Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 17

En långärmad militär färgad tröja eller en kortärmad? Jag lägger dom på sängen framför mig, vad är det ens för väder i Paris nu för tiden? Jag tar snabbt upp mobilen och går in på 'väder' appen, och får fram hur vädret ser ut dom kommande dagarna. Det ska snöa imorgon och på torsdag, och på fredag ska det regna. Men helgen ser rätt bra ut. Det är iallafall varmare än i Sverige.

Jag suckar irriterat för säkert hundrade gången. Vad håller jag ens på med? Är jag dum i huvudet? Har jag tappat det helt? Tre frågor som ständigt snurrat runt i mitt huvud senaste dygnen. Men jag har ändå inte ställt in något, en gratis resa till Paris liksom? Eller jag tror inte jag ska betala något... Noel har inte sagt något om det iallafall.

På tal om honom, han har inte hört av sig sen i måndags. När jag frågat när flyget skulle gå svarade han bara 16:00 från Arlanda, sen stack jag. Inte ett ord sen dess. Dante har inte ens skrivit något, inget 'förlåt jag menade det inte' sms. Så det måste alltså hänt något, annars skulle han hört av sig. 100 procent. Jag vet bara inte vad, vilket gör mig otroligt frustrerad. Varför kunde han inte bara säga som det är? Då hade jag inte behövt åka till Paris för att jag göra honom irriterad, för det är därför jag åker. Det är iallafall det jag intalar mig själv är anledningen, till att jag åker till Paris med Noel och hans familj. Skevaste någonsin.

Det hela slutar hur som helst med att jag lägger ner båda tröjorna. Jag håller på att packa alla mina grejer, denna onsdag morgon. Jag har sovmorgon på onsdagar, inget jag klagar över.

När jag är klar med packandet går jag ut med väskan i hallen, jag har inte med mig någon stor resväska. Det skulle vara för misstänksamt. Nej, jag har inte berättat för någon att jag ska åka. Det är framtida problem. Jag funderar till och med på att stänga av min mobil under hela resan. Men då skulle säkert Noel säga något till de andra. Han kanske redan gjort det, vad vet jag liksom.

Jag ser på klockan i hallen att det är dags för mig att gå ner, Felix och Rasmus kommer och hämtar mig, Jonna och Nelly. Som vanligt. Ända sen Felix fick sitt körkort har han skjutsat runt hela gänget, vart vi än vill. Men det kommer antagligen avta efter ett tag.

Jag får på mig mina svarta uggs, jag har på mig ett par blåa trasiga jeans till och en svart stickad tröja. Jag vet att det är februari och att jag antagligen kommer frysa, men äsch. Jag tar på mig min svarta jacka också innan jag tar upp min väska, mobilen lägger jag i jackfickan tillsammans med mina nycklar och hörlurar. Sedan lämnar jag lägenheten, tills på söndag.

Jag joggar nerför trappuppgången och när jag kommer fram till ytterdörren får jag syn på Felix bil på parkeringen, just det han fick en egen bil av sina föräldrar. Bortskämda unge.

"Tja", hälsar Rasmus när jag sätter mig i baksätet bredvid Nelly. Jag hinner knappt stänga ytterdörren innan Felix gasar och kör iväg mot Jonna.

"Tjaa", jag drar ut lite på a:et. Nelly sitter i sätet i mitten.

"Vad har du i väskan?", jag känner hennes blick på mig medan jag tar på mig bilbältet.

"Några grejer jag ska ha till Dante bara", svarar jag och ler lite mot henne. Jag har inte berättat för någon om gårdagen, inte ens Jonna. Jag vet inte om någon berättat för henne dock, typ Ludwig. Då förstörs min plan ganska rejält.

Precis då öppnas bildörren och Jonna hoppar in på andra sidan, alla hälsar på varandra och det är väl som det brukar vara.

20 minuter senare ungefär är vi framme vid skolan, Felix parkerar bilen på elevernas parkering och vi skyndar oss till lektionen. Felix kan köra riktigt långsamt när han vill, speciellt när vår lektion börjar om 5 minuter och han vill göra stämningen hetsig. Vilket den blev, minst sagt.

Jag slänger in väskan i mitt skåp och tar ut böckerna jag behöver till lektionen. Felix kommer joggandes nerför trappan.

