Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 4 - Dantes perspektiv

"Och sen sa dom att jag skulle höra av mig till någon vuxen och komma in, typ", Adelina har precis förklarat hur hon fick ett samtal på väg hem från Axel. Där dom sa att hon tillsammans med någon vuxen person skulle åka in till sjukhuset, och att dom gjorde allt dom kunde för att hjälpa hennes mamma "Det var då jag skrev till dig, Dante".

Vi sitter i soffan i vardagsrummet, hon har en filt över hennes ben och lutar sig mot min axel medan mamma sitter mittemot oss i en fåtölj.

"Det är klart vi följer med in till sjukhuset Adelina, låt mig bara byta om snabbt så åker vi direkt efter det?", Adelina nickar mot mamma som ställer sig upp och går iväg till hennes sovrum. När dörren stängs tar Adelina tag i min hand och lutar sin kind mot den innan hon tittar upp på mig.

"Är du okej?", frågar jag henne oroligt. Jo visst, hon mår prima, aldrig mått bättre.

"Under omständigheterna... nej", svarar hon tyst och sväljer.

"Du, allt kommer ordna sig okej? Hon mår säkert mycket bättre än vad du tror och-", jag blir avbruten av en ringsignal. Adelina kollar på mig och ler.

"Du kan svara". Jag släpper hennes hand och tar upp min mobil, både hon och jag läser på displayen samtidigt. 'Noel Flike', vad vill han nu?

"Är du säker?", frågar jag henne, men hon stirrar bara på mobilen. Som om hon vore i någon slags trans "Adelina? Jag måste inte svara han kan vänta". Hon kollar upp på mig.

"Svara, jag måste ändå snacka med Jonna", säger hon försiktigt och möter mina ögon. Jag nickar och reser mig upp från soffan och lämnar henne ensam i vardagsrummet. Jag går in i köket och ställer mig och ser ut genom fönstret innan jag svarar.

"Ah hallå?".

"Tja vart är du?", frågar han och låter, stressad?

"Hos mamma, varför?", jag vill helst att det här samtalet ska gå snabbt så jag kan gå ut till Adelina igen.

"Kan du komma till sjukhuset? Luddes mamma och Nelly har varit med i en bilolycka". Jag känner hur mitt hjärta stannar, är det samma...? Helvete.

"Nelly och deras mamma?!", jag ser paniken i Adelinas ögon. Vi sitter i baksätet påväg till sjukhuset, mamma kör.

"Ja men det kan ha varit två olika bilolyckor", svarar jag.

"Det gör det inte bättre! Vad fan är det som händer...", hon börjar andas djupt.

"Adelina ta det lugnt, allt kommer ordna sig så fort vi kommer dit", säger mamma och kollar på oss i backspegeln. Hon nickar stressat.

"När är vi framme?", frågar hon och kollar på mamma.

"När som helst", svarar hon och sekunden efter får jag syn på det stora sjukhuset.

"Vi kan hoppa ut vid entrén så parkerar du?", frågar jag mamma som nickar. Hon stannar till precis utanför ingången och jag och Adelina knäpper av oss bältet och stiger snabbt ut ur bilen. Mamma kör försiktigt iväg.

"Nu då?", frågar Adelina och ställer sig bredvid mig.

"Kom", säger jag till henne och börjar gå upp mot ingången. Vem som helst skulle kunna se att hon är orolig just nu.

Efter att vi stått i en kort kö några minuter fick vi rums numret till Nellys rum, Luddes mamma hade klarat sig i olyckan fick jag reda på i en sms grupp mellan mig Axel, Ludde och Noel. Så jag antar att hon är hos Nelly nu, jag vet inte vart dom andra killarna är nu dock. Jag tror Noel och Ludde är iväg och hämtar Jonna som skulle möta upp hennes, Adelinas och Nellys vänner. Felix och Rasmus, och skulle sen åka tillbaka till sjukhuset.

Vi kommer fram till rum nummer 344 och jag kastar snabbt en blick på Adelina som stressat kollar mot dörren. Mamma trycker ner handtaget och det lilla sjukhus rummet breder ut sig framför oss. Ett fönster är rakt fram när man kommer in i det ljusa blåa rummet, en säng står mot den högra väggen med massa sladdar inkopplade i maskiner. Mot den vänstra väggen står det en ganska lång bokhylla, och mot det vänstra hörnet är det en dörr. Antagligen till en toalett.

Mina ögon letar sig fram till sängen och jag får syn på Nelly och Axel, resten av rummet är folk tomt. Nelly har vinklat sängen lite uppåt så hon kan sitta upp i den, medan Axel sitter på en stol bredvid.

"Åh herregud, hur är det med dig?", Adelina små springer fram till sängen och verkar tveka lite på vad hon ska göra. Jag går fram och ställer mig bredvid henne, Nelly har några nålar i sina armveck men annars ser hon ut som hon brukar.

"Det har varit bättre", svarar Nelly på Adelinas fråga och skrattar lite.

"Hej Nelly, Axel", hälsar mamma "Vart har ni gjort av din mamma?", frågar hon och nickar lite mot Nelly.

"Hon är nere i cafeterian", svarar Nelly och ler.

"Jag lämnar er ensamma så länge så kommer vi tillbaka snart. Dante, Adelina vill ni ha något?", jag skakar på huvudet och kollar på Adelina som gör detsamma. Med det lämnar mamma rummet och ingen säger något förrän dörren är stängd.

"Vad hände för nåt?", Adelina kollar oroligt på Nelly.

"Vi skulle svänga runt ett hörn typ när det kom en bil i hastig fart och in princip körde in i oss, det är allt jag vet", svarar hon och rycker lite på axlarna.

"Vet ni vem föraren var i den andra bilen?", frågar jag och Axel skakar på huvudet.

"Dom har inte sagt något", han lutar armarna mot sängen och lägger huvudet i händerna.

"Så ni har ingen aning? Du såg inget Nelly?", Adelina ser sammanbiten ut.

"Nej... inte riktigt, hur så?", hon kollar förvirrat mot Adelina som också sätter sig en stol vid sängen.

"Min mamma var med i en bilolycka, tidigare idag", svarar hon och Nellys ögon växer.

"Va? Tror du det är Marie?".

"Det kan vara", Adelina suckar och lutar sig tillbaka i stolen. Mer hinner inte sägas förrän dörren öppnas, det är Nellys och Luddes mamma som öppnar dörren och kommer in i sällskap med min mamma.

"Adelina", mammas ögon får syn på Adelina som vänt sig om mot dörren.

"Vad händer?".

"Din mamma har lagts in på ett rum högre upp", mamma går fram till oss och lägger händerna på Adelinas axlar, hon har ställt sig upp och verkar vara redo för att gå.

"Vilket rum?".

"Adelina", mamma pratar lugnt, som hon alltid gör när något hänt.

"Vadå?", Adelina försöker läsa av henne men får en rynka i pannan.

"Doktorerna säger att hon hamnat i en koma".