Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 3 - Dantes perspektiv

"Så dom tog det alltså inte så bra?", jag trummar med tummarna på ratten.

"Inte direkt", svarar jag och suckar. Jag hör Noel hosta i andra sidan luren "Hur mår du förresten?". Han harklar sig.

"Det är bättre, jag har fortfarande feber dock", jag nickar lite och mumlar något i stil med 'okej'. Vår tour drar igång om några dagar så Noel får fan bli frisk nu "Du, Dante?".

"Mmm", svarar jag, lite frånvarande. Jag har precis lämnat Axels hus och är på väg hem nu.

"Hur tog", han avslutar inte meningen.

"Vadå?", frågar jag nyfiket.

"Ehm... Hur tog Adelina det? Att du ska börja slåss och allt det där", han säger det ganska tyst, men jag hör honom.

"Värst av alla, hon vill komma och kolla på en match", svarar jag honom, försöker att inte bli irriterad över att han drog upp Adelina. Noel skrattar lite.

"Det förvånar mig inte", hör jag honom mumla.

"Vad menar du med det?", jag känner att jag har en rynka mellan ögonbrynen.

"Nej, ingenting", jag frågar inte mer om det. Jag orkar inte bli mer förvirrad än vad jag redan är.

"Noel, utan att försöka låta som en överbeskyddande bror. Om du ens kommer i närheten av Adelina igen så kommer jag slå dig, hårt", jag hör hur han skrattar lite men jag vet att han förstår att jag är seriös. Jag menar, han sårade henne. Min syster. Ingen kille ska komma undan med det, även om det är min bästa vän.

"Fattar, du jag måste sluta nu men vi hörs senare?".

"Klart", svarar jag bara innan jag trycker på röd lur. Jag vet att man inte ska köra bil och prata i telefon samtidigt men om det är i högtalare är det väl inte så farligt? Okej jo kanske, men jag är duktig på att multitaska...

Jag kör igenom stan och är nästan framme vid lägenheterna jag och mamma bor i, när jag får syn på flertal polis bilar och ambulanser längre bort på gatan. Jag saktar ner lite och ser mig omkring, vad är det som händer? Jag ser att man kan köra förbi precis bredvid en polisbil och kör sakta dit. Två poliser står och hjälper bilarna som vill passera. Dom står och pekar, och stoppar och låtar några bilar köra från ena håller och sen från andra hållet.

Jag funderar på om jag ska veva ner rutan lite för att se om jag kan höra om dom säger något medan jag åker förbi, när jag får syn på det. Bakom polisbilen och en ambulans är två helt totalt kraschade bilar, det har varit en bilolycka.

Jag hinner bara kolla ut genom fönstret några sekunder tills jag måste kolla framåt mot vägen för att komma från gatan.

15 minuter senare sitter jag med min mamma i köket. Jag har inte träffat henne på några dagar. Jag vet inte vad det är, men något verkar fel. Det är som att hon går omkring på tårna, vet något som jag inte vet. Fast det kanske bara är jag som är paranoid, jag har aldrig varit så bra på att läsa av människor. Varken jag känner dom eller inte. Något Adelina är duktig på, och om jag ska dra allt tillbaka till Noel igen. Jag förstår inte hur hon inte kunde se allt komma, att han skulle lämna henne. Han hade ljugit om det flera veckor, han visste att han skulle till Spanien hela tiden utan att säga något. Han hade sökt in i början av sommaren och kommit in, egentligen skulle terminen börjat i september men av någon anledning behövde den starta i oktober istället. Så han gick bara runt och låtsades som ingenting, och lät Adelina bli kär i honom. Det tog flera veckor, månader, innan hon var över honom helt. När jag trodde allt skulle bli bra för henne igen så kommer Noel tillbaka till Sverige igen. Ja, jag är verkligen överbeskyddande.

"Vad är det som händer?", mamma rycker till av den plötsliga frågan.

"Ingenting? Eller vad menar du?", hon verkar förvånad. Hon rör om i... vad det nu är för mat hon lagar.

"Nej, du verkar bara spänd typ", svarar jag och ser fundersamt på henne.

"Jo... det är mycket på jobbet nu för tiden", svarar hon och vänder sig mot spisen igen. Adelinas pappa stack, igen, för något år sen. Jag tror inte ens han är kvar i Sverige längre, han lämnade hela företaget till mamma. Inklusive alla pengar, så det tog inte så jätte lång tid att hinna en lägenhet vi hade råd med. Vilket jag säger utan att skryta. Men jag förstår mamma ändå, hon sköter allt helt själv nu och har gjort ett bra tag. Hon skulle behöva någon som hjälper henne egentligen, men hon är rätt envis när hon säger att det inte behövs.

"Okej, jag förstår", svarar jag och ler lite mot henne fast att hon inte ser mig.

Jag hör hur min mobil plingar till och drar snabbt upp den från min ficka. Smset får min panna att rynkas.

Adelina, 13:23
Är du hos Charlotte nu?

Dante, 13:23
Ja kom för ett tag sen

Adelina, 13:25
Där om 5 min

Skulle inte hon stanna hos Axel? Hon verkade ganska bestämd när jag stack därifrån... Men på andra sidan, det är Adelina vi pratar om.

"Adelina kommer hit snart", säger jag högt till mamma. Hon vänder sig mot mig.

"Åh vad trevligt! Vill hon ha mat?".

"Det vill hon säkert", svarar jag och ler.

"Vilken tur att jag gjorde så mycket mat då!", säger mamma lyckligt, vilket får mig att le större. Adelina brukar komma hit ganska ofta och äta, och jag detsamma hos henne och hennes mamma. Våra små familjer brukar träffas ganska ofta faktiskt.

Mitt i mina tankar ringer det på dörren, och jag bara antar att det är Adelina.

"Jag öppnar", säger jag till min mamma och reser mig från köksbordet. Hon nickar och ler svagt mot mig. Jag går ut i hallen och låser upp dörren innan jag öppnar den. Jag förväntar mig en glad Adelina som nu är okej med hela den här slåss grejen.

Men när jag får upp dörren och möter hennes ögon, är dom varken glada eller förlåtande. Dom ser... ledsna och oroliga ut? Även om jag inge kan läsa av andra lätt, vet jag att något hänt.

"Vad har hänt?", jag kollar oroligt på henne. Hon går förbi mig och in genom dörren "Adelina?". Hon vänder sig mot mig.

"Min mamma har varit med i en bilolycka".