"Tre minuter!", ropar han och jag stänger igen skåpet med en smäll innan jag möter honom vid trapporna. Jag himlar med ögonen och han flinar lite mot mig innan vi skyndar oss till lektionen. En helt vanlig dag med andra ord.

Dagen går konstig nog ganska snabbt, första skoldagen som går snabbt i hela mitt liv. Vi har inte haft några lektioner jag behövt anstränga mig jätte mycket på. Mina långvariga koncentrationsproblem är nästan borta, jag har iallafall mycket enklare att koncentrera mig på det mesta nu för tiden. Det är en lättnad, speciellt eftersom jag går sista året och det är nu dom börjar försvinna.

Jag står vid mitt skåp och lägger min väska över axeln, när jag hör Jonnas röst.

"Vad är väskan till för?", frågar hon och jag hinner tänka frågan om hon vet vad som hände igår.

"Några grejer jag ska ha hos Dante bara", svarar jag med en axelryckning. Jag har inte kollat på henne än utan står och trasslar ut mina hörlurar istället.

"Så ni har löst det som hände igår eller?", jag fryser till is, jag hoppas att hon inte märker hur jag reagerar.

"Har Ludwig berättat?" , frågar jag förvirrat och kollar upp på henne. Försöker att se till att hon inte genomskådar mig.

"Inte riktigt... han sa bara att ni bråkat typ", svarar hon och ler snett. Jag pustar ut lite.

"Ah... Men det är löst", jag ler mot henne innan jag stänger mitt skåp.

Felix hade tidigare frågat om vi ville ha skjuts hem efter skolan, och med vi menar jag vårat lilla gäng. Dom flesta hade tackat ja, men jag sa att jag skulle åka kollektivt så jag kunde tänka lite på det som hänt igår. Så dom tror att jag och Dante bråkat igår men löst det ganska snabbt, och att jag bara ville tänka igenom det.

"Men vi ses imorgon", Jonna kramar om mig och jag fortsätter le mot henne innan hon lämnar mig.

Jag tar upp min mobil och kopplar in hörlurarna. Även om jag inte vill kan jag inte låta bli att tänka på första gången jag träffade Noel, när jag stod vid mitt skåp och kopplade in mina hörlurar.

Jag suckar lite för mig när jag ser hur min mobil lyser upp lite, på tal om trollen hinner jag tänka innan ett till sms rullar in. Jag sveper med mobilen lite över skärmen och kommer in på vår sms konversation.

Noel, 14:36
Ska jag komma och hämta dig?

Noel, 14:37
Vi måste till flygplatsen snart, om du inte ångrat dig?

Jag börjar gå ut från skolan, jag känner kylan mot mina ben men jag fryser inte... än. Jag går lite mot parkeringen för att se om Felix bil står där, vilket den inte gör. Jag tar upp min mobil igen och svarar Noel.

Adelina, 14:40
Hämta mig. Har inte ångrat mig

Jag går iväg från parkeringen och över skolgården, jag tar på mig luvan som sitter ihop med min jacka innan jag sätter in hörsnäckorna i mina öron när jag hur det plingar till i min telefon.

Noel, 14:42
Där om 5

Jag ställer mig borta vid vägen så att jag ska kunna hoppa in i bilen direkt. Jag går in på Spotify och komiskt nog blir det 'I was here' med Beyonce som börjar spelas i mina lurar när jag trycker på shuffle.

Medan jag väntar skrollar jag instagram, kollar snapchat storys, vad som helst för att fördriva tiden. Jag försöker intala mig själv att jag har mycket tålamod men när det väl kommer det till kritan kan jag inte ens vänta fem minuter.

Jag funderar på vad det är jag egentligen håller på med. Åka till Paris, med Noel av alla tänkbara människor. Jag undrar hur hans familj kommer reagera på det hela dessutom, jag menar dom har inte sett eller hört något från mig på typ 2 år, och nu ska jag följa med dom till Paris. Är det ens okej för dom liksom?

Jag kollar upp och det är perfect timing, för samma sekund svänger en bil in upp mot trottoaren. Jag kollar mig lite över axeln innan jag öppnar dörren till passageraresätet. Jag sätter mig snabbt i bilen och lägger min väska vid mina fötter, jag stänger dörren och vänder mig sen mot honom, Noel. Han kollar bara på mig.

"Kör", uppmanar jag honom och han får ett leende på läpparna innan han gasar, och vi lämnar skolan bakom oss.