Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 30

Jag går in i skolan, som vilken annan vanlig dag som helst. Men det känns inte som en vanlig dag, enligt min magkänsla. Det känns som att något är fel men jag vet inte vad det är.

Jag sov hos pappa inatt, vi löste... allt. Det som hänt tidigare i veckan och det. Förresten, nej jag sov inte. Jag skulle sova hos pappa, men jag kunde inte sova inatt heller. Jag förstår inte vad det är som händer med mig. Jag kan inte somna, men är ändå exakt lika pigg som jag brukar vara. Eller pigg och pigg vet jag inte, men jag är inte trött på dagarna iallafall. Eller på nätterna.

Jag kommer fram till mitt skåp och tar ut min engelska bok, penna och sudd. Jag har på mig ett par svarta jeans med hål på knäna, mina svarta stövlar, en vit långärmad tröja och en jeans jacka över det. Jag har knutit en skjorta runt midjan också. Jag tror det är Noels...

På tal om honom, han har varit jätte... konstig sen igår. Åter igen, min magkänsla, något är fel. Det bokstavligen nästan förgör mig, att inte veta. Det kanske är mitt inre lilla kontroll behov som kommer fram till ytan igen, men jag dör av att inte veta vad som händer. Vilket är så mycket dubbelmoral som det kan bli. Jag gjorde något dumt, igår. Inget jag inte gjort tidigare, men jag får fortfarande inte berätta för någon. Jag är rädd för dom, Elina och resten, inte för att jag skulle erkänna det högt. Det är inte det att dom som personer skrämmer mig, utan att jag inte vet vad dom är kapabla till.

Jag kommer fram till klassrummet jag ska ha lektion i. Dörren är stängt och det är inte några elever utanför klassrummet. Jag går därför fram till dörren och öppnar den, alla blickar vänds som vanligt mot mig. Jag får flashbacks till högstadiet.

"Är jag sen?", frågar jag med en rynka i pannan. Jag trodde jag var i tid.

"Nej du är precis i tid", svarar Susanne, min engelska lärare. Jag nickar och ler lite mot henne innan jag börjar gå bakåt genom klassrummet. Jag sätter mig som vanligt i ena hörnet av klassrummet, längst bak bredvid Jonna.

Jag hade precis tänkt hälsa på Jonna när jag hör i mina hörlurar att jag får ett sms, eftersom musiken blir lite lägre och telefonen vibrerar. Jag sätter mig ner och tar fram min mobil ur fickan. Dante... igen.

Dante, 08:31

Kan du svara?

Jag har ignorerat honom hela morgonen. Jag vet knappt varför själv, det känns som att allt jag rör vid nu för tiden blir problem. Jag vet att Dante bryr sig om mig, jag ser det på sättet han ser på mig. Jag vill inte att han ska sluta se på mig på det sättet, jag är rädd att han ska försvinna.

Adelina, 08:32

Har lektion

Dante, 08:34

Vi måste snacka

Adelina, 08:35

Har fortfarande lektion

Dante, 08:35

Senare

"Vad händer?", jag kollar upp på Jonna som yttrat frågan. Hon kollar frågande på mig och, lite oroligt?

"Nej, jag vet inte", svarar jag på hennes fråga. Hon ger mig något slags ledsamt leende innan hon vänder sig mot läraren igen. Så jag får väl göra detsamma.

I daglig ordning sitter vi i cafeterian. Vårat lilla gäng, jag, Jonna, Nelly, Felix och Rasmus plus Noel, Ludwig och Valter som är med på någon kant. Jag märker att något är annorlunda, hela stämningen är liksom ganska spänd.

"Men planerar ni att släppa något mer?", hör jag Jonna fråga och dras tillbaka till verkligheten.

"Kanske, inte på ett tag iallafall", säger Ludwig och jag ser mot hans håll. Han ser på Jonna och jag överdriver inte när jag säger att hans ögon lyser.