They don't know about us

They don't know about us, Kapitel 23

Jag ringer mamma genast och väntar ivrigt på att hon ska svara. Jag trummar fingrarna nervöst mot bordet och suckar lätt när den sjunde signalen går fram. Dock är jag inte så förvånad att hon inte svarar, så jag skulle precis lägga på när jag hör en välbekant röst i andra änden.

"hej gumman!"

- hej mamma.. Jo det är så.. Att Omar undrar om jag kan följa med till Stockholm i helgen, visst får jag?

"Vart ska du bo?"

- på samma ställe som Omar

"Lova att höra av dig bara"

- tack mamma, vi syns i eftermiddag!

Jag lägger på och ler glatt. Jag ska få åka till Stockholm med Omar. Trots att vi har synts så lite känns det ändå som om vi känner varandra utan och innan och jag känner mig inte alls obekväm med situationen.

"Omar, jag fick följa med! Iih:D"

"GÖÖTT! Tåget går 15.19 så vi syns vid centralen 15? :*"

"Kan inte vänta<3"

Jag lägger ner mobilen igen och inser att jag ännu mindre kommer kunna koncentrera mig på vad jag ska göra idag.

Hanna, musikläraren, kommer och öppnar och jag följer elevströmen in i klassrummet.

Dagen segar sig fram och hur mycket tankekraft jag än använder så går det inte ett dugg fortare. Men när klockan äntligen ringer ut klockan tio i två studsar jag upp och hämtar mina grejer innan jag går i raskt tempo hem. Jag vill ju hinna packa så smart som möjligt.

Jag tar fram en bag och kastar ner tröjor, byxor, shorts, pyjamas och andra nödvändiga grejer innan jag går ner i köket, klockan står på 14.18 och jag får panik över att tiden går så långsamt.

Jag packar ur grejerna igen och lägger i dem. Bara för att ha något att göra.

När jag är påväg med blicken i mot klockan igen slås dörren upp och mammas blick ser stressat på mig.

- vad är det? Undrar jag och möter hennes blick.

- mycket på jobbet bara, hon släpar sig in och slår sig ner på närmsta stol, när hennes ända slår i stolen ser jag tröttheten skölja över henne och hon blir tyst.

- jag går vid kvart i, säger jag tyst, rädd för att störs henne.

- du får ha det så bra, jag la in 1500:- på kortet och det borde du klara dig på, annars sätter jag in mer, ja som sagt, folk kallar mig bortkämmd och jag är en utav dem.

- du behöver inte mamma.. Börjar jag.

- men jag vill inte försummad dig så mycket som vi jobbar, säger hon.

- det gör ni inte, men tack!

Jag kramar om henne hårt och hon besvarar min Kram mjukt.

- det är bäst att du går, säger hon och kastar en blick på klockan, jag ler och tar en kofta och mina converse på mig, väskan över axeln och går ut.

Jag hinner inte mer än in på centralen innan någon hoppar på mig bakifrån. Jag ger ifrån mig ett litet tjut av rädsla och jag hör Omars härliga skratt.

- vart du rädd? Säger han och ler med tänderna.

- nej, för det är helt normalt att jag blir attackerad bakifrån! Säger jag och han skrattar åt min ironi.

- jag har saknat dig, säger han sedan.

- jag har saknat dig med, säger jag och ser in i hand underbara bruna ögon.

Han är väldigt nära nu, jag lutar mig fram och han möter mina läppar i en kyss.

- jag har saknat det där med, säger han och biter sig i underläppen. Han är så sexig så jag dör inombords.

- jag med.

Han tar min hand och vi går in i tåget, vi letar upp ett ledigt tvåsäte och sätter oss.

- vart ska vi bo? Undrar jag när vi slängt upp våra saker på hyllan ovanför.

- hos Felix.

Nej, han måste skämta.. Nej, nej, nej.. Inte hos Felix.