Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 19

Jag gäspar och kollar upp på vad det var som väckte mig, eller snarare vem. En flygvärdinna står i gången i flygplanet och ber mig spänna fast mitt säkerhetsbälte, eftersom vi ska landa.

Jag lyfter lite på huvudet och möter Noels ögon, jag konstaterar att jag sovit lutandes mot hans axel. Underbart, bara underbart.

Jag spänner fast bältet lite och gnuggar mig sen i mina ögon, jag måste ha sovit rätt länge ändå. Jag minns knappt något från resan hit, bara att jag åt middag och somnade typ direkt efter jag ätit klart.

"Kolla", Noel lutar sig lite mot mig och pekar ut genom fönstret. Han kollar ut genom fönstret men av någon anledning kan jag inte också göra det. Hans kind är bara några centimeter från mitt ansikte, fan vad han är vacker på nära håll.

Jag vänder tillslut huvudet mot det han pekar på, och jag bara antar att det är Paris. Jag ler lite för själv medan vi sitter och kollar ut genom fönstret. Det är fint, inte för att jag förväntade mig något annat.

Ytterligare någon timme senare har vi kommit fram till lägenheten vi ska bo i, tills på söndag. Noels föräldrar är tydligen här på en jobbresa, så dom kommer inte vara "hemma" så mycket. Love vet jag inte riktigt vad han ska göra. Men Noels föräldrar känner ju människorna vi ska bo hos, och dom hade tydligen ett barn i Loves ålder så jag antar att det är vad han ska göra? Umgås med deras barn.

Det är fint i Frankrike, även fast det är lite grått och tråkigt väder. Det ligger någon charm i att vädret inte är det bästa typ.

"Vad tänker du på?", jag känner Noels arm över mina axlar och jag kollar upp på honom. Vi står utanför bilen vi hyrt, utanför lägenheten vi ska bo i.

"Att Frankrike är fint", svarar jag och ler lite.

"Vänta tills du ser utsikten från lägenheten", säger han bara, och jag blir genast nyfiken på hur det kommer se ut. Familjen, som är svenskar, bor rätt centralt i Paris. Vilket är tur.

Porten öppnas och det kommer ut en blond kvinna i 40 års åldern som hälsar på Noels föräldrar. Även en man och en tjej kommer ut från porten och det blir värsta kram kalaset.

Kvinnan verkar få syn på mig och Noel, och ler mot oss.

"Vem är det?", viskar jag tyst och besvarar kvinnans leende.

"Det är Anne, och hennes man Josef och deras dotter Josefin", förklarar han för mig och jag nickar långsamt.

"Vill ni ha hjälp med bagaget?", Anne kommer fram till oss och kramar om oss samtidigt.

"Visst", Noel svarar innan jag ens hinner tänka ut ett svar.

"Så, du är Adelina antar jag?", frågar Anne och går förbi oss och öppnar billuckan. Hur vet vad hon vad jag heter? Hon lyfter upp min väska och räcker den till mig.

"Precis", svarar jag och ler lite mot henne medan hon lyfter ut andra väskor, och större resväskor.

"Vad kul att du ville komma hit! Jag är Anne, om inte någon sagt det till dig än", säger hon och kollar på Noel en sekund innan hon flyttar tillbaka blicken på mig "Det är inte så jätte bra väder just nu, men det ska klarna upp framåt helgen". Hon ler mot mig.

"Skrämmer du upp barnen?", mannen, Josef, kommer fram och räcker fram handen mot mig "Jag är Josef, trevligt att träffas".

"Adelina", hälsar jag och skakar hans hand. Sedan tar han tag i två resväskor som han börjar bära tillbaka mot porten. Han är rätt väl byggd.