They don't know about us

They don't know about us, kapitel 31

Jag vänder mig snabbt om och får syn på henne. Det känns som om jag fryser till is då jag möter Elins blick och hon ser förvirrat på mig.

Jag som ändå är trött på hennes tjat om Omar förflyttar mig tätar intill Omar och han ser förvirrat på mig.

Även han ser upp och möter Elins blick och han stelnar till lite. Jag vet att Omar inte tycker speciellt mycket om henne och om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad jag känner om henne.

- tänker du svara på min fråga eller? Säger hon och jag ser att hennes ögon glöder och hon blänger på mig.

- jag är här med... Omar, mumlar jag tyst och ser ner på mina fötter för att slippa möta Elins arga blick.

Hon drar tag i mig och jag ger ett panikartat ansiktsuttryck till Omar som bara står helt handfallen.

Hon drar iväg mig till ett ställe längre ifrån killarna.

- VAD GÖR DU HÄR MED OMAR?! Hon väser åt mig så att hennes saliv nästan skvätter mig i ansiktet och jag ryggar tillbaka av hennes ilskna påhopp.

- jag har snackat med honom en del, det var han och jag, men sen hände det en grej och nu är det komplicerat, säger jag långsamt.

- OCH DU HAR INTE SAGT NÅGOT FÖR ATT?! Hon är fortfarande ursinnig och söker min blick trots att jag kollar bort gång på gång.

- för att jag visste att du skulle bli såhär arg, säger jag ärligt, hon måste faktiskt lära sig att bete sig.

- jävla idiot, säger hon.

Innan jag vet ordet av så träffat hennes hand min kind och jag känner hur det svider till.

Jag ser på henne med tårarna stigande i ögonen och hon ser förskräckt ut över det hon har gjort. Men sedan ser hon bitchigt på mig och jag ryggar tillbaka, vänder mig om och springer mot Omar.

-Omar-

Vart tog ens Ella vägen? Jag ser mig om efter henne, vi måste gå in i studion nu och jag vill verkligen inte lämna henne här ute med alla fans.

Helt utan förvarning så ser jag henne komma springande och hon slänger sig om min hals.

- Omar, snyftar hon mot min axel.

Jag står helt handfallen och jag vet inte vad jag ska göra och jag känner mig fånig som står med mina armar slappt hängande vid mina sidor. Jag lägger dem försiktigt om hennes kropp som skakar.

Sen tar jag hennes hand och går in mot studion, hon följer med.

Väl där inne ser jag på henne, hon har ett rött märke på ena kinden och ögonen är ängsliga.

- vad hände, säger jag tyst och biter mig i underläppen för att Honda mig ifrån att kyssa henne.

- hon, hon slog mig.. Säger hon tyst och vänder bort blicken.

- VA?! Utbrister jag och känner ilskan bubbla inom mig. Hon kanske inte är min flickvän, men ändå, hon förtjänar inte att någon slår henne, ingen förtjänar det.

- det var för att jag inte hade berättat om oss, säger hon med sin ynkliga röst.

- åh..

Jag blir helt tyst, vad ska jag göra nu? Liksom "förlåt". Nej, det är inte mitt fel, det är ingens fel, eller allas.

- okej killar, värm upp er, rulla lite axlar sedan ska ni börja dansa! Daff kommer gående och jag ler mot honom.

Vi börjar snabbt hoppat upp och ned och veva igång armarna, Ella sätter sig mot väggen och tar upp mobilen. Jag är alldeles borta och jag vet inte alls vad jag ska göra. Åh, vad jag gillar denna tjejen.