Lova att älska mig || Hov1

Epilog

"Alltså jag vet inte Jonna, det känns fett konstigt", jag speglar mig i Jonnas spegel, obviously. Vänder och vrider på mig, jag är verkligen inte van vid att ha på mig klänning.

"Du är skitsnygg, ha på dig något över bara?", frågar hon där hon sitter på hennes säng. Vi ska ha som en slags studentskiva hos Jonna om bokstavligen 5 minuter, och jag börjar ångra mitt val av kläder. Eller snarare Jonnas val på vad jag ska ha på mig.

Varför ska vi ens ha en studentskiva redan nu? Det är liksom början av Mars. Dom flesta i klassen var dock med på det, och några i våra parallell klasser. Så nu ska vi först käka middag hos Jonna och sen dra ut.

"Som vad?", jag kollar fundersamt på henne och drar en hand genom mitt lockade hår medan jag studerar hennes rörelser. Hon tar upp väskan jag hade med mig när jag kom hit, den är fylld med kläder jag tänkt ha på mig. Men enligt Jonna måste man klä upp sig fast det bara är en skiva för familj och vänner, utan tema dessutom.

Hon börjar flina svagt innan hon tar upp en tröja, hon kollar upp på mig och höjer lite på ögonbrynen. Jag himlar med ögonen åt henne.

"Det är Noels", suckar jag och går fram till henne och tar den svarta hoodien från hennes händer och lägger ner den i min väska igen. Efter det vänder jag mig om och fortsätter kolla på mig själv i spegeln. Klänningen har inga axelband och är rätt kort, eller den går typ till mitten av låren. Som sagt jag har ingen koll på klänningar men jag tycker den är väldigt kort.

"Saknar du honom?", frågar hon medan hon börjar kolla igenom några jackor som ligger på hennes säng. Jag har dock redan letat i den högen, det fanns inget som föll mig i smaken.

"Om jag gör", jag suckar igen lite för mig själv. Jonna ler ledsamt mot mig.

"Tänk positivt, du kommer få se honom ikväll", jag vänder huvudet mot henne och besvarar hennes leende.

"Kanske, det beror på om dom hinner hit i tid", rättar jag henne. Killarna har varit i Linköping och gigat, och dom vet inte om dom kommer hinna hit innan skivan är slut. I så fall kommer jag antagligen inte se Noel förrän imorgon, och det är typ en evighet tills imorgon.

Det verkar som att Jonna precis tänkt säga något när dörren till hennes rum öppnas och mamma kikar in.

"Ni får ta och komma ut, några har redan kommit", säger hon och jag och Jonna svarar med en nick.

"Tro mig, du är jätte snygg", Jonna ler mot mig innan hon försvinner ut från rummet. Jag kollar mig en sista gång i spegeln innan jag hänger med henne ut.

Jonna är redan i full gång med att mingla med några i vår parallell klass, jag ser mig omkring i rummet tills jag får syn på någon jag känner igen och går fram till henne.

"Elina? Ofta du också kom hit", jag kollar förvånat på henne. Hon himlar bara med ögonen men ler mot mig.

"Ja jag och Elliott tänkte svänga förbi en snabbis bara... Du ser annorlunda ut", svarar hon och det är min tur att himla med ögonen.

"Det menar du inte", säger jag sarkastiskt, hon kollar fundersamt på mig innan hon börjar ta av sig hennes skinnjacka.

"Här", hon räcker den åt mig och jag skrattar lite.

"Du fick tillbaka den här typ förra veckan", påpekar jag men hon rycker bara på axlarna. Jag tog ju hennes skinnjacka på någon fest i typ 9an, och hon fick inte tillbaka den förrän förra veckan. Verkar som att jag redan får låna den igen.

"Nu ser du mer ut som dig själv", säger hon och fixar till mitt hår lite grann medan jag skrattar åt henne. Jag märker att Jonna tittar på oss, med tanke på att hon gör tumme upp. Skinnjackan är godkänd alltså.

"Vad fin du blir", mamma dyker upp bakom Elina. När hon fixat klart backar hon lite så hon står bredvid mamma.

"Visst blir hon", håller Elina med och nickar, vilket får mig att börja skratta igen.

Mamma skrevs förresten ut från sjukhuset för någon vecka sen, hon fick stanna kvar på observation ett tag men nu har hon äntligen kommit hem. Dock är Charlotte ofta hemma hos oss och hjälper till, jag har absolut inget emot det.

"Jag ser okej ut iallafall?", frågar jag fortfarande lite osäker. Men som Jonna tidigare sagt 'Om du ska ha klänning när vi springer ut måste du vänja dig vid att ha det först', och av någon anledning gick med på att ha det idag.

Jag kollar frågandes på både Elina och mamma som står framför mig, men dom kollar bara på något bakom mig. Eller någon kanske, eftersom mamma ler så jävla mycket. Jag får svar på frågan ändå, dock inte av mamma eller Elina...

Jag känner att en hand läggs på min axel och jag hoppar skrämt till tills jag märker vem det är.

"Du ser mer än okej ut", jag kollar lite åt höger och möter Noels vackra ögon. Jag börjar le bara av att se honom och vänder mig sen om för att se att resten av killarna också är här.

"Vad gör ni här?", frågar jag förvirrat, leendet försvinner dock inte från mina läppar.

"Vi kan gå om du vill?", frågar Dante och jag himlar bara med ögonen åt honom. Han vet att det inte var så jag menade.

"Kul att se dig också brorsan", svarar jag bara och han ler retsamt mot mig.

"Okej men hörni", hör jag någon säga bakom mig. Jag kollar bakåt och märker att Elina och mamma är borta, dock ansluter sig Jonna till den lilla cirkeln vi ställt oss i. "Vad händer ikväll nu då?".

Jag känner att Noel lägger ena armen om min midja och drar mig lite närmare han själv, det är såna här små gester jag uppskattar otroligt mycket. Vilket jag sagt till honom.

Killarna utbyter några blickar med varandra, vilket verkar göra Jonna väldigt förvirrad. Ludwig lägger hans armar om hennes hals och kramar om henne lite bakifrån. Jonna kollar upp på honom medan han kollar ut över oss andra fem.

"Vi ska festa tills vi blir utslängda", svarar han bara, jag känner hur ett leende börjar ta plats på mina läppar och jag lutar huvudet lite mot Noel. Jag låter dom orden avsluta det här kapitlet av mitt liv, för att sedan påbörja nästa. Med Noel.