Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 38

Jag tar upp min mobil och kollar på klockan. 06:57. Jonnas alarm går om 3 minuter. Efter att jag kom hit igår och började mer eller mindre stor böla, kastade Jonna ut Ludwig och vi la oss i hennes säng och kollade på film. Jag somnade någon gång under filmen men vaknade runt 23 och har inte kunnat somna efter det. Jag har försökt gråta så tyst jag kan men tror ändå jag väckte Jonna någon gång.

Jag hoppar till lite när klockan ringer och låter den göra det i några sekunder innan jag stänger av den. Jonna börjar röra på sig ett tag innan hennes hjärna verkar koppla allt som hänt under gårdagen.

"Godmorgon, hur är det?", frågar hon med hennes morgon röst och gäspar.

"Ska jag svara ärligt eller?", frågar jag och försöker skratta.

"Nej jag vill att du ska ljuga", svarar hon sarkastiskt och jag funderar en stund.

"Åt helvete", svarar jag sen. Jonna tar tag i min hand "Jag vill inte till skolan".

"Kom igen Adelina, det är klart du ska, vilket jag säger utan att försöka låta som en förälder", hon skrattar lite.

"Nej det är inte så jävla självklart", säger jag lite irriterad över att hon skrattar.

"Du ska till skolan, okej? Ni måste snacka och jag lovar att vara med dig hela dagen", säger hon och jag suckar.

"Okej, för att jag inte orkar gräla om det", svarar jag irriterat och Jonna sätter sig upp i sängen.

"Bra", hon ger mig ett ledsamt leende innan hon reser sig upp från sängen och sätter sig vid hennes sminkbord medan jag lägger mig bekvämt i hennes säng och försöker sova igen, vilket såklart inte fungerar.

Ungefär 20 minuter senare puttade Jonna till mig och sa åt mig att hitta nåt att ta på mig. Jag lånade en grå luvtröja av henne och tog på mig mina svarta jeans och jeans jacka som jag hade igår. Sen switchade vi så jag fick sminka mig och hon klä på sig.

Efter det åt vi en snabb frukost och fick springa till bussen, som vanligt. Jag tar upp min mobil för att se om han skrivit något, Noel, det har han inte. Inte ett knyst.

I skolan var alla som vanligt. Felix, Rasmus och Nelly hälsade på oss med en kram och vi gick på våra lektioner. Som vilken annan dag som helst, eller det var inte en vanlig dag. Om det skulle vara en vanlig dag skulle jag redan träffat Noel vid det här laget, och vi skulle inte ignorera varandra.

På lunch rasten så brukar vi antingen sitta i cafeterian eller gå ut på skolgården, och eftersom det var varmt idag bestämde vi oss för att sätta oss på skolgården. Jonna räcker mig en redbull och ger mig ett ledsamt leende, vilket jag besvarar. När jag slutat ska jag ringa Dante direkt och be honom komma och hämta mig, och så ska vi åka hem och jag ska lägga mig i min säng och inte göra något alls, tänker jag och tar en klunk från min redbull.

Jag kollar bort mot skolans ingång snabbt medan jag står upp och håller på med Rasmus hår, vilket är ganska långt, när jag ser honom. Noel. Han verkar se mig också, med tanke på att vi får ögonkontakt. Sen börjar han gå mot oss, mot mig. Jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare och hela jag blir helt lycklig när jag ser honom. Det jag sa igår är sant, jag är beroende av honom. Jag behöver honom. Han är min första kärlek, och jag klarar inte av att bråka med honom och om jag kunde göra gårdagen ogjord skulle jag det. Iallafall ta tillbaka det jag sa till honom på kvällen, han förtjänar inte orden jag sa. Han förtjänar allt, allt fint och allt bra. Allting bra i hela världen och allt han någonsin önskat sig, men jag kan inte ge honom det. Jag önskar verkligen att jag kunde det.

När han närmar sig märker jag dock att något är fel, han kollar inte på mig, utan något bakom mig. Jag dras tillbaka till verkligheten.

"Adelina?", han säger mitt namn, men han hinner inte fram till mig innan jag vänder mig om. Vad kollar han på? Vem kollar han på?

