Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 7

Jag gick hem från skolan, jag orkade inte vara kvar där nu. Det första jag gjorde när jag kom var att gå raka vägen mot toaletten, låsa dörren och sätta mig på toalett locket. Jag är absolut inte människan som gråter, så jag förstår verkligen inte vad som händer när jag känner att en tår sakta letar sig nedför min kind. Varför är jag ens ledsen? Inget har direkt hänt, som skulle få mig att börja gråta. Jag antar att min pappa fortfarande är ett känsligt ämne efter alla dessa år, och att Jonna tog upp det framför alla när hon vet vad som hänt sårade mig. Jag var inte redo att berätta något för någon som var där, eller var jag inte redo att berätta för Noel? Eller? Jag har aldrig vart bra på att hantera känslor, men det här är något helt annat. Allting rasar, allt jag byggt upp för att skydda mig från alla känslor, det rasar. Det här hände ofta i högstadiet, mina breakdowns, jag hade dock en lösning på det. Självskada. Jag kommer inte gå tillbaka till det, fast jag vet vart mamma gömt alla vassa föremål vi har i hemmet. Jag känner hur känslan av att vilja skada mig själv igen sitter i luften så jag stoppar mig själv från det medan jag kan och reser mig och går ut från toaletten.

När jag öppnar dörren möts jag dock av mamma i hallen.

"Har du gråtit?", frågar hon direkt när hon ser mig. Som att hon inte ser att jag gråter? Jag nickar bara och försvinner in på mitt rum och släcker lampan och lägger mig i min säng. Jag håller nästan på att somna när jag hör att hon kommer in genom dörren försiktigt. Hon sätter sig på sängkanten och skakar om mig lite. Hon har med sig frukt sallad och en cola burk.

"Det är bara säga till om det hänt något, om du vill prata om det. Jag finns alltid här och om du inte vill prata med mig kan jag ringa BUP igen", säger hon och jag kan se att hon ler ledsamt i det mörka ljuset. Sedan reser hon sig upp och går och drar ner rullgardinen så det blir mörkt i mitt rum, och lämnar mig sen.

Jag vaknar några timmar senare, tror jag. För det lyser inte in något ljus vid rullgardinen längre. Jag tror det är kväll. Jag vaknade dock av att mamma knackade på dörren.

"Kom in", försöker jag säga så högt jag kan, jag märker att min röst är lite rostig. Mamma sticker in huvudet i dörr glipan.

"Du har besök", viskar hon till mig "Är det okej?".

"Visst, vem är det?", frågar jag henne tillbaka men får inget svar. Jag hör att hon säger något i stil med "hon är i sitt rum". Jag sätter mig upp i skräddarställning i sängen och gnuggar mina ögon. Dörren öppnas lite mer nu och jag förväntar mig en ledsen Jonna som kommer in och ber om ursäkt för tidigare idag. Men det är inte Jonna.

"Är du vaken?", hör jag istället en maskulin röst säga.

"Noel?", säger jag frågande och försöker urskilja honom i mörkret.

"Ja?", hör jag honom svara tillbaka. Jag tänder den lilla lampan jag har på mitt nattduksbord. Medan jag tänder lampan sätter han sig på sängen, dock inte som mamma gjort tidigare utan ganska långt in så han kan luta sig mot väggen.

"Vad gör du här? Hur vet du ens vart jag bor?", frågar jag och kollar förvirrat på honom.

"Jag ville bara se hur det är med dig, efter det som hände imorse och det. Det var Jonna som berättade vart du bor", det sista säger han lite tystare.

"Det", börjar jag men blir fundersam på vad jag ska svara "Är väl okej".

"Du ser inte så okej ut", svarar han och tittar på mig där jag sitter i skräddarställning med rufsigt hår, rödgråtna ögon har jag säkert också, jag kanske skulle låtit lampan vara släckt.

"Jag hade något mental breakdown men det är lugnt nu", ändrar jag mitt svar och ler lite snett emot honom. Han nickar lite medan han fortsätter titta omsorgsfullt på mig.