They don't know about us

They don't know about us, Kapitel 12

Han släpper mig motvilligt och leendet på hans läppar är så stort så att det ser ut som hans mungipor ska slå i öronen i vilken sekund som helst.

Det känns som om jag vändes upp och ned och sedan tillbaka. Alla tankar har inte fallit på plats och jag känner mig grymt förvirrad. Vad hände nyss?

Jag kastar en snabb blick på Omar och trots hand lite mörkare hy så kan jag se att hans kinder skiftar lite lätt i rosa.

- det var okej, eller? Han kollar blygt på mig och jag känner inte alls igen honom. Han är inte alls den där "kända" killen so hälsar på sina fans, utan som en helt vanlig kille.

- mer än okej, säger jag tyst.

Då kysser han mig igen och det känns som om hela rummet snurrar och tidens står stilla. Det är heelt.. Underbart och jag ler i kyssen.

Men det finns ändå en liten hake..

Det känns fel.. Alldeles jättefel. Jag vet inte varför, för Omar är alldeles för underbar, och ja.. Jag gillar honom asmycket..

Jag vet inte om det är tanken på att Elin har sina ögon lite extra öppna för honom eller om det är för att tanken på Felix fortfarande finns kvar i mitt huvud.

Jag ruskat långsamt på huvudet, jag har ingen aning och jag börjar nästan undra om jag vill ha en aning om det..

-Omar-

Hon ser på mig, med världens finaste och största leende på läpparna. Jag antar att jag ler som ett fån, men jag kan inte hjälpa det. Hon är så oslagbart fin och jag kan har tänkt nästan enbart på henne enda sedan vi klev av vid stationen i Stockholm i fredags.

Hon blir tyst en stund, vägrar att möta min blick och mitt hjärta bultar oroligt. Gjorde jag nått fel? Tänk om hon tyckte att jag var dålig?

Jag ser hennes hand ligga där på armstödet. Tanken lockar mig att ta den, bara hålla den i min. Tillslut kan jag inte låta bli, utan sträcker försiktigt fram handen och tar hennes lilla hand i min. Hon håller i min hand också. Och då, äntligen ser hon på mig igen. Trots att det kanske bara var tio minuter sedan sist så känns det som en hel evighet.

Hon ser ner igen och jag känner hur mina mungipor åker ner.

- gjorde jag nått fel? Undrar jag försiktigt och ser på henne.

- nej... Men jag undrar om jag gjorde det.. Säger hon tyst och hennes ögon blir blanka.

- varför det? Du hade väl ingen kille? Jag känner hur kinderna hettar till, ifall det hade vart så hade jag nog gjort bort mig helt.

- för att Elin älskar dig och jag har ögon för Felix.. Men ändå så gillar jag dig, ååh, jag vet inte vad jag ska göra..

Hon ger mig en blick som jag inte kan tyda. Antingen är den ledsen eller bara söker hjälp. Hur ska jag göra? Jag är kanske inte är den där killen som är expert på tjejers känslor och jag känner paniken komma krypande.

Istället drar jag in henne i en mjuk kram, bara håller henne tätt intill mig, och jag hoppas verkligen att det inte är sista gången.