historia och andas snabbt för att jag blev så uppjagad av stämningen.

- och jag vet inte vad jag ska göra, säger jag tyst och ser ber mot mina knän.

- inte jag heller, ärligt talat, båda är sjukt fina killar och jag skulle absolut inte kunna välja åt dig.. Jobbig situation, säger hon och drar in mig i en kram efter som att hon ser att jag verkligen behöver det.

- jag känner mig taskig mot Omar, fortsätter jag.

det verkar inte som att det besvärar henne det minsta att jag berättar om mina problem. Snarare tvärt om, hon sitter och lyssnar aktivt och jag sänder en tacksam tanke till henne.

- jag förstår, men om du inte gillar honom på det där sättet så kan du inte göra så mycket åt det, säger tjejen som kallar sig mickis.

- sant, tack, säger jag och menar det verkligen.

Det är sällan man stöter på sånna människor, som liksom bara nickar och försöker hjälpa än på ett smidigt sätt. Inte bara som "väl honom, han är bättre" utan mer talar om för mig att jag ska följa mitt hjärta.

- men du, jag vet, hur känner du för Omar, berätta allt, befaller hon och ler lite lätt mot mig.

- kan vi sätta oss där ute? Det känns lite obekvämt att sitta här när dom faktiskt dansar där och kan höra, jag pekar bort mot de fyra killarna som rör sig i takt till musiken.

- självklart!

Hon tar tag i min arm och drar mig upp på fötter, ger mig en ordentlig kram och jag kramar tillbaka.

Jag går henne tätt i hälarna och vi sätter oss i en soffa som stod utanför rummet.

Jag berättar allt om hur jag känner för Omar, om när vi kysser varandra, och sedan ber hon mig att berätta allt om hur jag känner för Felix.

Jag pratar och pratar, det känns verkligen som om jag pratar i evigheter men hon sitter bara och lyssnar lugnt vad jag har att säga. Avbryter mig gör hon inte heller, utan låter mig prata till punkt varje gång.

- jag vet, säger hon till sist.

- vet vadå? Undrar jag nyfiket.

- jag tror att du har kompiskänslor för Omar, bara att när du kysste honom kändes det bra, men jag tror att du gillar Felix, man ser det på dina ögon när du pratar, konstaterar hon och ler mot mig.

Kärlek, det är inte bara någonting man ser i mellan två personer, man kan se det i folks ögon också, och det känns som om mickis har rätt med mina kompiskänslor, för det kan man ha.

Jag nickar lätt, Felix.