Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 26

Jag möter Dantes ögon någon sekund innan han kollar bort ifrån mig. Han suckar innan han lutar sig mot väggen bakom honom.

Vad gör jag nu? Jag är sämst på att trösta människor som är ledsna...

"Dante...", jag viskar ut hans namn och går några steg emot honom. Jag tvekar en sekund innan jag lägger armarna om hans hals, jag känner att han lutar sitt huvud mot mitt medan han drar armarna runt omkring min midja.

Sekunden efter är det som att mitt hjärta går itu. Som att någon tar tag i det, skrynklar ihop det som ett papper och sen kastar iväg. Världens mest sämsta beskrivning, men det är så det känns när jag hör att han börjar gråta igen. Som att mitt hjärta går i bitar.

"Hey... det är okej", jag har fortfarande ena armen om hans hals när jag låter min andra hand leta sig upp i hans hår. Jag drar min hand genom hans hår som en lugnande gest.

Jag sluter mina ögon när jag känner att en tår letar sig nerför min kind med. Förlåt men jag klarar verkligen inte av att höra honom gråta. Det är det värsta jag hört i hela mitt liv.

Jag torkar irriterat bort tåren innan jag lutar mig tillbaka lite för att kunna se hans ansikte igen. Men när han kollar på mig får jag bara fler tårar i ögonen. Hans kinder är helt blöta, och ögonen röda. Grät han innan han kom hit också?

"Adelina... Gråt inte", han lägger huvudet på sne och ler sorgligt mot mig. Jag fnyser bara åt honom, inte på något elakt sätt dock. Allt vi gör är bara... sorgligt just nu.

"Vadå gråt inte? Gråt inte själv", jag försöker besvara hans leende men med tanke på att min röst spricker i slutet blir det bara en ful min.

Han skrattar svagt åt mig innan han drar in mig i en kram igen, han gråter inte längre som tur är. Fast han snörvlar till då och då.

Vi står så i några sekunder, eller minuter. Vi kan mycket gärna ha stått här i flera minuter.

Det är sant att jag aldrig sett honom gråta tidigare. Jag har känt honom i typ 2,5 år men aldrig sett honom gråta. Jag vet inte om det är konstigt? Men jag är egentligen inte heller människan som gråter så ofta. Om jag ska vara ärlig har jag nog knappt sett Dante ens lite ledsen, iallafall inte när jag inte varit ledsen.

Jag drar ifrån kramen lite och torkar mina kinder med hjälp av min tröjärm. Jag känner hans blick på mig och jag ler lite, jag känner mig jätte töntig just nu.

"Vill du ha något att äta? Eller dricka?", frågar jag försiktigt och möter hans ögon. Han kollar lika försiktigt på mig.

"Vatten bara", svarar han och jag nickar lite innan jag går tillbaka ut i köket. Jag ser i ögonvrån att han ställer sig i dörröppningen.

Jag häller upp två glas vatten och räcker sen det ena mot honom. Jag pekar med fingret ut i vardagsrummet lite grann och går sen förbi honom i dörröppningen och ut i vardagsrummet. Jag sätter mig i soffan och kollar sen upp på honom. Varför går han så jävla långsamt?

Han har druckit typ halva glaset när han ställer ner det på bordet och sätter sig bredvid mig i soffan. Jag sätter mig som en skräddare och vänder mig sen mot honom.

Jag är glad att han slutat gråta, jag skulle ärligt talat inte kolla på honom ifall han grät.

Jag hade precis tänkt fråga vad det är som händer när han istället börjar samtalet själv, jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är glad över att han gjorde det.

"Förlåt att jag kommer hit så här, och så sent. Det är bara det att-", jag avbryter honom.

"Nej be inte om ursäkt, det är lugnt. Du kan komma hit mitt i natten och du skulle inte störa", jag försöker kolla övertygande på honom så att han ska tro mig. Han nickar långsamt.