"Men åh vad söta", Jonna ler lycklig mot mig. Jag har precis berättar om den lilla 'incidenten' i köket igår. Vi sitter på ett café, klockan är runt 16 på torsdags eftermiddagen och skolan slutade för knappt en timma sen. Inte för att jag gick till skolan idag, doktorerna sa att jag skulle vänta till iallafall måndag innan jag gick tillbaka.
"Men Nelly... har inte du sagt att du typ har känslor för-", jag hyschar Adelina som som vanligt bara pratar på, Jonnas ögon blir större och hon höjer volymen på högtalaren Adelina är på. Hon är såklart sen hit.
"Du sa vadå?!", Jonnas leende växer och jag suckar.
"Kan vi ta det när Adelina kommer?", frågar jag och sjunker ner lite i båset vi sitter i.
"Ah jag är här typ nu", sekunden Adelina yttrat orden öppnas dörren och in klampande kommer hon. Med säkert tre tjocktröjor på sig för att hon vägrat köpa en vinterjacka, och mössan nerdragen långt över öronen. Det snöar ute.
"Tja", Jonna hälsar på henne och flyttar in så Adelina ska få plats bredvid henne.
"Okej, berätta nu då. Vad händer", Adelina säger det inte ens som en fråga. Hon tar av sig, som jag tidigare tänkt två tjocktröjor och sitter i endast en svart vitt långärmad tröja. Mössan lät hon såklart vara på. Svettas hon aldrig? Både jag och Jonna har kortärmat på oss.
"Ja! Vem är du kär i, som du inte berättar för mig?", Jonna kollar på mig argt, men jag vet att det finns viss skämtsamhet bakom det arga ansiktet.
"Ehm", jag blir plötsligt lite osäker och kollar på Adelina.
"Men vem tror du?", hon himlar med ögonen och kollar på Jonna.
"Fan vet jag", Jonna rycker på axlarna.
"Felix?", Adelina höjer på ögonbrynen och Jonna verkar smälta informationen innan hon nickar lite med huvudet.
"Jo när du säger det", hon vänder sig mot mig "Så Felix vs Axel typ?".
"Nej jag vet inte", jag suckar igen "Det är komplicerat". Adelina skrattar lite, vilket Jonna ignorerar.
"Det löser sig, bara vänta ett tag så kommer alla svaren finnas rätt framför näsan på dig", jag besvarar leendet jag får av henne.
"Tack, ni är bra vänner. Förutom att du skratta jävla idiot Adelina", säger jag vilket får henne att skratta ännu mer.
"Förlåt, det låter kul bara", hon försöker hålla sig för skratt och le mot mig istället.
"Bara för du inte varit kär på flera år", muttrar jag och hon kollar upp på mig och verkar försvinna bort i någon slags trans några sekunder innan hon plötsligt vaknar till igen.
"Käften", muttrar hon och tar tag i Jonnas latte och dricker ur den.
"Oj, någon blev bitter jävligt fort", retas Jonna och Adelina himlar med ögonen.
"Hur är det mellan er två?", frågar jag och syftar på Noel "Jonna berättade vad han skrev", Adelina suckar högljutt.
"Ni vill göra mig på dåligt humör, eller hur?".
"Det var bara en fråga", svarar Jonna.
"Jag svarade inte på det han skrev, så allt är... som det brukar vara antar jag".
"Att ni inte ens kan vistas i samma rum?", blicken Jonna får av Adelina skulle kunna döda, jag driver inte ens.
"Håll käften", Adelina fortsätter dricka ur Jonnas mugg. Jonna ger mig en blick som i 'japp allt är som det brukar' och rycker på axlarna.
"Ja ja, allt är bra annars då?", frågar jag och ler lätt mot mina vänner. Jonna nickar och kollar på Adelina.
"Det är som det var igår, och dagen innan det, och dagen innan det och-", jag avbryter henne.
"Så dom har inte sagt något mer? Om Marie?", jag möter Adelinas ögon. Hon skakar på huvudet och ler snett emot mig.
"Dom skulle höra av sig när dom vet mer, men dom har varken ringt, mailat eller skrivit något jävla brev. Som dom sa att dom skulle", jag och Jonna kollar ledsamt på Adelina. Jag skulle aldrig orka gå igenom det hon gör just nu.
"Så du bor med Dante och hans mamma just nu?", frågar Jonna.
"För tillfället, ja", svarar hon och nickar "Inte för jag tror det stör dom direkt, vi har ju bott tillsammans tidigare. Så ni behöver inte oroa er".
"Nej, men du kan sova hos mig om du vill. Någon natt bara", säger jag och ler mot henne.
"Ja mig med, det är bara att ringa", säger Jonna. Adelina ler och himlar lite med ögonen igen, inte på ett irriterat sätt som hon brukar dock.
"Okej bra... kan jag sova hos någon av er inatt?", säger hon lite osäkert "Dante kan vara ganska... överbeskyddande". Jag skrattar lite.
"Du kan sova hos mig, och jo jag förstår vad du menar", jag tänker på Ludwig när jag säger det.
"Men det är väl fint? Att han bryr sig om dig liksom", ifrågasätter Jonna och Adelina tänker en stund.
"Jo det är klart det är fint och så, men du vet jag är 18. Jag kan ta hand om mig själv". Jonna skrattar.
"Visst, säg det igen nästa gång du dricker så mycket alkohol att du inte kan stå upp själv", jag stämmer in i Jonnas skratt och Adelina himlar med ögonen irriterat igen, allt är som vanligt.
———————————
@/flik2e på twitter, VAD ska jag tweeta om? Och vad tycker ni om boken this far? Tack ni som läser/röstar/kommenterar <3
YOU ARE READING
Lova att älska mig || Hov1
Fanfiction"Det är rätt fint ändå, att känna" "Ja det är det, få det att sluta"
