They don't know about us

They don't know about us, kapitel 47

-Ella-

Dagarna rusar iväg och klockan tickar mot lov. Det har varit väldigt mycket musikkrönika de senaste dagarna och ja, det har gått bra. Riktigt bra.

Jag står framför spegeln med locktången i handen, det går inte värst bra att locka mitt långa hår, men jag står ett tag till och till sist börjar det arta sig lite i alla fall.

Jag drar ut kontakten innan jag börjar sminka mig noggrant.

Jag granskar mig kritiskt i spegeln, är detta okej?ett varv runt snurrar jag och bestämmer mig för att vara nöjd med utseendet.

Mamma kör mig till skolan och jag går in bakom scenen sommar tillfälligt uppsatt i gympasalen och mamma kliver upp på läktaren. Pappa jobbar troligtvist. Jag suckar för mig själv. Har ens min pappa hört mig sjunga? Han är borta väldigt ofta och aldrig med vid sånna här tillfällen.

Jag sjunger upp med de andra, det är jag som spelar på pianot och vi gör övningar som "ja å så ja å så jaaaa" för att värma upp rösterna ordentligt. Och helt plötsligt får jag syn på honom. Han står längst fram på läktaren med knähöga shorts och en vit t-shirt med tryck.

Han skulle ju komma. Jag känner att det knyter sig lite nervöst i magen. Omar är verkligen i gen dålig sångare och uppträda inför honom är ju lite smått pinsamt.

Eleverna som inte ska sjunga börjar strömma in och föräldrarna sitter på plats. Jag sitter kvar vid pianot, det är oftast jag som får spela, jag spelar hela "den blomstertid är kommen" och sedan sätts det upp en mikrofon precis vid mig och jag börjar spela introt till min låt.

Jag sjunger igenom hela och det går bra, ja, jag skulle faktiskt kunna säga att hela skolavslutningen blev lyckad, alla låtar satt och jag spelade bara en ton fel en gång. Det var när jag såg upp på Omar och tankarna på Felix tog över lite för mycket. Men en gång är ju ingen gång, visst är det så?

Alla applåderar jag jag känner mig som jag alltid gör när man får applåder, lite stolt och lite att man vill gömma sig.

Jag möter Omar vid utgången.

- fan vad grym du är, säger han och klappar mig berömmande på ryggen.

- säger kändisen himself, säger jag och kittlar honom i sidan.

- nej för du hade ju inte umgåtts med killarna i The fooo, en kall röst hörs bakom mig och när jag snurrar runt ser jag ina.

- okej, vi är kompisar, säger jag och försöker mig på att ge henne en nedlåtande blick.

- stackars Omar, säger hon och det känns som om hon trampar mig på magen.

- jag tycker faktiskt mer synd om Ella som går i samma skola som dig, kontrar Omar och lägger armen om mig.

Ina stannar till och jag ser att hon försöker låta bli att se ledsen ut. Jag och Omar fortsätter in i skolbyggnaden och in i mitt klassrum. Nu ska bara betygen delas ut och sen har vi lov. Fattar ni? Sommarlov! Flera veckors ledighet och jag kommer kunna spendera så många dagar med Felix. Och Omar och de andra killarna också förstås.

- seså, öppna nu! Omar ler uppmuntrande åt mig. Vi står utanför skolan och jag håller darrande i mitt kuvert med betyg.

Jag öppnar och möts till min förvåning av riktigt bra betyg, jag har verkligen höjt mig i nästan alla ämnen och stoltast blir jag såklart av mitt A i musik.

- grymt ju! Omar och jag gör en high five, innan jag inser att jag måste åka med mamma hem nu.

- kul att du kom, jag kommer ju upp till stockholm imorgon tror jag, säger jag och ler mot honom.

- jag åker ju upp nu i eftermiddag, ska bo hos oscar så du och Felix får ensamtid, Omar blinkar mot mig.

- tack, men haha vad tror du om oss? Jag skrattar åt Omar snuskiga tankar.

- ta det lugnt så inte sängen brakar ihop, skrattar Omar och jag ger honom en ilsken blick.

Han ger mig en slängkyss innan han vänder om för att gå mot bussen som skulle ta honom hem till sig.

- det var Omar om jag uppfattar dig rätt? Mamma dyker upp bakom mig och jag nickar till svar.

- du var riktigt duktig idag, fortsätter hon och jag ler stolt.

- tack, säger jag tyst.

- bra betyg fick du väl också?

- ja, 1A 5B 7C 2D, rabblar jag snabbt upp.

- det är ju jättebra, tur för dig nu när du ska upp till Stockholm så mycket.

- men.. HAHAH, säger jag jag bara till svar.

- du tar det väl lugnt med felix? Jag menar jag har inte råd att betala en ny säng åt honom...

- MAMMA?!?!!?

- ta det lugnt, jag skojade bara, säger hon och vi båda brister ut i gapskratt.