Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 24

"Och sen stack jag ifrån honom, när han precis typ sagt att han vill ha tillbaka mig. På något sätt", jag tar några klunkar ur min latte och jämrar mig, jag är verkligen bäst på att skapa problem för mig själv.

"Fast han visste ju om allt som hänt innan? Han var väl medveten om att det inte skulle funka liksom, när ni kom hem från Paris", jag nickar långsamt och inser att det hon säger är sant. Noel var väl medveten om att inget av det här skulle funka, ändå var han tvungen att säga sådär. Inget är mitt fel, eller?

"Ja det visste han, men jag har ändå skuldkänslor eftersom-", jag avbryts av att Jonte ställer ner hans andra kaffe för dagen på bordet vi sitter vid.

"Flytta in igen", säger han och använder handen som liksom puttar mig längre in, med en rörelse alltså.

Jag flyttar längre in och några sekunder senare dyker Maja och Lovisa också upp. Maja sätter sig bredvid Jonte på vår sida av båset och Lovisa bredvid Elliott och Elina på andra sidan båset. Det är rätt trångt men det är mysigt, jag klagar inte med andra ord.

Jag vet att jag egentligen skulle varit med Jonna just nu, hemma hos henne. Men av någon anledning kändes det bättre att berätta allt för Elina och gänget istället, iallafall innan jag berättar för Jonna. Jonna kommer liksom säga det hon vet att jag vill höra, och det kommer inte Elina och resten göra. Dom kommer säga exakt som det är, även om jag blir ledsen.

Elina kollar irriterat på Jonte innan hon vänder sig mot mig igen.

"Fortsätt berätta", säger hon och ler lite.

"Jag har fortfarande skuldkänslor eftersom jag vet att det antagligen inte var så lätt för honom att säga det, och att jag bara lämnade honom. Det är typ ombytta roller, emot det som hände för typ 2 år sen", jag tar av mig mina skor och lägger mina ben över Jontes som sitter bredvid mig. Jag lägger armen på bordet och lutar hakan i handflatan.

"Du har blivit sårbar Adelina, det är det som är problemet", jag kollar kränkt på Elliott som precis yttrat meningen.

"Ursäkta?", jag hör irritationen i min röst. Han himlar med ögonen.

"Du sa att du hade ett problem när du tog upp det här, men jag tror inte det hela i sig är ett problem. Utan jag tror du börjat få känslor för honom igen, och eftersom du känner dig sårbar tänker du dig att det hela är ett problem", förklarar han och jag drar ihop mina ögonbryn.

Förresten, vadå känslor? Varför ska alla komma och tro att dom vet exakt vad jag känner och för vem?

"Men allt med Dante då?", ifrågasätter jag.

"Det finns säkert en bra anledning till varför han beter sig som han gör", Elliott ler snett emot mig.

"Det är sant, jag tror du gör det mycket mer komplicerat än vad det behöver vara", säger Lovisa. Jag vänder huvudet mot henne och kollar fundersamt på henne.

"Ska jag säga det till Dante också eller? Att han gör allt mer komplicerat än vad det behöver?", frågar jag och Jonte suckar irriterat.

"Jag tror han vill ditt bästa i slutändan", han ler lite mot mig när han yttrat meningen "Vad får dig att tro att han inte vill det?".

"Han har typ sagt att det är lugnt för honom att ljuga för mig eftersom vi inte är biologiska syskon. Det har liksom aldrig varit ett problem för någon av oss innan", jag hade nästan glömt bort att det hade hänt, konstigt nog.

"Har du snackat med honom om det?", frågar Maja, jag kikar bort på henne där hon sitter på andra sidan om Jonte.

"Inte sen han sa det", jag biter mig lite i underläppen.