Noel hoppade av bussen några hållplatser innan mig. Klockan är exakt 18:06 när jag hoppar av bussen och börjar gå mot restaurangen. Fint folk kommer alltid sent tänker jag för mig själv, det var något min pappa alltid sa när vi var försenade till släktträffar exempel. När mamma och pappa inte hade separerat då.
Jag ser restaurangen längre bort. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, jag har knappt sett honom på flera år. Ändå känner jag igen honom, han står utanför ingången och ser sig stressat omkring. Han har på sig ett par svarta byxor och en vit stickad tröja, och några tennis skor. Han har knappt något hår kvar på huvudet heller, inte för att han hade det sist jag såg honom.
Han verkar fått syn på mig för han börjar gå mot mig, det var som ett lugn spreds över honom när vi fick ögonkontakt. Fast jag vet att han inombords fortfarande är lika stressad som han var för några sekunder sen.
"Hej hjärtat", säger han och vi möts i en kram. Jag har inte kramat honom på flera år.
"Hej pappa", jag håller om honom. Jag har saknat det här.
"Ska vi gå in? Jag har bokat bord", säger han och släpper lite på kramen. Jag släpper också och nickar och vi börjar gå mot ingången till restaurangen. En servitör visar oss till vårt bord på uteserveringen. Pappa drar ut stolen till mig och jag sätter mig ner och ler mot honom medan han skjuter in stolen igen, sen sätter han sig mittemot mig.
"Så, berätta! Hur är gymnasiet?", frågar han och tittar på mig med nyfikna ögon. En servitör kommer och frågar om vi vill ha något att dricka, jag beställer in en cola och pappa bubbelvatten.
"Vi har ju bara gått knappt två veckor, men hittills är allt bra. Jag trivs, verkligen. Jag har fått mycket med nya vänner och så", svarar jag på hans fråga.
"Ja vem var pojken du var med tidigare?", frågar han och vickar lite på ögonbrynen vilket får mig att börja skratta.
"Han heter Noel, vi är bara vänner", svarar jag honom och ler.
"Bara vänner säger du? Jag hoppas att jag får träffa honom snart iallafall", säger han. Han hade alltså tänkt stanna?
"Det kan vi nog se till", svarar jag. Det blir tyst en liten stund och dricker lite ur mitt glas.
"Vet din mamma om att du är här?", frågar han plötsligt. Jag tittar upp på honom. Ska jag säga sanningen eller ljuga? Jag litar liksom inte riktigt på honom efter allt som hänt och så. Kommer han göra något ifall han vet att mamma inte vet att jag är här?
"Nej, det vet hon inte... men Noel vet", svarar jag honom och kollar ner i min dricka igen.
"Okej, men hon behöver inte veta? Eller hur? Inte än iallafall," säger han.
"Nej jag antar inte det, jag tycker inte om att ljuga men det är bättre att hon inte vet. Än".
"Precis, det tycker jag med. Då kan det här bli vår lilla hemlighet", säger pappa och tar min hand som ligger på bordet. Jag ler mot honom. Jag har glömt bort hur det är att ha en pappa i närheten, jag önskar att jag aldrig behövt göra det.
"Hej vill ni ha menyer över maten?", en servitör kommer fram till oss och ler. Jag tänker precis tacka ja men pappa hinner före.
"Nej, vi väntar faktiskt på fler folk. Dom borde vara här vilken sekund som helst", säger han och servitören nickar och går iväg. Jag tittar frågande på pappa och släpper hans hand.
"Väntar på fler folk? Vilka då?", frågar jag honom. Jag frågar också mig själv varför jag inte ifrågasatt att vi sitter vid ett bord för fyra personer och inte två. Pappa börjar skruva lite på sig innan han börjar svara.
