Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 13

"Noel? Vad gör du här?", jag kollar konstigt på killen som står framför mig.

"Jag ska käka med er, om du glömt det?", han höjer lite på ögonbrynet.

"Ja", svarar jag dumt "Jag visste det". Jag lägger ena handen mot pannan.

"Vad händer?", jag möter hans ögon och han ser... orolig ut?

"Vad menar du med det?", han skrattar lite när jag yttrat frågan.

"Jag vet inte riktigt, du står här ute och suckar irriterat för dig själv", svarar han sarkastiskt. Jag himlar med ögonen.

"Nej inget", min blick sjunker ner i marken.

"Adelina? Jag ser att något är fel", fan då. Mitt hjärta borde inte hoppa över ett slag när han säger så.

"Nej det är bara en grej med min mamma", säger jag tyst.

"Ah... Dante berättade vad som hänt", jag nickar lite.

"Hennes "tillstånd" har försämrats, så jag måste åka in till henne typ nu. Men jag vill inte förstöra kvällen för er, du vet? Det känns... dumt", förklarar jag. Jag vet inte varför jag berättar det här för honom, jag antar att jag fortfarande känner någon slags tillit till honom "Whatever, ska vi gå in? Dom undrar nog vart jag tog vägen".

Jag vänder mig om men hinner bara gå något steg innan jag känner att han placerat sin hand på min handled och vänt mig mot honom hastigt. Jag kollar upp och möter hans vänliga ögon, han har växt.

"Jag kan skjutsa dig?", han säger det rätt bestämt men det låter ändå som en fråga. Jag sväljer saliv och bara kollar på honom, jag känner hur min andning börjar bli tung igen. Hans hår har också växt, det är fint.

"Okej", det är allt jag kan få ut. Han kollar utforskande på mig, den där speciella blicken igen. Huden bränns där han rör mig, det här är inte bra.

"Ska vi sticka?", han kollar ner mot mig och jag inser att vi står ganska nära varandra.

"Ah... Vad ska jag säga till dom andra?", frågar jag honom. Han släpper min handled och börjar sakta gå mot det hållet han kom ifrån, jag följer efter.

"Vad menar du nu?", han kollar bakåt på mig och jag går ikapp honom.

"Nej bara att... Dante är aningen överbeskyddande", hans skratt får mig att le.

"Så du fick din överbeskyddande bror tillslut?", frågar han och det känns som att någon kramar om min mage, hårt. Hur minns han att jag ens sagt det där? Det var över 2 år sen liksom.

"Ehm", jag inser att jag bara stått och stirrat på honom och kollar ner i backen snabbt innan jag ser upp på honom igen "Jag antar det".

Han öppnar passageraresätets dörr åt mig och låter mig sätta mig i bilen. Han stänger dörren och det är nästan att jag kan höra mitt hjärta slå medan jag väntar på att han ska sätta sig bredvid mig. Jag ser hur han går runt bilen och efter bara några sekunder sätter han sig i förarsätet bredvid mig.

Jag tar snabbt på mig bältet och lutar mig tillbaka i sätet medan Noel startar bilen.

"Är det din bil?", jag vänder mig mot honom, han kollar fram på vägen medan han kör igenom stan, tur det antar jag.

"Nej det är mina föräldrars", svarar han, jag ser att han ler lite. Jag nickar långsamt och lägger blicken på vägen framför oss jag med.

"Hur länge har du haft kör kort då?", fortsätter jag fråga, men jag menar, vi ska vara i den här bilden iallafall 20 minuter till så något kan vi väl prata om isåfall? Annars kommer jag bli otroligt uttråkad.