Jag gäspar och sträcker lite på mig, det känns som att jag inte sovit så här bra på år och dar. Jag lägger ena handen under kudden och drar täcket lite närmare så det täcker hela min kropp, fan vad kallt det är.
Jag öppnar försiktigt ögonen och det är nästan att jag överväger om jag fick en hjärtattack. Vad gör jag i Noels rum? Jag sätter mig sakta upp i sängen och ser mig omkring. Vad gör jag ensam i Noels rum?
Gårdagen, fan. Vad är det för fel på sjukhuset? Varför kunde jag inte få träffa min mamma en sista gång? Vem vet liksom hur länge hon kommer vara på den där avdelningen där man inte får ta emot besök.
Jag hinner inte reflektera mera över det som hände igår innan dörren öppnas och Noel kommer in i rummet, han ler när han får syn på mig.
"Hej... Hur är det?", han går försiktigt fram till sängen och sätter sig på sängkanten.
"Bättre, tror jag", jag ler snett mot honom "Vad hände igår?".
"Minns du inte?", han kollar förvirrat på mig.
"Det gör jag säkert, jag är bara nyvaken och förvirrad så snälla vill du berätta?", han skrattar lite men nickar.
"Du minns väl det som hände på sjukhuset?", jag nickar som svar "Okej bra, du sa att du inte vill vara ensam typ så jag tog med dig hit. Du slockna nästan på en gång", förklarar han.
"Jo ja, jag minns det nu när du säger det", jag kollar ner mot mina händer som jag lagt i mitt knä över täcket.
"Jag gav dig min tröja och lämnade dig i mitt rum, jag sov i soffan. Om du undrar något över det", han flinar lätt mot mig innan han reser sig upp. Hans hår är lite blött så jag bara antar att han duschat.
Jag har svaga minnen av att jag bytte kläder någon gång inatt och sen somnade om, jag kollar ner på det jag har på mig och inser att jag sitter här endast iklädd hans tröja och ett par trosor.
Jag får syn på min mobil på hans nattduksbord och det är då det slår mig. Jag hörde aldrig av mig till någon igår om vart jag var. Jag tar stressat upp min mobil och ser att jag bara har 11% kvar på den, och en jävla massa sms.
Dante, 20:16
Vart tog du vägen?
Jonna, 20:31
Stabilt att hoppa in i en jävla bil med Noel av alla människor, inga känslor NEJ NEJ :)
Hur kan hon veta om att det var Noel som skjutsade mig? Jag läser förvirrat vidare.
Jonna, 22:45
Hallå vad händer? Varför svarar du inte?
Dante, 22:47
Vart tog du vägen förut? Skulle uppskatta ifall du svarade
Dante, 00:02
Adelina seriöst jag blir orolig
Jonna, 06:32
Vet hur mycket ångest du kommer få när du vaknar över detta imorgon så imma make it short. Nelly och Axel såg dig igår med Noel, dom båda har svurit på att inte berätta för någon förutom mig alltså Dante vet inte, du borde höra av dig innan någon ringer polisen
Jonna, 08:37
Skönt ska du skolka också?
Helvete. Helvete. Helvete.
"Noel?", jag kollar upp på honom där han sitter i sin skrivbords stol på andra sidan rummet.
"Ah?", han kollar lite förvirrat på mig.
"Klockan är snart 11", säger jag lugnt.
"Ja... Vadå då?", han vänder sig mot mig.
"Jag går i skolan", fortsätter jag lugnt, Noel öppnar sin mun lite i förvåning.
"Just det... det gör du", konstaterar han och nickar långsamt.
"Jag började för över två timmar sen", jag känner hur en irritation byggs upp inom mig.
"Vill du ha skjuts?".
"Ja", och med det ställer jag mig upp och klär snabbare än någonsin på mig mina kläder jag hade igår. Jag lägger min mobil i jackfickan medan Noel går ut i hallen, jag hör hur han tar på sig sin jacka och skor.
Inom 5 minuter sitter vi i Noels bil, igen. Eller hans föräldrars bil men whatever. Klockan är 11:03 och enligt mitt schema har jag lunch om 7 minuter, stabilt. I bilen svarar jag även på Dantes sms, jag berättar om sjukhuset fast tar bort Noel från historian och att jag stack hem när jag varit där, jag däckade i soffan och har därav inte sett hans sms. Till Jonna skriver jag att jag är påväg till skolan nu.
"Hallå, stanna bilen här", säger jag högt till Noel. Vi är typ en sväng ifrån att vara inne på samma gata som skolan. Jag knäpper upp mitt bilbälte.
"Vad gör du?", han kollar förvirrat på mig.
"Jag går härifrån, jag tänker inte dyka upp vid skolan med dig", svarar jag och lägger ner mobilen i jackfickan.
"Okej...", säger han långsamt och stannar bilen och jag öppnar dörren. Jag hinner inte höra om han säger något mer med tanke på på att jag stänger bildörren snabbt efter mig och börjar röra mig bort mot skolan.
Hur kunde jag glömma bort att jag går i skolan ens? Jag vet att jag kanske inte har världens bästa minne men det glömmer man ju ändå inte bort.
Jag förvånar mig själv med hur snabbt jag faktiskt kan gå, jag är i skolan på typ 2 minuter. Bokstavligen i, jag är inne i skolan på 2 minuter. Jag får upp min mobil och märker att Jonna smsat igen.
Jonna, 11:12
Vart e du?
Jag svarar snabbt att jag snart är vid mitt skåp och får ett enkelt 'okej' som svar. Jag har mitt skåp på första våningen och har haft det 2 år nu, det är om något en lättnad när man är stressad.
Jag öppnar skåpet och tar av mig min jacka och tar sedan ut en svart luv tröja jag snabbt trär över huvudet.
"Hade ni kul igår eller?", jag hoppar till när jag får syn på Jonna precis när jag fått på mig tröjan. Jag himlar sarkastiskt med ögonen.
"Jo jätte, speciellt när man inte får träffa sin mamma längre", hon kollar förvånat på mig.
"Vad menar du?", jag tar fram min mobil och går in på min och Dantes sms konversation där jag beskrivit mer i detalj vad som hände, och räcker Jonna telefonen så hon får läsa igenom det.
Medan hon läser tar jag fram en borste som legat i mitt skåp allt för länge och borstar snabbt igenom mitt hår innan jag sätter upp det i en slarvig bulle. Någon gång inatt tog jag bort mitt smink också, tur det.
"Jävla kärring", mumlar Jonna tyst för sig själv när hon läst klart allt.
"Jo det kan man säga", jag tar emot min mobil och lägger den i bakfickan och stänger sen skåpet.
"Så du raderade Noel från hela historian?", frågar hon sen och flinar lite.
"Ja typ, du vet att Dante skulle få spader", säger jag lite menade och hon nickar "Men det var det som hände, bara att han var med... typ". Hon nickar igen.
"Inga känslor?", hon kollar misstänksamt på mig och jag suckar.
"Inga känslor", svarar jag henne och hon höjer lite på huvudet och nickar långsamt. Hon tror mig inte. Jag himlar med ögonen och vi börjar gå mot lunchen när jag känner hur det vibrerar till i min telefon.
Jag får upp mobilen och är inte ens förvånad över att det är han.
Noel, 11:20
Inte ens ett tack för att lånade ut mitt hem till dig inatt?
Adelina, 11:21
Tack
YOU ARE READING
Lova att älska mig || Hov1
Fanfiction"Det är rätt fint ändå, att känna" "Ja det är det, få det att sluta"
