They don't know about us

They don't know about us, Kapitel 17

Denna gå gen svarar hon mig riktigt snabbt och vi bestämmer att vi ska synas klockan fyra i Göteborg. Det blir perfekt då jag har bussen ifrån Kungsbacka.

-Ella-

Jag sitter vid pianot och är så distraherad så jag knappt kan få fram "blinka lilla stjärna". Mina tankar vandrar till Omar hela tiden och noterna på notstället hoppa runt och jag kan verkligen inte få fokus på det jag ska göra.

- Ella, skärp till sig lite, du har spelat den tusen gånger, Hanna, våran musiklärare klagar på mig då jag för fjärde gången i rad spelar fel.

- förlåt, mumlar jag och börjar spela igen, kören börjar sjunga och jag lyckas faktiskt hålla mig till rätt ackord hela låten igenom och denna gånger ler Hanna ett nöjt leende i mot mig.

- okej, nu kan du ta gitarren och sjunga igenom din låt, säger hon och pekar på ett av de minsta musikrummen som er tomt.

Jag tar en gitarr och går mot den halvt öppna dörren. Jag stänger omsorgsfullt efter mig och sätter mig på stolen. Jag drar fingrarna över strängarna och sjunger litegrann.

Det går bra, riktigt bra. Lite av nervositeten inför skolavslutningen är det allt. Men när det verkligen gå bra så släpper i alla fall lite av det.

Det känns som om det är den segaste dagen på länge och jag vänder blicken i mot klockan hur många gånger som helst och folk börjar väl säkert indra på vad jag väntar ska infalla.

Prick klockan tio över tre ringer det ut och jag bokstavligen slänger mig upp ifrån stolen och skuttar ut i korridoren för att dra med mig min jacka.

- vad är det ens med dig? Joel en kille i klassen kollar på mig med en blick som om jag vore helt sjuk i huvudet.

- jag vet inte, känner mig bara glad, säger jag och rycker på axlarna.

- för vad? Haha, du är rätt söt när du studsar sådär, säger han och ler lite halvt.

- haha, ska träffa en person bara, säger jag och vägrar möta han blick trots att han söker min ögonkontakt.

- kille? Undrar han och ser förvånat på mig. Killar är inte det jag är "känd" för att vara intresserad av i skolan.

- kanske det kanske, men du, jag måste gå, säger jag och slänger väskan över axeln innan jag går ut ur skolan.

Biten hem är verkligen inte lång och jag slänger bara in min väska innan jag återvänder ut igen.

Jag tar bussen till Centralstationen där jag och Omar har bestämt oss för att mötas.

När jag väl hade bestämt mig för att träffa Omar blev jag genast väldigt taggad inför att träffa honom igen. Trots den lilla nervösa klumpen i magen.

Jag går in på subway och köper mig en macka. Jag ser än en gång på klockan som jag har på armen. En kvart kvar tills Omar kommer och jag sätter tänderna i min macka.

Det är nästan så att jag inte kan äta den på grund av nervositet.

-Omar-

Jag sitter som på nålar på bussen. Det var riktigt länge sedan jag var så nervös inför att träffa någon. Varför var jag ens det?

Okej det var rätt uppenbart. Jag gillade denna tjejen och vill verkligen träffa henne igen.

Men samtidigt river nervositeten inom mig, det blev lite konstigt sist.. Och jag hoppas för all del att det kommer lösa sig.