Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 28

Han drar ifrån kyssen en aning men håller fortfarande handen bakom mitt huvud. Jag känner hur mina ögonbryn dras ihop. Jag kan ju inte vara arg på honom, jag bad ju honom in princip kyssa mig. Varför gjorde jag ens det?

"Vad ville du snacka om?", frågar han tyst, jag möter hans ögon och kommer ihåg vad jag ens gör här från första början.

"Jag snackade med Dante igår", börjar jag och jag märker att han rycker till en aning när jag nämner Dantes namn. Han drar hans hand genom mitt hår medan jag fortsätter prata "Han sa att jag skulle snacka med dig om vad som hände förra måndagen eller var det va, hos Axel", förklarar jag. Han bryter ögonkontakten och kollar ner på hans fötter istället.

"Vad vill du veta?", frågar han som om han inte visste vad det är jag pratar om. Jag himlar med ögonen åt honom.

"Sanningen? Dante gick runt och ljög för mig för att du inte ville att jag skulle veta vad som hänt", svarar jag och kollar lite irriterat på honom.

"Aa...", mumlar han bara och jag suckar. Han kollar inte ens på mig.

"Visste du om allt i Paris och sa ändå inget till mig?", fortsätter jag fråga. Han biter sig lite i underläppen medan han kollar upp, inte på mig dock utan allt förutom mig. Såklart.

"Aa", svarar han bara tyst igen. Jag känner hur jag börjar bli irriterad.

"Hur kunde du låta mig gå runt och tänka så elaka tankar om Dante? När han gick igenom något jobbigt, bara för att du inte kunde berätta sanningen", jag vet inte var all den här irritationen plötsligt kom ifrån. Kanske för att jag in princip står och konstaterar vad som hänt, med tanke på att han inte svarar mig längre. "Du bara fuckar upp allt, hela tiden. Kan du inte säga sanningen för en gångs skull?".

Jag har nog aldrig pratat så här mycket med mina händer, jag står nästan och flaxar med dom.

Jag vet inte ens vad 'sanningen' är, det är det. Att han vet något jag inte vet gör mig bara frustrerad.

"Okej Adelina vill du att jag ska berätta sanningen?", han tar tag i min ena handled när han yttrat frågan. Jag himlar bara med ögonen och kollar upp på honom.

"Vad tror du poängen med det här samtalet är Noel?", jag höjer lite på ögonbrynen. Han suckar innan han släpper greppet om min handled.

"Okej så här, jag skulle hänga med Dante till stället han slåss på", börjar han och jag nickar att han ska fortsätta och lägger armarna i kors "När han skulle köra började killen han skulle slåss mot hetsa och hålla på... om dig".

"Om mig?", jag kollar på honom, det är nästan lite skratt retande. Det låter som att han hittar på, men han nickar bara innan han fortsätter.

"Jag vet inte ens hur han visste vem du är men han sa typ "vad skulle din lillasyster säga om hon såg dig nu" hit och dit, du fattar. Så jag typ tappade det helt och slog till honom... och sen slog han ner mig... Efter det stack jag och Dante hem till Axel, jag hade inte tänkt träffa dig den dagen. Vi trodde liksom att du var med Ludde och Axel i vardagsrummet när du var i källaren", han suckar irriterat för sig själv innan han möter mina ögon "Det var inte meningen att allt skulle bli så fel".

Jag kan inte annat än kolla chockat på honom, för det är vad jag är. Chockad. Har Dante hållit allt det där hemligt från mig, för att Noel inte ville att jag skulle veta att han slog till någon på grund av, mig? Allt det här är så jävla skevt.

Och vad menar han med att allt blev fel? Om inte allt det där hade hänt hade vi aldrig stuckit till Paris tillsammans, även om jag inte vill erkänna det ångrar jag inte den resan. Verkligen inte.