Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 1

Det var knappt att jag hann slå upp ögonen innan all ångest och nervositet kom som en våg över mig. Jag tog upp mobilen och stängde av den tjutande väckarklockan jag ställt dagen innan, väckarklockan jag stått ut med och tröttnat på fram och tillbaka hela högstadiet. Idag var dock inte en sån dag jag ville somna om igen, för dom där tre åren i högstadiet var över. Idag är min första dag i gymnasiet.

Jag satte mig upp i sängen och bara stirrade rakt fram, något jag ofta gör. Samlar tankar och försöker lugna mig, det är fler som känner såhär. Nervositet, ångest. Jonna känner säkert också såhär. Jonna aka min bästa vän. Vi har pratat om det här gymnasiet fram och tillbaka i ett år nu, vi sökte in förra året och båda fick beskedet att vi kommit in. Inte för att vi förväntade oss något annat.

Jag ställer mig upp och går fram till mitt sminkbord, vissa kanske skulle kalla det för skrivbord med tanke på att det är vad det faktiskt är fast med massvis av smink produkter på. Men jag har aldrig riktigt varit ett fan av att plugga, som man gör vid ett skrivbord. Eller? Jag har aldrig tyckt om skolan generellt, men det ska bli en nystart nu med gymnasiet. Jag ska börja prioritera rätt.

Jag sminkar min vanliga sminkrutin jag märkt att jag har. Concealer puder, bronzer, ögonbryn, highliter och mascara. Inte lika mycket än vad jag brukade ha, jag ska inte börja reflektera till min tid i högstadiet igen, men det hände mycket under dom där tre åren.

Jag tittar snabbt till klockan, 07:31. Jag är ju inte sen iallafall. Jag ska möta upp Jonna 08:00 så ska vi tillsammans ta bussen mot skolan. Kläderna för dagen tog jag fram igår, dom hänger på min stol. Jag brukar få höra då och då att jag har någon slags blandad klädstil, ibland klär jag mig åt det gulligare hållet och ibland "hipster hållet". Dagens klädstil består utav ett par svarta jeans, ett ljust grått lite urringat linne, en röd bomber jacka och ett par vita Nike. Lite casual men väldigt snyggt om du frågar mig. Håret låter jag hänga över mina axlar men tar ändå med några snoddar jag trär runt handleden.

Jag smyger försiktigt ut från mitt rum, för att inte väcka min mamma. På vägen möts jag dock av en lapp i köket, där det står att hon behövt åka tidigare till jobbet för att öppna dagiset. Trist, jag hade kunnat lyssna på hög musik hela morgonen. Jag hämtar mina hörlurar och min ryggsäck, klockan är snart åtta. Jag är i tid, innan jag går tar jag på mig parfym och tar ett tuggummi. Sen springer jag ut från lägenheten, någon vana jag fått. Att springa ner för trapporna i lägenheten. Jag möter Alfred, min granne, på vägen ut. Han får ett leende och en liten nick medan jag rusar ner. Jag är inte mycket för att prata, eller mera små prat. Som när man träffar någon man känner på stan, hälsar, frågar hur det är och vad personen gör för att sedan skiljas åt.

När jag kommer fram till Jonnas port står hon och väntar på mig. Hon har på sig en vit t-shirt, svarta byxor, en trenchcoat och Adidas skor. Självklart ett par svarta solglasögon också, det har hon nästan alltid.

"Hej min vän, är det bra?", säger jag när jag kommer fram och vi börjar tillsammans gå mot busshållplatsen.

"Det rullar på, som vanligt då. Taggad?", frågar hon.

"På gymnasiet? Lite kanske, fråga igen om en vecka och svaret kommer vara helt annorlunda dock", svarar jag på hennes fråga och syftar på hur skoltrött jag blir och speciellt så fort.

"Äsch, det kommer vara fullt med massa nya människor. Du blir inte skoltrött SÅ fort. Massa snygga killar", säger hon och petar på mig med armbågen. Hon vet att jag inte är speciellt intresserad av killar, på kärleksplanet det vill säga.

"Man kan inte tro att du haft ett förhållande i, vad är det ett år nu? När man först träffar dig, speciellt inte när du alltid pratar om andra snygga killar", säger jag och kollar lite menade på henne. Hon skrattar till och jag ser att hon himlar med ögonen.