Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 20

Jag lägger handen bakom mig på sängen för att ha något att stödja mig emot. Men jag besvarar hans kyss, jag vet inte varför? Det som händer i Paris stannar i Paris? Varför sa jag ens det? Det är ju jävligt pikigt på ett sätt, om det ens är ett ord.

Jag fortsätter banna mig själv i mitt huvud tills jag känner att han lägger sin ena hand på mitt lår. Då är jag 100 procent tagen av stunden igen. En rysning går igenom hela min kropp. Det borde inte kännas så här bra att kyssa honom...

Jag märker hur han börjar luta sig lite emot mig vilket leder till att att jag lutar mig bakåt i sängen. Jag drar ifrån några sekunder för att hämta luft när han puttar mig så jag ligger på rygg i hans säng.

Innan jag vet ordet av det har han lagt sig över mig, han lägger hans underarmar på varsin sida om mitt ansikte som stöd så han kan hålla sig uppe. Han kollar bara in i mina ögon först utan att säga något, och jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare.

Jag ger mig själv en mental käftsmäll för andetaget jag andas ut är så hackigt, han kommer ju fatta att jag är nervös. Innan han säger något mer tar jag tag i kragen på hans svarta t-shirt och drar honom emot mig. Det känns som en vana, att hans läppar möter mina. Det är rätt skevt men det känns så, och jag kan väl inte rå för vad jag känner?

Vi fortsätter kyssas en stund tills jag känner för att fördjupa kyssen så jag slickar lite försiktigt på hans underläpp. Det går knappt en sekund innan han drar ifrån, men bara några centimeter. Jag andas tungt medan jag kollar förvirrat på honom.

"Vad håller vi på med?", frågar han och ser fundersamt ner på mig.

"Vad som händer i Paris stannar i Paris...?", frågar jag osäkert. Han ler lite.

"Jag kan inte ligga och hångla med dig när du har på dig Dantes tröja, jag får typ skuldkänslor", säger han och hans leende växer. Jag rynkar ögonbrynen.

"Var det där ett annat sätt att be mig ta av mig min tröja?", frågar jag fundersamt med glimten i ögat. Han skrattar bara och kysser mig igen i några sekunder innan han drar ifrån och ställer sig upp.

"Sover du här inne?", frågar han och jag nickar. Sedan försvinner han ut från rummet, och jag ligger förvirrat kvar. Härligt att lämna tjejen efter ett trevligt hångel, verkligen.

Jag sätter mig upp i sängen och kollar ut genom fönstret, om jag sträcker lite på mig ser jag Eiffeltornet. Jag vet inte vad jag tycker om allting än, det som händer mellan mig och Noel, eller att jag ens är i Paris. Jag har alltid velat åka till Paris, men var det rätt läge att åka nu liksom? Med tanke på allt som händer...

Jag hör att Noel kommer in i rummet och stänger dörren efter sig, jag ser reflektionen av rummet i fönsterglaset ut till balkongen. Han hämtade mina grejer jag lagt i mitt rum... eller mitt tidigare rum, jag vet inte hur många nätter jag kommer sova här inne. Allt är väldigt oklart liksom.

Han släcker ner rummet och tänder en lampa vid nattduksbordet. Sedan känner jag hur sängen sjunker ner lite när han sätter sig ner i den. Jag känner hur han lägger sina armar om min hals och sedan lutar sig lite mot min axel, eller ja snarare hans arm som ligger över min axel. Jag kollar ner på mina händer som jag placerat i mitt knä och biter mig lite i läppen.

"Vad gör vi om något händer min mamma? Och dom ringer från sjukhuset?", viskar jag försiktigt. Jag har tänkt på det hela dagen.

"Vill du ha din mobil?", frågar han och jag skakar snabbt på huvudet.

"Nej men alltså, tänk om något händer med henne? Och så svarar jag inte", jag viskar fortfarande. Jag vet inte vad jag skulle göra ifall något händer med mamma och jag inte är hemma.

"Du, allt löser sig okej? Du kan ju kolla din mobil någon gång om dagen och se ifall dom ringt?", frågar han och jag känner hans andetag i min nacke. Jag nickar, ja det blir säkert bra.

"Okej", jag ler lite för mig själv.

"Är du trött?", han säger det rätt lågt. Jag nickar igen "Ska vi sova?", en till nick, sen släpper han greppet om mig och jag reser mig upp. Jag går fram till min väska och drar fram den camouflage färgade tröjan jag tog med mig, t-shirten. Den är lite större så det funkar säkert att sova i. Jag hör att Noel drar bort överkastet och några prydnads kuddar, och lägger det på golvet. Varför är jag nervös? Ärligt talat, jag måste skärpa mig.

Jag ställer mig upp så jag står med ryggen emot honom innan jag drar av mig Dantes tröja, han har inte tvättat den sen han lämnade den hos mig så den luktar fortfarande lite som honom och hans parfym han alltid använder. Jag får snabbt på mig min tröjan och vänder mig om mot Noel igen, han kollar redan på mig.

"Kan jag ta av mig-", han nickar innan jag hinner fortsätta. Min behå, kan jag ta av mig min behå skulle jag säga.

Jag vänder mig om samtidigt som jag drar av axel banden innan jag knäpper upp behån och lägger den i min väska. Jag sväljer lite innan jag vänder mig om och kollar på Noel igen, han har satt sig på sängkanten. Han har tagit av sig sin tröja och har bara på sig sina gråa mjukisbyxor... och underkläder hoppas jag.

"Känns det konstigt?", frågar han och kollar nyfiket på mig.

"Lite, men typ... familjärt också", svarar jag och försöker hitta rätt ord. Han ler lite innan han nickar. Jag knäpper upp mitt skärp och att hans blick fortfarande ligger på mig "Okej det känns väldigt konstigt", erkänner jag och skrattar. Han stämmer in i mitt skratt och jag vänder mig om, igen, och tar av mig skärpet och slänger det i min väska. Innan jag snabbt får av mig mina byxor.

Det är inte stelt eller så, det är bara liksom själva stämningen i rummet. Jag kan inte sätta ordet på vad det är dock.

När jag vänder mig mot sängen har Noel dock krupit ner under täcket så jag går fram till sängen och sätter mig i skräddarställning bredvid honom, typ.

"Vad ska vi göra imorgon?", frågar jag och kollar nyfiket på honom. Jag känner hans blick på mina armar innan han kollar upp och in i mina ögon. Jag får genast en flashback till när vi sovit i Axels soffa och han sa att han vetat om mitt självskadebeteende fast inte sagt något om det utan låtit mig ta min tid innan jag berättar för honom. Rätt fint ändå.

"Vad vill du göra?", frågar han och jag funderar en stund.

"Jag vill besöka Eiffeltornet, och äta på någon fransk restaurang, och bara utforska Paris typ... gå omkring på gatorna du vet", säger jag och kollar ner på honom. Jag biter mig lite i läppen medan jag ler.

"Det blir säkert bra", han besvarar mitt leende innan jag lägger mig ner under täcket. Noel släcker lampan som står vid nattduksbordet och det blir direkt mycket mörkare i rummet.

Jag lägger mig på sidan i sängen och försöker se till att jag ligger bekvämt, vilket blir rätt svårt när jag känner Noels arm om min midja. Jag känner hur han kommer lite närmare.

"Får jag göra så här?", frågar han och han drar mig lite närmare sig själv så våra kroppar pressas ihop.

"Mhm", mumlar jag tyst men jag tror han hörde mig. Jag känner hans andetag i min nacke och jag har ärligt talat inte känt mig så här trygg på väldigt länge.