Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 9 - Noels perspektiv

"Ludwig ni kan inte lägga sånt jag behöver så jävla högt upp och speciellt inte i lådor som kan ramla ner på mig, jag är inte så lång", hon står med händerna upp mot en av hyllorna och försöker få den att inte ramla ner när hon märker att vi kommit in i hallen.

"Behöver du hjälp?", frågar Ludde och jag ser nervositeten bakom hans flin. Adelina lägger huvudet lite på sne och vi får ögonkontakt, jag ger mig själv en mental käftsmäll för alla känslorna som smyger sig fram. Hon synar mig uppifrån och ner, och sen ser hon in i mina ögon. Jag känner hur en elektriskt stöt går igenom hela min kropp. Hon rynkar pannan.

"Jag trodde du sa att du inte hade hemsläp?", hon vänder sig mot Ludde och flinar lite. Konstig nog himlar han bara med ögonen och går sen fram till henne för att ta ner lådan, så den inte ska ramla över henne.

"Vad är det du ska ha?", frågar han och ignorerar hennes fråga.

"Nellys svarta mössa...", mumlar hon och börjar gräva i lådan Ludde håller i. Ska jag gå närmare? Ska jag stanna kvar några meter ifrån dom? Hon måste ju hata mig, jag menar varför skulle hon inte hata mig? Hon hittar en mössa som hon sätter på sitt huvud.

"Har du allt?", frågar Ludde och Adelina kollar upp på honom och ler. Hon nickar. Sen ställer han upp lådan på hyllan igen "Vart är Nelly?".

"Hon har något omprov", svarar Adelina på hans fråga och börjar ta på sig sina skor. Jag går försiktigt några steg närmare dom. Varför känner jag mig så jävla nervös?

Hon kastar en blick på sig själv i spegeln och fixar till sitt hår innan hon vänder sig mot oss igen.

"Lycka till i Norrköping och Helsingborg", säger hon och vi får ögonkontakt igen.

"Tack", jag besvarar hennes leende och innan jag vet ordet av det har hon försvunnit ut genom ytterdörren "Hur länge har hon varit här?".

"Sen igår någon gång", svarar Ludde och vänder sig mot mig, jag rynkar pannan.

"Varför berättade du inte det för mig?", jag kollar irriterat på honom.

"Tro mig, det gjorde jag. Men du var så jävla full så du minns väl inte det", han himlar med ögonen innan han beger sig in i vardagsrummet igen. Jag följer efter honom och sätter mig på andra sidan soffan medan han sätter igång någon dålig film.

Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om mitt och Adelinas 'första' möte, efter dom här åren då. Men jag trodde definitivt att det skulle vara mycket stelare, och inte så... ospeciellt. Om det nu är ett ord. Det har alltid varit något speciellt med henne liksom, och jag säger inte att det inte var det, men det var liksom normalt. No big deal för henne. Jag menar jag vet inte hur många gånger jag hört att folk antar att vi inte ens kan vistas i samma rum, och nu säger hon lycka till till mina nästa spelningar. Eller det var nog inte bara till mig hon sa det, men det kändes ändå som det var mig hon sa det till.

Det är något speciellt med henne blick, hennes ögon. Dom liksom drar in en lite lömsk så där. Det var som att hennes ögon sa saker hennes mun aldrig skulle göra, aldrig igen iallafall. Nu till den stora frågan, om jag ångrar det som hände. Det jag gjorde. Om det nu inte redan syns så ja, jag kommer nog aldrig ångra något mer än vad jag ångrar det jag gjorde mot Adelina. Jag var en jävla idiot, och jag förtjänade henne inte. Även om hon också betedde sig som en idiot, ofta, var hon ändå den vackraste idioten jag träffat. Hon är det.

"Vad tänker du på?", jag störs i mina tankar av Ludde som kollar frågande på mig.

"Nej inget", svarar jag och skakar lite på huvudet. För helvete Noel, ryck upp dig. Du kan inte gå runt och deppa över något sånt här för alltid.

"Är du säker?", Ludde kollar fundersamt på mig "Adelina...?".

"Jag är säker", svarar jag och kollar mot TV skärmen och undviker att han nämnde hennes namn.

Det är rätt sjukt ändå, hur mycket hon cirkulerar i mitt huvud dag in och dag ut. Iallafall nu på senaste, jag menar det är inte så att jag gått runt och tänkt på henne varje dag i 2 år. Allt har kommit tillbaka nu på senaste som sagt, när vi släppte låten och det. Jag började egentligen skriva på den där versen för länge länge sen, men hittade den i en bok för någon månad sen och skrev klart den. Den beskriver ändå hur vår relation var till varandra. Gråzonen liksom. För vi var ju aldrig ett par, på riktigt alltså. Fast vi kanske betedde oss som det. Ärligt talat, jag vet inte vad vi var för något, men jag vet att hon var bra för mig iallafall, och att jag var det för henne. Iallafall ett litet tag.