Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 39

"Jag har typ glömt bort hur man kokar potatis, jag har inte lagat mat på en evighet", jag och mamma har precis satt oss vid middagsbordet. Vi har lagat egen mat och ärligt talat, är det här mycket bättre än hotell maten. Jag har saknat mamma mer än vad jag trodde jag gjort. Hela atmosfären hos mamma är helt annorlunda.

"Kunde du ens koka potatis för några veckor sen?", frågar mamma och vi båda skrattar.

Mitt i allt ringer det på vår ytterdörr och jag kollar upp på mamma med en frågande blick, varför ser hon så hemlighetsfull ut? Hon reser sig och går mot hallen och jag hinner knappt reagera förrän jag hör två röster jag känner igen.

"Dante?!", jag rusar ut i hallen och får syn på Dante och Charlotte fullpackade med resväskor. Jag kramar om båda två innan jag kollar på mamma.

"Vad händer?", frågar jag och kollar frågande på henne igen.

"Om det är okej för dig, så kommer Charlotte och Dante stanna här ett tag. Tills dom hittar en lägenhet", säger hon lugnt och jag spricker upp i ett leende.

"Ofta? Om ni driver är det inte roligt", säger jag och vänder mig om mot Dante och Charlotte.

"Varför skulle vi driva om det här?", frågar Dante och jag drar in honom i en kram igen.

Jag gäspar stort och hela jag fylls av ett lugn. Jag är i mitt rum igen, och jag är för första gången på länge... lycklig? Jag kollar ner på madrassen och förväntar mig en sovande Dante men möts av endast madrassen. Jag sätter mig upp i sängen innan jag låter fötterna nudda mitt kalla golv. Jag tar på mig ett par mjukisbyxor och sockar innan jag smyger ut i köket.

"Godmorgon", Dante står, endast i mjukisbyxor, och heller upp juice i två glas.

"Godmorgon på dig med", svarar jag honom och går fram till köksbänken och tar upp det ena glaset och dricker ur det. Dante kollar på mig irriterat.

"Det där var till mig".

"Det här är inget jävla hotell, ett glas per person", säger jag och ler sarkastiskt åt honom medan han himlar med ögonen. Jag hoppar upp på bänken innan jag ställer ner, det nu tomma, glaset på bänken igen "Men du kan ta två glas idag, jag tror jag ska sticka till Noel nu".

"Nu? Klockan är 06:38".

"Ja? Och?", han himlar med ögonen igen och jag ler mot honom och hoppar ner från bänken innan jag smiter in i mitt rum och byter om. Jag har fortfarande på mig mina ljusgrå mjukisbyxor, men tar på mig en vit tjocktröja istället för t-shirten jag sov i. Jag tar även på mig vita kort strumpor.

Ute i hallen tar jag på mig mina vita Nike skor, kanske lite för kallt men äsch, och en brun Svea jacka.

"När slutar du idag?", det är Dante som sticker ut huvudet från köket.

"15:00, tror jag", svarar jag och ler mot honom, vilket han besvarar.

"Och du, Adelina?", jag vänder mig mot honom en sista gång.

"Ja vad är det Dante?", säger jag överdrivet trevligt.

"Använd skydd", han flinar mot mig. Jag himlar med ögonen men känner ändå att jag rodnar.

"Vi ses efter skolan", säger jag bara innan jag låser upp dörren och försvinner ut i trappuppgången.

"Oj hej... Adelina!", jag vänder mig om och får syn på Alfred, min granne.

"Hej Alfred", hälsar jag och ler mot honom.

"Jag har inte sett dig på ett tag, vart har du hållit hus?".