"Jo så här ligger det till hjärtat", jag nickar uppmuntrande så han fortsätter "För ungefär 4 år sen, när jag förlorade vården över dig, lades jag in på ett slags sjukhus kan man säga. För att bli av med mitt beroende. Efter ett par månader släpptes jag ut därifrån, jag var som en ny man. Jag startade företag och det gick riktigt bra, det går riktigt bra. Efter ett år högst uppsatt på företaget kände jag att jag behövde hjälp. Någon som hjälpte mig sköta allt. Det tog ett tag men jag hittade människan som skulle hjälpa mig med detta. En kvinna. Hon hjälpte mig att hålla ordning på allt. Jag fattade snart ett tycke för den här kvinnan. Det gick ett par månader, ett år. Men det här speciella med henne, det försvann bara inte. Jag bjöd ut henne på middag, och vi kom varandra närmare för varje dag som gick, som går. Efter ett tag förstod jag det, jag hade blivit kär i kvinnan. Och känslorna var besvarade. Vi blev ett par för lite mer än ett år sen. Vi är idag förlovade och planerar ett gifte mål i framtiden".
Wow, det var det enda jag tänkte under hela den här... berättelsen?
"Var det därför du ringde?", frågar jag honom irriterat.
"Jag vill be om din tillåtelse, att gifta dig med henne. Charlotte som hon heter kommer hit och äter middag med oss idag".
"Wow, om jag visste det hade jag klätt upp mig lite mer", svarar jag och försöker skoja till det hela. Det här är det sjukaste jag vart med om, pappa skrattar dock åt skämtet.
"Du är jätte vacker hjärtat", säger han och ler. Jag ler tillbaka mot honom "Ta det bara lugnt och lär känna henne lite, och se vad du tycker om henne okej?", frågar han och tar tag i min hand igen.
"Självklart", svarar jag honom och han rör tummen över min hand.
"Vi tänkte att ifall allt går igenom, kan vi flytta hit och du och jag kan börja ta upp kontakten igen?", ännu en överraskning. Vem hade ens kunnat tänka tanken att något av det här skulle hända för en vecka sen liksom.
"Det skulle jag uppskatta", svarar jag honom. Jag vet inte om det var sant eller inte dock, vill jag ha kontakt med min pappa igen?
"Det skulle jag med, och Charlotte skulle säkert uppskatta att vi pratar igen. Oj oj oj vad jag har pratat om dig med henne, hon är säkert trött på allt mitt prat", säger han och skrattar lite "Jag har saknat dig hjärtat".
"Jag har saknat dig också pappa", säger jag och ler mot honom.
"Tänk dig! Vi flyttar in i en fyra här i området. Kanske en fyra här i innerstan", säger han och ler ännu större än förut "Så kan du få ett eget rum och-", jag avbryter honom.
"En fyra? Vad ska ni med ett extra rum till?", frågar jag förvirrat. Pappa tittar på mig också lite förvirrat innan han förstår vad han glömt berätta.
"Men oj jag glömde att berätta!", skrattar han sen "Charlotte har en son, lite äldre än dig men inte så mycket. Jag tror han går i gymnasiet han med", det tar ett tag att smälta allt. Igen. Skulle jag få en bror? En halvbror? Om pappa och Charlotte gifter sig det vill säga. Allt det här kommer verkligen som en käftsmäll, det har hänt så mycket och vi har inte ens varit här i en halv timma än. Hela mitt liv är förändrat efter den här dagen. Jag har dock alltid velat ha ett syskon, och var alltid ledsen över att jag inte hade något när jag var yngre. Pappa avbryter mitt tänkande.
"Titta! Där kommer dom ju!", säger han glatt medan han reser sig upp från sin stol. För att inte verka oartig gör jag detsamma. Men när jag vänder mig om får jag... fjärde chocken för ikväll? Kvällens största chock är det iallafall 100 %. Där står en kvinna, blond och runt 40 års åldern som pappa. Men det var inte hon som gav mig en chock, utan killen bredvid. Jag ser att han chockas minst lika mycket som mig.
"Dante?".
ВЫ ЧИТАЕТЕ
Lova att älska mig || Hov1
Фанфик"Det är rätt fint ändå, att känna" "Ja det är det, få det att sluta"
