They don't know about us

They don't know about us, kapitel 49

Jag går mot spåret Ellas tåg ska komma med och Omar måste springa för att hinna ikapp.

- men allvarligt Felix, ta det lugnt, Oscar går upp vid min sida. Jag noterar honom knappt och fortsätter att gå i samma takt som jag gjorde innan.

- men haha, jag saknar henne, säger jag bara och möter oscars blick innan jag kollar fram igen.

- du träffade henne bara för några dagar sedan.. Påpekar Oscar då men vägrar lämna min sida.

- har du varit kär någon gång? Undrar jag då.

- nja, kanske inte på riktigt, Oscars kinder blir lite lätt rosa.

- när du väl blir det så kommer du sakna henne hela tiden, varje sekund, säger jag och suckar.

- ey mannen vilken mjukis du har blivit då, säger ogge och sluter upp på min andra sida.

Jag suckar bara åt dem, den dagen dem hittar tjejer som dem blir sådär galet kära i, den dagen kommer dem faktiskt förstå, men nu gör dem det.

Vi ställer oss vid det rätta spåret och jag kollar hela tiden bortåt där tågen brukar komma.

Oscar och ogge står vid mig och studerar varenda rörelse jag tar. Det irriterar mig.

- vad är det?? Undrar jag tillsist när vi kanske stått och väntat runt 10 minuter.

- Omar verkar lite depp, svarar Oscar då och gör en lätt nickning åt Omars håll.

Han står med händerna djupt nere i fickorna och huvudet sänkt. Jag känner mig skyldig även fast jag vet att det inte borde vara så.

Jag går fram till honom och ger honom en brohug.

- bro, du är inte över henne än? Undrar jag och ruffsar lekfullt om hans hår.

- hade du vart över henne ifall det hade vart för mig hennes hjärta bankade för? Undrar han då, lite halvspydigt och jag suckar.

- nej, det hade jag inte. Jag vill att du ska vara gamla glada Omar, säger jag som svar efter att ha funderat en stund.

- det kommer, han ler ett halvt leende och ser lite gladare ut.

Tåget kommer inrullande och jag hoppar till som om jag hade fått en elektrisk stöt.

Jag går längst vagnarna och jag ser att folk kryllar ur vagnarna. Detta är slutstationen och tåget var i stort sätt fullsatt.

Jag kollar och kollar, men jag ser inte hennes ansikte någonstans. Men jag forsätter att gå och kolla, det fladdrar till lite av oro i magen på mig, tänk om hon bara ljuger? Att hon bara säger att hon inte kommer.

Jag ruskar genast av mig tanken. Varför skulle det ens vara så?

Jag hinner ända längst bak till den sista vagnen innan jag ser hennes ansikte som lyser upp när hon får syn på mig.

Det känns som om det är en scen ur en romantisk film där hjälten och hjältinnan återförenas när jag tar några hastiga steg och lägger armarna om henne. Hon håller bara ett hårdare grepp om mig och jag drar in henne i min famn.

Jag kollar på henne, hon möter min blick och jag kysser henne långsamt.

Hon besvarar den och jag kysser henne igen.

Just den sekunden vill jag bara pausa tiden och ha henne i mina armar för evigt.

-Ella-

Jag går ur tåget, det första jag ser är honom. Jag ler, han ler. Han är så sjukt gullig så man bara vill smälta igenom marken. Han breder ut sina armar och med några hastiga steg är han fram hos mig. Han drar in mig i en kram. Jag har bara armarna om honom och jag känner hur hans hjärta dunkar på andra sidan tröjan och jag ler.

Vi möter ögonkontakt och kysser varandra, flera gånger på rad innan han kramar om mig hårt och mysigt igen. Med hans armar om mig är jag lycklig.