Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 12

"Middag? Ikväll?", jag kollar konstigt på Jonna och Ludwig som står utanför min lägenhet "Ni kan inte komma hit bokstavligen en timma innan!".

"Det ser du väl att vi kan?", säger Jonna och försöker le gulligt, jag himlar med ögonen.

"Okej, whatever. Kom in så länge då", jag öppnar dörren åt dom så att de kan komma in.

Det är söndag kväll och jag fick precis reda på att vi ska äta middag på en restaurang om en timma. Killarna hade bokat bord på vägen hem från Helsingborg av någon anledning. Jag har ingen aning hur dom kom på den här idéen ens. Det blir alltså jag, Jonna, Ludwig, Dante, Axel, Noel, Nelly och Olivia.

Jag antar att jag får vara glad över att jag valde att sminka mig idag, av någon anledning, och bara behöver byta kläder. Jag drar på mig ett par svarta högmidjade jeans och ett lite urringad spets linne. Jag har tänkt ta på mig en svart jacka över det här och mina svarta Uggs.

"När sticker vi då?", jag går ut i vardagsrummet och möter Jonna och Ludwig sittandes i soffan. Jag lutar mig lite mot dörröppningen.

"Dante borde vara här när som helst", svarar Ludwig och kollar snabbt på klockan i hans mobil. Jag nickar lite.

"Kom, sätt dig", Jonna nickar mot fåtöljen snett mittemot soffan.

"Varför det?", jag kollar konstigt på henne men gör ändå som hon säger. Jonna kollar på Ludwig som suckar.

"Okej kolla", börjar han och jag nickar "Jag och Jonna snackade lite... och vi funderade bara... hur känns det? Att vi drar med till middagen?", jag rynkar pannan och kollar konstigt på honom.

"Jo jag skulle nog hellre vara hemma men det är väl klart jag hänger med?", svaret kommer ut mer som en fråga. Jag vet inte vad dom vill att jag ska svara.

"Känner du så? Åh förlåt... Vi kan stanna hemma om du inte vill träffa honom", säger Jonna och verkar få skuldkänslor.

"Träffa vem?", jag kollar förvirrat på henne.

"Noel?", Ludwig kollar konstigt på mig, och han får en minst lika konstig blick tillbaka. Jag suckar.

"Inte du också Ludwig? Tror ni seriöst jag fortfarande har känslor för honom?", jag himlar med ögonen och reser mig upp "När kommer Dante?".

"Varför byter du samtalsämne?", Ludwig ställer sig också upp precis framför mig, vilket leder till att jag tvingas kolla upp på honom.

"Det gör jag väl ändå inte? Jag vill bara inte att vi ska bli sena", svarar jag och rycker på axlarna, det blixtrar till lite i Ludwigs ögon innan jag vänder mig om och planerar att gå ut i hallen.

"Om jag säger att han sagt att han har känslor för dig då?", jag känner hur jag fryser till is och stannar upp. Jag vänder mig sakta om mot mina vänner.

"Han har sagt vadå?", frågar jag och höjer på ögonbrynen.

"Nej alltså om han skulle sagt det", svarar Ludwig snabbt, han ljuger. Jag himlar med ögonen.

"Då skulle jag tro att han kan säga det själv, till mig", efter att jag yttrat orden vänder jag mig om och går ut i hallen. Jag ser att Dante har smsat att han är utanför.

Ungefär 30 minuter senare sitter vi inne på restaurangen, eller ja alla förutom Axel, Nelly och Noel. Gud vet vart dom befinner sig.

Hur som helst så har vi precis satt oss i restaurangen, och ärligt talat känner jag mig aningen obekväm. Hela situationen känns liksom så skev, och jag kan inte få ut från min hjärna att dom andra tror att jag fortfarande har känslor för Noel. Efter 2 år, dom är ju helt ute och cyklar.

"Har du hört något från någon av dom?", hör jag Dante fråga som sitter bredvid mig. Ludwig svarar något men jag hör inte riktigt vad, mitt synfält börjar bli suddigt och min andning blir tyngre. Håller jag på att få en panikattack? Det är det sista jag hinner tänka innan jag störs av att min mobil börjar vibrera i min ficka.

Jag får upp mobilen och stannar upp en sekund när jag ser numret. Det är sjukhusets nummer. Dom har inte hört av sig på flera dagar och lovade att ringa så fort något nytt händer med mamma. Jag reser mig hastigt upp och känner de andras blickar på mig.

"Vart ska du?", det är Jonna som frågar.

"Jag måste bara svara... Jag kommer snart", och med det har jag tagit tag i min jacka och snabbt försvunnit ut från restaurangen. Jag kliar mig lite på halsen, som jag märkt att jag börjat göra när jag är nervös.

Jag går bort några meter från restaurangens ingång innan jag tar ett djupt andetag och trycker på grön lur.

"Ah hallå?", svarar jag och börjar sparka på en sten.

"Hej mitt namn är Elin, pratar jag med Adelina?", frågar rösten på andra sidan luren.

"Ja det är jag", svarar jag denna Elin då.

"Hej, jag ringer angående din mammas tillstånd", hon tar en paus "Det har försämrats under kvällen och vi behöver ta henne till en annan avdelning där besök tyvärr inte är tillåtet. Jag skulle kolla om du är i närheten och skulle vilja komma förbi och träffa henne? Vi vet inte hur länge hon kommer vara specifikt på den avdelningen, så vi vet inte hur lång tid det kommer ta innan du kan se henne igen". Det var mig en jävla massa information, försämrat tillstånd? Vad det ska det betyda?

"Ehm jo... jag skulle kunna vara där på 30 minuter kanske?", frågar jag osäkert och biter mig i läppen. Den här kvällen som skulle bli så bra, och nu tvingas någon köra mig till sjukhuset för att jag ska besöka min mamma som ligger i koma. Jätte kul, verkligen.

"Det blir bra, vet du hur du ska göra när du kommer till receptionen?", frågar Elin.

"Ja... det vet jag", svarar jag tyst, jag blundar irriterat med ögonen. Varför känns det som att jag ska börja gråta?

"Okej bra. Då ses vi snart!", och med det lägger på samtalet.

Jag suckar högt och irriterat, kanske lite för högt.

"Oj, jobbig kväll?", jag himlar med ögonen och vänder mig om för att få syn på människan som för bara några år sen krossat mitt hjärta. Igen.