Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 22

"Förlåt, men vem fan missar att det är skolfoto?", Felix kollar på mig och skrattar. Vi sitter i matsalen och klockan är runt 11:30.

"Ingen berättade ju för mig", försvarar jag mig själv med och dricker lite från vattnet som står på bordet framför mig.

"Okej first of all, jag berättade för dig imorse det var du som inte dök upp", säger Jonna och sätter sig bredvid mig med sin mat med Nelly eftersläpande.

"Ja vart var du ens?", Nelly sätter sig bredvid Felix snett mittemot mig, jag himlar med ögonen.

"Jag tappade bort tiden bara, det är ingen stor grej", jag försöker göra det hela lite mindre då mina vänner är bra på att göra små saker väldigt stora "Vart är Rasmus förresten?", jag har inte sett honom på hela dagen.

"Han är...", Felix avslutar inte meningen.

"Vadå?".

"Han kommer där".

"Vem är det där?", Nelly kollar tillsammans med Felix på något, eller någon bakom oss. Jag vänder mig om och får syn på Rasmus komma gående mot oss, men han är inte ensam. Elliott går med honom? Vad i helvete. Alltså den Elliott jag gick i högstadiet med. Vad gör han här?

När han möter min förvirrade blick får han själv en liten rynka i pannan.

"Adelina? Wow du ser... annorlunda ut", säger han och kollar på mig.

"Hur känner ni varandra?", jag pekar lätt mellan Elliott och Rasmus med pekfingret.

"Vi bor på samma gata", förklarar Rasmus och verkar gå iväg för att hämta mat, och Elliott planerar att följa med när jag ställer mig upp.

"Kan vi snacka?", frågar jag och vänder mig mot honom så jag står med ryggen mot de andra.

"Visst snacka på", svarar han och lägger händerna i hans jack fickor.

"Inte här"; säger jag och himlar med ögonen. Jag vänder mig och tar upp min talrik och mitt glas medan jag får frågande blickar från Nelly och Felix. Jag lämnar den halvt uppätna maten på väg ut från matsalen. Jag och Elliott går ut på skolgården.

"Kom vi sätter oss här borta", säger jag till honom medan han går bredvid mig. Han har på sig en mörk blå bomber jacka med en vit tröja under, ett par svarta byxor och vita Nike skor. Hans sand blonda hår ligger lite överallt på huvudet, men han ser ändå nyklippt ut på något sätt. Som vanligt.

Jag vänder mig om vid en av bänkarna på skolgården och lutar mig lite mot bordet så jag står vänd mot Elliott, han har dragit fram en cigg han nu håller på att tända.

"Vad gör du här?", frågar jag honom och tittar förvirrat på honom.

"Chilla jag var med Rasmus och så sa han att vi skulle sticka till hans skola och käka och sen dra till honom", försvarar han sig med och tar ett bloss "Han vet inte ens att vi känner varandra".

"Det är inte så att jag oroar mig över att att han ska veta att vi känner varandra eller inte", säger jag irriterat.

"Vad oroar du dig över då?", frågar han.

"Jag oroar mig inte över något", svarar jag och slänger med armarna. Han höjer lite på ena ögonbrynet och jag suckar "Okej jag kanske ororar mig lite över att Rasmus ska veta om att vi känner varandra", erkänner jag.

"Varför det?", han kollar frågande på mig med sina gröna ögon.

"För om han känner dig vet han antagligen hurdan du är", svarar jag.