Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 16

Noel kollar upp mot mina ögon igen och det är som att dom blixtrar till lite.

"Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du är orolig Adelina", säger han tyst och jag himlar med ögonen.

"Vad tror du?", jag kollar konstigt på honom och han verkar nästan förvånad över svaret.

"For real?", frågar han, utan att försöka dölja hans förvåning.

"Ja? Dante kan inte dra dit hans vänner och låta dom slåss för honom", svarar jag lite irriterat. Men det är sant, han kan inte göra så.

"Ja... jag antar det", svarar han bara och kollar ner på mina läppar igen. Okej, jag klarar det inte. Jag måste säga något.

"Du vet, ibland vill jag bara lämna allt... och alla. Fly Sverige och bara glömma allting för några dagar", jag andas ut ett hackigt andetag. Han kollar upp mot mina ögon. Vi är typ 20 centimeter ifrån varandra, cirka.

"Jag ska till Frankrike på onsdag, du kan hänga på?", jag chockas lite av frågan innan jag skrattar lite.

"Frankrike? Ah va?", frågar jag sarkastiskt. Han lägger huvudet lite på sne.

"Jag är seriös, Felix ska inte med längre så vi har en plats ledig", svarar han och jag kollar förvånat på honom.

"Jag tvekar starkt på det", säger jag bara innan jag lutar mig tillbaka i soffan, ifrån Noel.

"Nej bara ifall du ville fly landet till på söndag", han rycker på axlarna och jag känner hur en rynka bildas i min panna. Nej, jag ska inte följa med. Jag går för helvete i skolan.

"Nej jag...", jag suckar "Vilka är "vi" förresten?", frågar jag. Han sa att vi har en plats ledig.

"Min familj, några vänner bor i Paris och mina föräldrar ska dit på någon jobbresa så vi ska bo hos dom i några dagar... Du vet, dom har utsikt över Eiffeltornet", jag ler bara mot honom lite ledsamt, jag har sagt att jag vill besöka Eiffeltornet någon gång.

Jag hinner inte säga något mer förrän jag hör att någon går i trappan, vilket Noel också verkar märka med tanke på att han vänder huvudet mot dörröppningen.

Resten av killarna kommer nerför trappan och stiger in i rummet. Ludwig har med sig en påse som är full med is, han räcker den till Noel. Jag blickar bort mot Dante som har satt sig i en av fåtöljerna och är beredd på att möta ett sönderslaget ansikte. Men inte en skråma syns.

"Vad har hänt timmarna jag sov egentligen?", frågar jag och kollar på honom. Han ser bara ner på bordet framför honom.

"Du behöver inte veta det Adelina", säger han ganska tyst. Jag kollar runt i rummet men ingen av killarna verkar vilja möt mina ögon. Vad är det Dante döljer? Eller inte bara Dante, allihopa.

"Vad ska det betyda?", jag höjer lite på ögonbrynen när han inte svarar "Dante? Vi berättar allt för varandra, du är min bror".

Jag vet jag vet, lite dubbelmoral med tanke på att jag inte berättade att jag sov hos Noel men det är inte poängen just nu. Jag suckar och himlar irriterat med ögonen, sen säger han något jag aldrig skulle tro att han skulle säga.

"Jag är inte din biologiska bror", alla vänder direkt sina blickar mot Dante och jag känner hur stämningen ändras. Sa han precis...?

"Och? Det har inte varit någon big deal förut?", frågar jag och jag hör på min egna röst att jag är irriterad.

"Men-", jag avbryter honom.

"Vadå men? Varför försöker du hitta anledningar till att ljuga för mig?", jag kollar irriterat på honom men han kollar bara ner på bordet.

Jag ställer mig upp och tar tag i min jacka, mobilen lägger jag i bakfickan.

"Whatever, om du inte bryr dig om mig kommer jag inte bry mig om dig", jag vet att jag kanske överreagerar men det är såhär Dante fungerar. Om han tror att jag inte bryr mig om vad han gör kommer han göra det igen, alltså är det typ bra att jag reagerar som jag gör...? Det är ändå han som ljuger för mig... typ.

När han inte svarar går jag fram till fåtöljen han sitter i, mer tystnad. Sedan suckar jag och går mot dörren, när han plötsligt harklar sig.

"Det är bättre såhär Adelina", hör jag honom säga. Jag stannar till lite när han yttrat meningen. Vad menar han med det?

"Min bror skulle inte behandla mig så här", och med dom orden lämnar jag källaren. Jag traskar uppför trapporna och när jag kommer upp till övervåningen tar jag snabbt på mig mina skor.

Hur kan han göra såhär mot mig? Varför ljuger han ens? Eller det är något han inte berättar för mig, och det gör mig så jävla frustrerad. Att alla i rummet vet något jag inte vet. Det är så jävla elakt.

Jag hör fotsteg i trappan och skyndar mig mot ytterdörren, jag vill inte ha något med Dante att göra just nu. Jag lägger handen på handtaget men hinner bara öppna dörren innan jag hör någons röst bakom mig.

"Sticker du?", jag vänder mig om och möter hans ögon i några sekunder innan jag vänder mig om och går ut från huset. Av någon anledning följer han med ut.

Jag går nerför trappan men av någon anledning är han snabbare än mig och ställer sig framför mig när jag står på sista trappsteget. Jag suckar.

"Ja jag sticker, jag kommer inte sitta i en källare full av lögnare", svarar jag och rör inte en min medan jag kollar på hans ansikte.

"Adelina...", han kollar lite ledsamt på mig och lägger huvudet på sne. Han värmer sina händer genom att lägga dom i fickorna.

Jag fortsätter kolla på hans ansikte, inspektera det, och han gör samma sak. Hans blå ögon är fulla av oro, och han ler snett mot mig.

En tanke går igenom mitt huvud, och jag vet inte om det är det bästa jag tänkt på eller det värsta. Men jag struntar ärligt talat i det just nu. Speciellt när han nu står här och inspekterar varje centimeter av mitt ansikte.

"När går planet på onsdag?".