Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 24

"Jag röker inte längre", svarar jag Elliott och ser ut över vattnet. Man kan höra vattenfallen lite längre bort. Jag ser i ögonvrån att han nickar medan han tänder en cigarett.

"Vad gör du här? Helt ensam", han ser frågade på mig medan jag drar upp mitt ena knä och lutar mig lite mot det.

"Vad gör du här? Skulle inte du hem?", frågar jag honom tillbaka och tittar på honom.

"Jag fråga först", han flinar lite. Jag suckar.

"Jag skulle äta lunch med min pappa men vi började bråka så jag stack hit, typ", förklarar jag för honom. Han börjar hosta lite.

"Pappa? Din pappa?", frågar han och ser frågande och lite förvånat på mig.

"Ja... Vi har börjat ha kontakt med varandra igen", säger jag och ler lite snett mot honom.

"Är det dåligt eller bra?", frågar han lite försiktigt. Jag rycker på axlarna.

"Både och, det känns ibland som att han älskar mig mer än något annat och ibland att han bara är med mig för att göra mamma avundsjuk eller nåt", jag vet inte varför jag ventilerar mig till Elliott egentligen, det känns väl tryggt på något sätt.

"Jag förstår dig", säger han och jag möter hans ögon igen "Mina föräldrar är likadana", säger han. Jag nickar bara. Jag och Elliott stod varandra ganska nära under något år i högstadiet. Men det rann ut i sanden typ.

"Vad gör du här då?", frågar jag honom efter en liten stund.

"Jag vet faktiskt inte, dom bråkade när jag kom hem och jag ville till något ställe där det inte är så mycket folk så... jag stack hit", berättar han för mig.

"Dom? Dina föräldrar?", frågar jag. Han nickar. Jag lägger ena handen på hans axel "Det löser sig", han ler lite mot mig.

"Det gör det alltid", säger han och jag besvarar hans leende "Du, har du fortfarande någon kontakt med Elina och dom?", jag blir lite förvånad av frågan.

"Inte riktigt, jag träffade dom under helgen dock", svarar jag honom och tar bort min hand från hans axel.

"Träffades ni?", frågar han förvirrat.

"Elina, Maja och Lovisa. På en fest", svarar jag och kollar på honom med en rynka i pannan. Varför är han så förvånad?

"Så dom har förlåtit dig?", frågar han. Förlåtit?

"Vad pratar du-", jag blir avbruten av min ringsignal. Jag suckar lätt innan jag tar upp mobilen ur fickan. Det är Jonna "Ge mig två minuter", säger jag till Elliott innan jag reser mig upp och går en liten bit ifrån honom och svarar i telefonen.

"Hallå, Jonna?".

"Heej Adelina, vart är du?".

"Stan typ", svarar jag och känner hur jag får en rynka i pannan.

"Fan vad bra, när är du och din pappa klara?", rynkan försvinner inte precis.

"Hur vet du-", hon avbryter mig.

"Noel sa det", säger hon.

"När pratade du med Noel?".

"Jo kolla, jag träffade Ludwig, Noel och Dante på spicy hot och vi är på väg till deras studio. Men vi kan hämta upp dig om du vill?", frågar hon. Sen när började hon snacka med Ludwig? Det har gått 1 timma sen vi satt på den där bänken typ.

"Ehm", säger jag högt och kollar mot Elliotts håll. Kan jag lämna honom här? Klart jag kan, jag måste inte direkt vara kvar "Hämta mig vid bryggan jag och Noel var vid för några veckor sen, han vet vart det är", säger jag snabbt och lägger sen på samtalet och går tillbaka till Elliott. Han sitter med sin mobil i ena handen när jag kommer fram till honom.

"Vad gör du?", frågar han förvirrat när jag tar upp min ryggsäck.

"Jag måste sticka, men du klarar dig va?", frågar jag och ler lite mot honom.

"Jag antar det", säger han och reser sig upp.

"Okej bra, vi ses", jag klappar honom lite på armen och vänder mig sen om och går mot trapporna.

