They don't know about us

They don't know about us, Kapitel 11

Tillsammans går vi mot tåget, hon följer med in och jag hittar en fönsterplats. Hoppas bara Omar kommer innan någon annan hinner sätta dig på platsen jämte.

Jag ger Elin en lång kram innan hon går ut ur tåget.

- vi måste ses snart igen, säger hon och blir genast blank i ögonen.

- jaa, instämmer jag och känner hur även mina ögon fuktas lite lätt.

- ja, du får komma snart igen så vi kan vänta vid studion! Säger hon då och bara tanken får mig att le.

- jag kommer nog snarare än vad di tror, säger jag och blinkar mot henne.

- blir det inte väldigt dyrt? Undrar hon, skuldmedvetet efter som att det oftast är jag som kommer till Stockholm och att hon sällan åker till Göteborg.

- du, pengar har vi, säger jag tvärsäkert.

Och det är sant. Våran familj har pengar, väldigt mycket pengar, pappas företag går framgångsrikt uppåt och det gynnar oss mer än någon annan. Så ingen kris om pengar direkt.

- hejdå Ella! Kommer saknar dig, älskar dig! Säger Elin och kramar om mig en extra gång innan hon går ut ur tåget.

Bara några minuter efter att hon hade gått kommer Omar instövlande på tåget. Hans blick söker sig runt och hans ansikte skiner upp i ett leende när han får syn på mig. Han släpar med sin väska igenom tåget och stannar när han kommer fram till mig. Jag ler mot honom, han ler mot mig och det känns som om det skjuter gnistor runt om oss.

- hej, säger han och ler sådär gulligt blygt som bara han kan.

- hej! Säger jag och ler. Han får mig alltid att le, en riktigt lite glädjespridare.

Det blir tyst en stund, men ändå ingen pinsam tystad som det mycket väl lika gärna skulle kunnat bli. Vi bara sitter tysta och läser av varandra.

Men efter att tag klarar vi inte att hålla tyst längre utan pratar och skrattar åt allt i mellan himmel och jord. Precis som vi gjorde på vägen till Stockholm.

- så vad gjorde du i Stockholm? Undrar Omar efter en stund och kliar sig nervöst i nacken.

- haha, märkte du inte det? Undrar jag och ser leende på honom.

- jo, men är du en foooer?

- neej, eller hahaha. Vet inte.. Säger jag bara och känner hur allt blod rusar upp i kinderna.

- varför var du där då, helt plötsligt är han nära, väldigt nära.

- för att.. Om jag ska vara ärlig, för att träffa dig... Säger jag långsamt och känner att det bara blir pinsammare och pinsammare för varje sekund som går.

Omar är fortfarande sådär nära och jag kan inte sluta blicken ifrån hans tindrande ögon. Han ler, jättestort. Har jag någonsin nämt hur fint leende han har?

- har du någon kille? Mumlar han och biter sig lätt i underläppen och det känns som om jag dör inuti.

- asså.. Nej, säger jag tyst och det känns som om jag vilken vilken sekund som helst skulle kunna börja dregla. Så snygg är han.

- då har du kanske inte något i mot att jag gör såhär.

Han sluter ögonen och trycker sina läppar mot mina. Jag besvarar hans kyss och det känns helt.. Jag kan inte ens beskriva känslan, otroligt. Det känns som om hela världen stannar och jag vill stanna med hans läppar mot mina förevigt.