They don't know about us

They don't know about us, kapitel 60

Det känns som ett stenars har hamnat över mig och min första impuls är att bara springa iväg. Bort, bort från honom, bort från allt. Men ändå sitter jag som fast frusen på bänken.

Jag nyper mig själv i armen två gånger, liksom för att vakna ut den a hemska mardröm. Men ingenting går som jag vill.

Jag vaknar inte ur en dröm, jag bara står där, med den kalla sanningen rakt upp i mitt ansikte. Bara står där med den största frågan av alla. Varför?

Felix ser inte heller ut att vara då taggad på det och jag förstår honom. Jag är helt galet kär i honom och jag tror, eller hoppas i alla fall att samma känslor är besvarade. Men vad i alla världen ska han då dumpa mig för? Precis när Omar har kommit över oss och när allt är på topp.

Jag känner hur de varna tårarna nu strilar långsamt ner för mina kinder och det känns som om jag befinner mig i en tvättmaskin och slungas runt, runt, runt så jag blir illamående. Jag vill bara försvinna och aldrig mer återvända, men det jag gör är att bara sitta där, med händerna knäppta i knät och kolla framför mig med förstelnad blick.

- varför? Undrar jag ynkligt tillslut, jag sluter ögonen hårt och öppnar dem igen, bara för att när jag slår upp ögonen igen ifall jag fortfarande sitter på bänken i parken med Felix jämte mig. Felix som inte längre är min pojkvän utan mitt ex.

- fansen, daff sa att det inte går, Felix kollar bort.

Är det nu det är slut på riktigt, vart ska jag ens ta vägen nu och vad ska jag göra? Åka hem till Göteborg igen och lämna dessa fyra störtsköna killar bakom mig och förtränga att detta ens har hänt. Skulle jag någonsin kunna göra så?

Ogge, oscar, Omar och.....felix?

Det känns ungefär som att lämna sin familj. Jag gillar dem alla.

- jag älskar dig fortfarande, viskar jag tyst, säker på att han inte hör mig då han helst inte ens tittar på mig för tillfället.

- och jag dig, äntligen vänder han sig om och möter min blick.

- jag fattar inte varför det måste bli så här, säger jag tyst och denna gången är det jag som kollar bort för att mina ögon i te ska svämma över av tårar.

- förlåt, viskar Felix tyst.

- det är inte ditt fel, svarar jag. För det är det inte, det är daffs.

- får jag bara en sista gång?

Felix har ställt sig upp och jag ställer mig också upp, han sätter fingrarna under min haka så jag ser upp, han ler lite halvt men det är nog det mest ansträngande leendet jag någonsin fått av någon.

Vi ser in i varandras ögon en kort stund innan han lutar sig i mot mig.

Innan jag ens vet ordet av så möter mina läppar hans och hans armar lindas om mina höfter och jag har mina händer placerade på hans nacke.

Vi hånglar en lång stund innan han avslutar det med en sista kyss.

Långsamt tynar värmen från hans läppar bort och jag måste bita mig i läppen för att inte börja gråta på plats.

Det var min och hans sista kyss, jag kommer aldrig mer få kyssa honom, sista gången... Det känns helt bedrövligt och jag går långsamt efter honom tillbaka till studion.

Vart ska jag ens ta vägen?

Jag vet ingenting just nu, förutom att jag fortfarande älskar honom.