Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 25

Okej for real, jag kommer inte sticka och snacka med Dante. Jag skulle aldrig erkänna det högt men jag är faktiskt lite rädd över det hela. Jag är nog inte riktigt redo att träffa honom än, jag vet inte vad han har att säga heller. Men jag menar han har ringt mig var och varannan timme hela den här dagen, han vill väl skälla ut mig. Gör inte si och gör inte så.

Men jag kan inte heller undgå att jag faktiskt saknar honom, jätte mycket. Vi har aldrig varit ifrån varandra mer än någon dag på över 2 år liksom. Om vi inte träffas hörs vi av och pratar med varandra iallafall, men det har ju inte hänt. Det är den liksom, tänk dig att du haft daglig kontakt med någon dom senaste 2 åren av ditt liv och plötsligt bara försvinner det. Även om det typ är en rätt läskig känsla, så känner jag mig tom. Typ som när Noel stack till Spanien...

Jag låser ytterdörren och vänder mig sen in mot lägenheten. Den känns också tom, precis som jag. Inte för att det brukar vara massa människor här egentligen, två personer är inte så mycket direkt. Men jag känner av det hela, att mamma inte är här. Varför har sjukhuset inte uppdaterat mig om hennes läge än liksom?

Jag vet inte vad jag skulle göra om något skulle hända mamma, hon är liksom min livskraft. Vad hände ens den dagen dom krockade? Det kommer antagligen ingen få reda på, någonsin. Jag kan nästan slå vad om att mamma inte kommer minnas det, vad som hände och allt. Nelly har sagt att dom skulle svänga typ, och att det kom en bil i 180 km/h och körde in i dom. Det är det jag vet, och det låter inte heller som något min mamma skulle göra.

Jag suckar irriterat och går ut och lägger mig i soffan i vardagsrummet, allt som händer just nu är så fucked up. Jag vill bara att allt ska lösa sig, med Dante och mamma, och Noel. Speciellt Noel.

Jag träffade honom senast för bokstavligen en kvart sen, men saknar honom ändå på något skevt vänster. Jag vill ha honom nära hela tiden dygnet runt. Det kan bli rätt jobbigt, jag förstår inte ens hur jag klarade 2 år utan honom. Dock har vi ju umgåtts med varandra varje vaken sekund i tre dagar ish, så det kan ju ha något med det och göra. Tänker han ens likadant? Han har sagt att han vill ha mig "tillbaka", vad han nu menar med det. Jag kanske borde stannat kvar i bilen med honom och pratat om det hela, men såklart flyr jag från mina problem. Det har jag alltid gjort.

Mitt i havet av alla tankar måste jag somnat, för när jag några... timmar senare stressat sätter mig upp i soffan är det kolsvart ute. Jag rynkar pannan och kliar mig lite över nyckelbenet. Det var en sån där jobbig sömn, när det känns som att man bara blinkat men det egentligen gått flera timmar. Som när man snoozar på morgonen, usch och fy.

Vad vaknade jag ens av? Jag reser mig upp och tänder lampan som står i hörnet av rummet, när min mobil som legat på bordet blinkar till. Jag sätter mig i soffan igen innan jag tar upp mobilen och kollar igenom notiserna jag fått medan jag sov.

Dante, 17:58
Hallå kan du svara?

Dante, 18:00
Vi måste prata

Dante, 20:11
Snälla

Jag läser förvirrat igenom det sista smset, 'snälla'? Ja han har sagt att vi måste snacka, väldigt många gånger, men aldrig bett om det på det sättet. Medan jag kollar ner på skärmen plingar den till igen och ännu ett sms ramlar in.

Dante, 20:20
Kan jag komma till dig? Typ nu

Jag känner hur ångesten sakta börjar komma krypande, vad är det som händer? Jag har tydligt missat något under alla sms han skickat tidigare under dagen. Något har hänt, jag känner det på mig.