Det är som att luften går ur mig, verkligen. Luften. Allt jag kämpat för senaste månaden, allt bara faller isär. Allt jag trott kunnat funka, allt går sönder. Som en porslins vas som faller i golvet, så känner jag mig, som kraschen när vasen når marken. Bitarna som går sönder, det är mitt hjärta, tusen bitar som kommer ta tusen år att limmas ihop igen.

För där står han, min pappa. Med en sprit flaska i ena handen, en tom sprit flaska.

"Adelina?!", han pratar högt och otydligt. Det är som att jag inte är här längre, jag känner inget varken psykiskt eller fysiskt. Jag känner inte hur han tar tag i min haka och tvingar mig titta på honom, eller hur han flinar mot mig som han gjort så många gånger tidigare. För jag har sett allt det här innan, jag varit med om allt det här innan. Exakt det här. Varje dag, i månaders tid. När jag inte vågade säga att min pappa var alkoholist, eller är alkoholist.

"Rör henne inte", jag kollar upp och jag kan plötsligt röra mig igen. Det är Noel som sagt dom där tre orden, dom tre orden som fick min pappa att släppa mig. Eller jag tror faktiskt det var Noel som tog bort hans hans från mitt ansikte, den där handen Noel skakade för bara någon vecka sen. Den där handen som är skyldig till så mycket saker ingen någonsin kommer få veta.

"Vadå det är min dotter?", pappa sluddrar som aldrig förr.

"Och? Du rör henne inte", jag kollar upp på Noel. Han ser sammanbiten ut, och arg.

"Vet ni vad? Jag bryr mig faktiskt inte, inte om något. Och minst om dig Adelina", säger han och jag möter hans ögon "Hejdå, för gott nu Adelina. Du kommer aldrig mer se mig igen". Jag tittar bara på honom kallt, låter honom tro att han inte kommer åt mig längre.

"Vad är det som händer här?", jag vänder huvudet och får syn på två lärare som kommer gående med Ludwig bakom sig. Han måste hämtat några lärare.

"Va? Inget?", jag är inte ens säker på att alla hörde vad han sa. Lärarna kollar på pappa och sen på mig och Noel, som står precis framför honom.

"Känner ni honom?", frågar den manliga läraren och pekar mot pappa. Noel kollar ner på mig, han låter mig svara.

"Nej", svarar jag och känner hur Noel tar tag i min hand "Det gör vi inte".

Efter det är allt ärligt talat lite suddigt, lärarna drog med pappa därifrån. Vart vet jag inte, men jag kommer nog aldrig mer se honom. Jag pratade med Jonna en snabbis innan Noel sa att vi borde gå hem till mig, till min mamma. Jag hade nickat och vi hade tillsammans gått, hela vägen från skolan till mig vilket är en promenad på cirka 60 minuter, hand i hand genom hela stan.

Nu står vi här, utanför mammas ytterdörr. Jag tror Noel har pratat med henne, han "lånade" min mobil förut och ringde ett samtal.

Jag tar upp mina nycklar och låser sakta upp dörren. Pappa hade bett mig slänga nyckeln hit, vilket jag såklart inte gjort, tack till mig själv för att jag inte lyssnade på honom.

"Hallå?", ropar jag ut i lägenheten. Jag kollar snabbt upp på Noel medan jag tar av mig mina skor och strax där efter hörs några fotsteg, och sekunden efter ser jag mamma i öppningen till vardagsrummet.

"Adelina", mamma ler innan hon går några sista steg och kramar om mig.

"Hej", svarar jag tyst och känner hur jag får en klump i halsen igen. Jag hör hur mamma gråter vilket får mig att också låta några tårar falla ner på mina kinder. Hon släpper greppet om mig och jag vet att hon tittar på Noel, så jag vänder mig om och går några steg mot honom.

"Tack", viskar jag och han placerar ena handen på min kind och tar bort tårarna från kinden. Vilket får mig att skratta lite, konstigt nog.

"Alltid, Adelina", svarar han med ett lite leende, innan han vänder sig om och lämnar mig och mamma ensamma.

"Okej, berätta allt", säger mamma och drar in mig i en till kram igen.