Jag går upp till vägen igen och ser den bekanta bilen svänga in på gatan. Dom stannar bilen några meter från mig och jag vänder mig snabbt om för att kolla ner på bryggan och Elliott en sista gång. Jag fryser direkt till is. Han är inte ensam längre. Elina, Maja, Lovisa och Jonte står där nere med honom. Jag hinner knappt tänka "hoppas dom inte hinner se mig" förrän Elliott säger något och allas blickar vänds upp mot mig. Maja lyfter upp ena handen och vinkar till mig, jag kollar förvirrat på dom. Det är först när Elina och Lovisa börjar gå mot trappan jag vaknar till liv och snabbt vänder mig om och små springer till bilen. Jag öppnar bildörren.

"Flytta på dig", säger jag stressat till Jonna som flyttar in till mitten av baksätet i bilen så jag får plats. Jag sätter mig och stänger dörren "Dante kör".

"Hej på dig också", säger han innan han gasar. Jag suckar lättat när bilen börjar rulla iväg och jag tar på mig säkerhetsbältet.

"Varför är du så stressad?", frågar Jonna och kollar förvirrat på mig. Jag tittar på henne där hon sitter bredvid mig, jag märker även att Ludwig och Noel har bytt plats, så Ludwig sitter i baksätet och Noel i passagerarsätet.

"Elliott, Lovisa, alla var där", säger jag.

"Vad i helvete", säger hon ser ut att tänka efter lite "Så dom umgås fortfarande?".

"Tydligen".

"Men träffade inte du Elliott förut? Sa han inget om det då?", jag skakar bara på huvudet.

"Förlåt om jag stör, men vad fan snackar ni om?", säger plötsligt Ludwig och kollar på oss och ser väldigt förvirrad ut.

"Nej inget", svarar jag. Jag orkar verkligen inte lägga ner energi på dom just nu iallafall "Hur lång tid tar det att åka till Axel?", frågar jag sen för att byta samtalsämne.

"15 minuter kanske", svarar Noel, och jag nickar lite fast han inte ser mig. Jag tittar lite på Jonna och märker att Ludwig har sin ena hand på hennes lår. Det ska bli intressant att höra hur det här gick till.

Axels hus är ganska stort, men inte överdrivet. Det är som ett standard svenskt hus, rött med vita knutar och en övervåning. Men det ser mysigt ut.

"Adelina kommer du", jag vänder mitt huvud mot Dante när han säger mitt namn och nickar, sen följer jag efter de andra upp till ytterdörren. Ludwig trycker på ringklockan och vi blir insläppta av Axel och leds sen ner i källaren.

Jag trodde inte att det skulle vara så stort, men det var faktiskt större än väntat. När man går nerför trappan kommer man direkt till ett ganska stort rum. Alla väggar är svarta och vita men en röd soffa står i högra hörnet av rummet med färgglada kuddar i, mittemot soffan är två röda fåtöljer och ett vitt bord är i mitten av den lilla soffhörnan. En svart matta ligger över trägolvet och till vänster av rummet är ett skrivbord med gud vet vad på. En musik mixer och en dator, och massa annat. Det är hyllor lite här och där med saker på också. Mappar och papper.

Axel sätter sig i stolen som står vid skrivbordet.

"Välkomna", säger han och drar handen ut med rummet.

"Tack tack", svarar jag och sätter mig i soffan bredvid Noel. Han har lagt sina fötter på bordet. Killarna verkar känna sig som hemma här.

"Skulle inte Elias och Max komma?", frågar Noel, jag lägger mig istället ner i soffan och lutar mig mot honom. Jag planerar att vila ögonen lite.

"Dom kunde inte komma eller nåt", säger Axel.

"Men allt är väl klart?", säger Dante. Han sitter i ena fåtöljen.

"Det behövs bara lyssnas igenom", svarar Axel.

"Planerar ni att släppa snart?", hör jag Jonna fråga, hon fick väl den information jag fått under bilresan.

"24 september", svarar Ludwig.

"Det", börjar Jonna "Är i övermorgon", och det är det sista jag hör innan jag somnar.