Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 23

Sverige är så kallt, och tråkigt. Grått också, vädret suger ju verkligen. Jag tar upp min mobil och kollar på klockan. 21:33 konstaterar jag och lutar huvudet mot bilrutan.

Bredvid mig sitter Noel, han hade precis skjutsat hem resten av hans familj hem till dom och nu är vi påväg till mig. Jag bläddrar igenom några av notiserna jag fått, mest från instagram.

Vi kom av flyget för cirka en halv timma sen, det känns som att det hänt så mycket under dagen fast det egentligen inte har det. Vi har flugit hem från Paris, det är det. Men det är ju den här verklighets grejen. Jag har liksom haft ångest över det här in princip sen jag stängde av min mobil på flygplatsen. Att Dante hotar Noel med att han ska dö gör inte heller saken bättre direkt. Han är så jävla töntigt, ärligt talat. Han bestämmer knappast över vad jag gör liksom.

"Så", börjar Noel och jag vänder huvudet mot honom "Vad händer nu?". Han kollar mot mig han med så vi får ögonkontakt.

"Ögonen på vägen", jag ignorerar frågan jag inte har svar på. Han himlar med ögonen men kollar fram igen och gör som jag säger, jag suckar knappt hörbart.

"Jag vet att saker inte kan bli som i Paris, men vi kan väl försöka iallafall?", frågar han och jag kollar ner på mina fötter.

"Försöka med vadå? Du vet att ingen skulle acceptera, det här", svarar jag frustrerad. Jag vet inte vad jag ska använda för ord.

"Fast ingen har väl med våran relation till varandra att göra förutom oss?", jag lutar bak huvudet och sluter ögonen.

"Så du säger att vi ska gå runt och låtsas att dom två senaste åren inte ägt rum? Det här är inte normalt? Varför låg vi ens med varandra?!", allt jag säger kommer ut i frustration. Jag är så trött att alla människor alltid ska ha något att säga till om. Han svänger in på parkeringen utanför lägenhetshuset och stannar bilen.

Jag kollar mot Noel och möter hans ögon. Han kollar på mig sådär varsamt han alltid har, jag sväljer nervöst och andas ut ett hackigt andetag. Varför får han mig alltid ur balans? Han lägger huvudet lite på sne.

"Ångrar du att vi låg?", jag förvånas lite av frågan. Jag kollar bara på honom några sekunder innan jag sakta skakar på huvudet, hans blick på mig ändras dock inte "Inte jag heller", jag nickar lite som svar.

Jag knäpper upp bilbältet och vänder mig sen mot honom igen. Jag återfuktar läpparna lite innan jag tar tag i tröjan han har på sig och för samman våra läppar, igen.

Han besvarar kyssen och jag känner hur det pirrar i min mage, jag vet inte om jag fått tillbaka känslor för honom. Allt känns bra med honom, kanske lite för bra.

Han lägger ena handen på min käke och fördjupar kyssen. Han måste ju känna samma sak? Jag menar han har in princip sagt att han älskar mig, fast han visste att han antagligen inte skulle få samma svar tillbaka. Det betyder väl ändå något?

Jag drar ifrån lite och möter hans ögon som är fyllda med känslor som jag tror att ingen av oss förstår sig på. Jag biter mig lite i läppen och ler lite mot honom, det är nog det sorgligaste leendet jag gett någon i hela mitt liv.

Jag har precis tänkt gå ut från bilen när jag känner att han tar tag i min handled så jag vänder mig mot honom igen.

"Vad-", han avbryter mig.

"Adelina, jag vill att du ska förstå", jag kollar förvirrat på honom.

"Förstå vadå?", han möter mina ögon.

"Att jag vill ha tillbaka dig", jag tror han märker hur förvånad jag blev. Jag kollar bara mållöst på honom, vad svarar man ens på något sånt här?

"Jag vet inte vad jag ska säga", säger jag ärligt och kollar ner lite. Jag kommer inte klara av att möta hans ögon efter det här.

"Säg att det funkade?", jag fortsätter kolla ner i sätet medan jag sväljer saliv, jag kommer börja gråta om jag sitter kvar här.

"Förlåt", med det enda ordet sagt öppnar jag bildörren, jag får med mig min väska som legat på golvet vid mina fötter på vägen ut.

Jag stänger igen dörren efter mig utan att han stoppar mig och börjar gå mot min port. Jag trycker in koden och porten öppnas, jag vänder mig om mot parkeringen endast för att se att Noel stuckit härifrån.

NÄSTA DAG

Jonna, 08:05
Så du tar bussen? Är du säker?

Adelina, 08:09
Är redan på bussen så ja

Jonna, 08:11
Okej ses i skolan

Jag lutar huvudet mot fönstret i bussen och höjer volymen på musiken jag lyssnar på. Igår när jag kom somnade jag nästan på en gång, jag har inte ens svarat på någons sms eller samtal förrän nu. Förutom Jonnas då, det var hon som ringde och väckte mig förut. Annars skulle jag nog inte vara påväg till skolan liksom.

Dante har också skrivit en hel del också, om att vi måste "snacka" och att jag inte bara kan sticka. Jag förstår honom, om det skulle varit ombytta roller skulle jag varit hur orolig som helst. Men han beter sig fortfarande inte på ett bra sätt liksom.

20 minuter senare öppnar jag ena dörren in till skolan. Jag vet att Jonna och company kommer ha en del frågor, men ärligt talat vill jag bara klara av den här dagen och sen åka hem och sova igen.

Jag öppnar mitt skåp och tar av mig min jacka, jag har på mig några adidas skor, svarta jeans med hål på knäna och en basic långärmad vit tröja bara. Inget märkvärdigt, jag försöker inte sticka ut så mycket bara. Jag lägger mobilen i bakfickan men låter volymen i lurarna fortfarande vara lika hög som innan.

Jag får ut mina saker till första lektionen och beger mig sedan till klassrummet. Jag går igenom cafeterian, och som gräddet på moset får jag flashbacks från ettan när jag och Jonna alltid var med killarna här. Det var alltid ett speciellt bord vi satt vid när vi var här också, dess värre gick det sönder i höstas så det är inte kvar i skolan längre.

När jag kommer fram till klassrummet är dörren öppen så jag smiter snabbt in och som tur är är det inte många människor här. Jag sätter mig, som vanligt, längst bak och lutar mig tillbaka lite.

Någon vikare står längst fram i klassrummet och skriver upp massa saker på tavlan jag inte förstår, eller jag antar att det är en vikare eftersom jag inte känner igen honom.

Medan jag sitter och stirrar rakt fram på tavlan känner jag hur någon lägger en hand på min axel och jag kollar upp hastigt.

"Helvete, skräms inte sådär", jag kollar irriterat på Jonna som sätter sig ner på stolen bredvid mig. Dom andra verkar inte ha kommit än.

"Okej skitsamma, lyssna", hon kollar allvarligt på mig. Jag lägger huvudet lite på sne och kollar förvirrat på henne.

"Vadå?", Jonna brukar inte vara seriös ofta så när hon väl är det finns det alltid en anledning till varför hon är det.

"Du behöver inte berätta vad som har hänt nu, vi låtsas som att inget hänt okej? Dom andra är med på det också, dom frågar inget", jag nickar långsamt "Men då hänger du med mig hem efter skolan, och då förklarar du allting. Deal?", jag förmår mig inte till något annat än att nicka. Det är väl bara att göra sig redo att berätta, Jonna kommer väl inte döma mig för något?

---------------

Tack för att ni läser, röstar och kommentarer<3 Läser allt även fast jag inte svarar<3