Adelina, 20:22
Kom hit

Jag kollar tveksamt ner på skärmen när jag skickat smset. Jag får hoppas att jag gör rätt när jag gör så här. Jag tar med mig mobilen och beger mig ut i köket, jag har inte ätit sen jag var på caféet med Elina och dom. Eller jag åt inte ens något då jag drack bara kaffe, av alla.

Annars har jag inte ätit sen det var lunch i skolan, och lunchen i skolan är ju inte så jätte god direkt. Jag lutar mig mot köksbänken och funderar på vad jag ska äta. Jag har inte ens någon aptit. Jag vet inte om det är för att jag egentligen inte är hungrig eller om det är för att jag vet att Dante snart är här och jag kommer tvingas berätta vad som hände i Paris för honom. Jag vet inte hur han ska reagera heller, för mitt kontrollbehov är det aningen jobbigt att inte veta det.

Jag hoppar till när jag hör min ringsignal, jag får upp min mobil och förvånas när det inte är Dantes namn på displayen. Utan sjukhusets nummer.

"Hallå? Det är Adelina", jag tvekade inte en sekund innan jag svarade. Jag säger vad jag heter på en gång så dom inte ska fråga vem dom pratar med och det tar tid hit och dit.

"Hej Adelina, jag heter Linda. Jag ringer angående din mamma", kvinnan på andra sidan luren verkar vara i mammas ålder, på tal om mamma. Det säger jag efter att endast hört hennes röst dock... Men hon låter inte gammal med andra ord.

"Ah okej", svarar jag när hon verkar vänta på ett svar.

"Hon har förflyttats till en annan del av sjukhuset igen, doktorerna tror hon kommer vakna snart", hon tar en paus och jag känner att jag spricker upp i ett leende "Antingen så ringer någon upp dig när hon vaknat, eller så kan du ta mitt nummer så kan jag hålla dig uppdaterat om läget dagligen. Jag är en av sjuksköterskorna som har jobbat mycket med din mamma", förklarar hon och jag nickar fast hon inte kan se mig.

"Ja, det blir jätte bra. Det här är ju jätte bra", säger jag lyckligt. Linda skrattar lite.

"Okej, jag skriver in ditt nummer så skriver jag ett sms till dig så snart jag vet mer. Du får komma och besöka henne snart också", säger hon och jag nickar dumt igen.

"Det ska jag... Tack så jätte jätte mycket", fan vilken kvinna, Linda alltså. Hon vet hur man sköter sitt jobb bra. Jag menar jag är 18 år och min mamma ligger i en koma just nu, det är ju ganska jobbigt.

"Ha en jätte fin kväll! Och förlåt att jag ringde så sent, det var lite oklart om hon skulle flyttas eller inte", fortsätter Linda berätta.

"Nej alltså det är lugnt, helt klart", efter det sa vi inte så mycket mer. Hon berättade när det beräknades att mamma skulle vakna, doktorerna kunde inte säga med 100% säkerhet men hon skulle antagligen vakna innan veckan var slut.

Medan jag håller på att säga hejdå till Linda så ringer det på dörren, och Dante kommer tillbaka till mina tankar. Jag hade glömt att han skulle komma hit som den bra människan jag är.

Jag går ut i hallen och låser upp dörren och öppnar den sen lite grann innan jag vänder mig om och går tillbaka några steg in i hallen.

"Okej bra men då säger vi så här så länge då", säger Linda och jag ler lite, jag hör att Dante tar av sig sina ytterkläder bakom mig.

"Absolut, vi hörs i veckan! Hejdå", med dom orden lägger jag på samtalet. Det bästa samtalet jag fått i hela mitt liv. Jag lägger mobilen i bakfickan och vänder mig sen om mot Dante.

Jag hoppar till lite när jag ser honom, ärligt talat. Kanske för att han är så jävla blöt, jag har inte märkt att det regnar ute. Men det kan även vara för att jag aldrig tidigare sett honom gråta.