Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 22

Det är lördag kväll, eller snarare mitt i natten. Natten till söndagen. Jag ligger i min och Noels säng, ensam. Han har inte stuckit eller vad han nu skulle kunna göra, han är bara och hämtar vatten i köket.

Jag kollar bort mot den digitala klockan på nattduksbordet. 01:22. Vi åker alltså hem idag. Jag vet inte riktigt hur jag tänker angående det, men jag menar jag har inte ens vågat sätta igång min mobil. Jag är livrädd, jag vågar inte möta verkligheten än. Jag vill vara kvar i Paris med Noel och inte göra någonting, bara vara liksom. Eller vi har ju gjort lite saker, i fredags var vi uppe i Eiffeltornet och igår var vi på det där museet iallafall. Jag tyckte inte det var så intressant men Noel verkade uppskatta det iallafall.

Något annat viktigt? Som skulle kunna ändra verkligheten hemma i Sverige? Nej inget speciellt egentligen, det kan bara kanske vara så att vi har haft sex två gånger... jag skäms lite. På andra sidan, hur kunde jag inte se det här komma? Jag ljuger liksom om jag säger att jag inte är attraherad av honom, för det är jag, väldigt.

Jag hör hur dörren öppnas lite grann och sedan stängs igen med en smäll, Noel vet ju inte vad som menas med att vara tyst.

Jag drar upp täcket över brösten och kliar mig på nyckelbenet när han kommer in. Han tar några klunkar av vattnet innan han räcker glaset till mig.

"Tack", min röst är hes men han verkar hört vad jag sagt med tanke på att han ler lite mot mig. Han går runt sängen och lägger sig sen på andra sidan. Jag dricker lite ur glaset innan jag ställer det på nattduksbordet.

Lampan är släckt, men vi har inte dragit för dom stora gardinerna för fönstret. Det är en lyktstolpe som gör att rummet lyser upp nästan precis utanför balkongen och fönstret.

Jag flyttar mig lite närmare Noel och drar täcket närmare omkring mig. Jag hör regnet utanför fönstret och jag huttrar till lite, vädret blev inte så mycket bättre under dagen. Inte för att det gjorde oss någonting, vi var ju inomhus.

"Fryser du?", jag känner hur Noel virrar sina armar runt min kropp. Hur kan han vara så varm efter att han gått ut i köket halvnaken och hämtat vatten?

"Lite", svarar jag försiktigt och har drar mig lite närmare.

Vi ligger så en liten stund. Jag vet att det låter hemsk att säga, men jag vill inte somna för då kommer jag att behöva vakna. Jag vill inte vakna. Jag vill stanna tiden här och nu, när allt känns bra liksom. För jag vet att ingen kommer kunna, acceptera? Jag vet inte om det är rätt ord, men jag vet att ingen kommer acceptera oss två. Mig och Noel, om vi skulle börja umgås på det här sättet. Speciellt inte Dante, han är nog den enda som vet hur mycket allt som hände egentligen tog på mig.

"Noel?", jag viskar försiktigt hans namn, för att se om han är vaken. Fast jag vet att han är det.

"Ah?", jag tar ett djupt andetag medan jag börjar göra olika mönster på hans bröst.

"Vi har aldrig pratat om det som hände, för två år sen", säger jag försiktig.

"Jag vet... Har jag ens sagt förlåt? Det jag gjorde var jävligt kefft", jag ler lite åt hans ordval. Det får mig att tänka på Gråzon låten.

"Nej alltså det är lugnt nu och så, vi har aldrig pratat om det bara", jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av den här konversationen.

"Det har väl aldrig riktigt kommit på tal antar jag", säger han lågt "Är du säker på att det är lugnt? Allt som jag gjorde och det?". Jag vänder mig om så jag ligger på mage, jag använder mina armar som stöd så jag kan kolla på honom.