Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 5 - Nellys perspektiv

Adelina, 18:56
Det var allt dom sa, att hon ligger i koma och att dom inte vet när hon kommer vakna

Nelly, 18:57
Aha.. men vart e du nu då?

Adelina, 18:59
Hos Dante, Ksk kommer imorgon?

Nelly, 19:00
Bara att komma <3

Vilken jävla dag. Att det var Adelinas mamma, Marie, som vi krockade med hade jag aldrig kunnat gissa. Allt gick verkligen så fort, liksom vi har tur att vi ens lever. Det känns ganska orealistiskt att Marie hamnat i koma, jag vet knappt något om det. Om själva grejen liksom, att hamna i koma. Det verkar ganska läskigt faktiskt.

En sak är säker iallafall, om Adelina behöver mig ska hon veta att jag finns här. Hon är min bästa vän och jag kommer alltid finnas för henne.

Jag lutar mig mot nattduksbordet, eller jag antar att det är ett nattduksbord, för att lägga ner min mobil och försöka sova. Klockan kanske bara är 19 men jag är hur trött som helst. Jag når inte riktigt och känner hur en ilning av smärta går igenom min kropp.

"Helvete", jag svär tyst medan jag lutar mig tillbaka och jämrar mig. Precis då öppnas dörren och vem om inte Axel dyker upp nu, klockan 19 på kvällen.

"Hej... Vad gör du?", han stänger dörren snabbt efter sig och skyndar fram till min säng.

"Fatta den, jag kan inte ens lägga bort min mobil på ett jävla bord själv", svarar jag irriterat och nickar mot det lilla nattduksbordet medan jag sätter mig upp i sängen. Axel skrattar lite innan han tar tag i min mobil och lägger den på det lilla bordet. Jag suckar "Tack", han kollar lite förvånat på mig.

"Det är inte varje dag man hör dig säga tack", säger han retsamt.

"Vänj dig inte vid det", jag ser allvarligt på honom men spricker ändå upp i ett leende efter några sekunder "Vad gör du här?".

"Jag ville bara se att du mådde bra", svarar han och ler lite mot mig, jag skrattar.

"Du har varit här hela dagen, Axel", jag ler mot honom.

"Vadå? Jag hade ändå inget för mig", försvarar han sig med och jag nickar.

"Whatever, jag ska ändå sova nu", säger jag och lägger mig ner och drar täcket om mig.

"Ehm... vad i hel-", jag avbryter honom.

"Du kan stanna tills jag somnat, då känner jag mig inte så ensam", jag blundar och gäspar. Hur kan man vara så här trött?

"Okej", svarar han bara och jag funderar på om han inte ska säga något mer, när jag känner hur han lägger ner armarna och huvudet mot sängen där han sitter på en stol.

Jag lägger ena handen i hans hår och börjar leka med det medan jag känner hur jag sakta somnar, och allt som snurrar i mina tankar är att Ludwig tidigare sagt till mig att dom ska jobba i studion hela kvällen.

Jag fick stanna på sjukhuset några dagar under "observation". Jag var dock typ aldrig ensam, det var alltid någon med mig. Under dagarna så kom och gick alla möjliga, men fram mot kvällen kom alltid Axel hit och såg till så jag inte somnade ensam. Adelina var också här några gånger, hon gick emellan mig och hennes mamma som inte vaknat ännu. Det är onsdag eftermiddag och jag har precis kommit hem utan några större skador, såklart var det Axel som skjutsat hem mig.

"Ska jag göra det där åt dig?", jag hör Axels röst bakom min rygg.

"Jag ska bara göra en smörgås?". Han kommer och ställer sig bredvid mig.

"Doktorerna sa att du inte fick anstränga dig så mycket", jag skrattar åt honom.

"Det är inte så jätte ansträngande att göra en smörgås Axel", jag ser i ögonvrån att han ler lite. Ärligt talat, jag vet inte hur jag ska beskriva min och Axels... vänskap? Den är rätt skev och har varit i något år, man kan väl säga att vi gör det mesta 'förhållande' grejerna. Förutom att kyssas i regnet och ha sex. Jag vet inte hur han tänker angående allt heller och jag vill liksom inte förstöra något mellan oss, och nej jag är inte kär.

Jag känner hur han iakttar mig medan jag blandar ett oboy glas, ja jag tar studenten om ett halv år. Men oboy är gott, okej?

"Vill du ha något?", jag kollar mot honom lite frågande och vi får ögonkontakt några sekunder.

"Det är bra, tack", svarar han och ler lite, jag besvarar hans leende innan jag börjar plocka ihop allt och ställer in det i kylskåpet.

"Såå... vad har du-", jag avbryter mig själv när jag vänder mig om och Axel står precis bakom mig. Han är lite längre än mig så jag kollar blygt upp och möter hans ögon.

Jag märker att han sakta backar oss båda två bakåt. Jag slår i kylskåpet och några magneter faller i backen, inte för att jag riktigt bryr mig. Han slickar sig lite runt läpparna och jag hinner tänka tanken om han ska kyssa mig när han med båda händerna greppar tag i mitt ansikte och sakta kysser mig.

Jag besvarar kyssen snabbt och lägger mina händer på hans armar. Kyssen blir lite ivrigare och övergår snabbt till hångel, och jag känner fjärilarna i magen.

Dock varade det inte så länge, för efter några sekunder hör vi hur ytterdörren öppnas och några högljudda röster fyller upp den tidigare tysta lägenheten. Ludwig och Noel. Axel kollar lite på mig och får något slags flin på ansiktet.

"Ät lite nu", säger han och drar försiktigt med sin ena hand över min kind innan han lämnar mig ensam i köket. Fjärilar i magen? Kan man ha känslor för två personer samtidigt?