Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 2 - Jonnas perspektiv

"Godmorgon", jag gäspar stort när jag hör Ludwigs röst väcka mig. Jag öppnar sakta ögonen och får syn på honom, han står med en bricka i handen vid sängkanten.

"Godmorgon", svarar jag honom och ler lite. Han sätter sig ner i sängen och jag ser att brickan är full med ny rostade mackor med ost på, mango och oboy.

"Innan du börjar tjata om att jag är världens bästa pojkvän, ska du veta att det var din mamma som gjorde det här", säger han och jag skrattar. Det är klart det är så.

Hela den morgonen åt vi gott och kollade på Netflix, vi kollade bara på Netflix inget annat okej? Gud vad jag älskar att vi är lediga varannan fredag. Speciellt när man kan mysa med Ludwig hela morgonen. En riktig slappar morgon helt enkelt, och om Ludde är upptagen har jag alltid någon annan jag kan mysa med. Nej inte någon annan kille, men Adelina brukar ställa upp. Fast hon tycker hela den här förhållande grejen är ganska keff, för nu läget. Jag väntar fortfarande på att hon ska träffa the love of her life så att säga.

"Vad tänker du på?", jag känner hur Ludde kollar på mig. Jag ligger med huvudet på hans bröst och har tappat allt fokus från filmen vi ser på.

"Dig... och Adelina", svarar jag ärligt. Han nickar, vilket får mig att le "Det bästa med söndagar är att mysa med dig".

"Det är ömsesidigt", säger han och får mig att skratta.

"Nej Axel... vännen", jag kollar snabbt in i köket. Adelina och Axel står och... försöker laga mat. Adelina kollar bort på mig där jag står i dörröppningen när Axel häller i pastan i det okokta vattnet. Jag skrattar åt dom och märker att Ludwig har gått och öppnat dörren, som jag var på väg mot när jag fick syn på mina vänner och deras icke existerande talang i mat lagning.

Jag hör hur killarna hälsar på varandra, Ludde och Dante. Jag vet ärligt talat inte vad alla gör här, hos Axel. Dante sa att han ville snacka om något och så bestämdes det att alla skulle dra till Axel. Alltså Dante, Adelina, jag och Ludwig. Axel är ju redan här...

"Går det bra för er två?", jag går in i köket och Axel får syn på mig.

"Jo ja jätte bra", mumlar han och Adelina börjar skratta.

"Det går åt helvete", säger hon och får en irriterad blick av Axel "Jag ger upp", och med det har hon satt sig vid köksbordet.

"Vad ska ni ens ha pastan till?", jag kollar frågande på mina vänner som utbyter någon slags blick.

"Ingenting", svarar Axel och ser minst sagt skyldig ut, vilket får Adelina att börja skratta igen.

"Tja", Dante kommer in i rummet och hälsar på Axel med något handslag.

"Hej på dig", hälsar jag innan jag går och sätter mig bredvid Adelina vid köksbordet.

"Varför är vi här?", frågar hon och kollar nyfiket på Dante, som ser... obekväm ut? Axel tar undan pastan från spisen och sätter sig sen mittemot mig vid det rektangel liknande bordet.

"Ehm ja", börjar Dante och lutar sig mot den lilla köksön i köket medan han står vänd mot oss andra.

"Om du säger att du gjort Olivia gravid stryper jag dig", säger Adelina och jag hör den retsamma tonen, syskon kärlek. Dante himlar med ögonen, något han börjat med efter att han och Adelina var med varandra konstant i flera dagar under jullovet. Man blir som man umgås antar jag.

"Jag har inte gjort någon gravid", Dante suckar och Adelina nickar så att han ska fortsätta. Han tvekar lite och jag kollar på honom med en rynka i pannan, vad är det som händer nu?

"Hade du tänkt berätta idag?", Ludwig kollar tröttsamt på Dante.

"Okej kolla, Adelina, jag vet ju att du och din mamma har ganska dålig ekonomi just nu", börjar Dante. Jag blir om något mer nyfiken på vad han ska säga.

"Ganska? Jag kan knappt köpa blond hårfärg längre", säger Adelina, jag hör dock att hon skämtar. Dante struntar i vad hon just sa och fortsätter.

"Och jag har sagt att jag gör vad som helst för att hjälpa till", fortsätter han och sätter sig på huk vid Adelina och lägger hans armar på bordet.

"Vad fan har du gjort?", frågar hon och kollar irriterat och lite allvarligt på honom. Adelina är rätt bra på att läsa av människor.

"Jag har några kompisar, som typ slåss och boxas för pengar och jag vet att ni alla kommer tycka jag är dum i huvudet, men jag kan fixa in massa pengar till er!", säger han och jag känner hur jag stannar till lite. Vad fan?

"Dum i huvudet? Det är du minst sagt", svarar Ludwig och ger Dante en seriös blick.

"För pengar? Dante kom igen, det finns annat man kan göra", säger Axel. Alla här inne vet om hur det ser ut för Adelina och hennes mamma, så att Dante tog upp det gör henne ingenting.

"Du är så jävla dum i huvudet", Adelina lutar sig tillbaka i stolen och suckar. Dante kollar lite på henne och ser sammanbiten ut, han ångrar att han berättade det.

"Okej hörni, Dante vet redan att det är dumt ni behöver inte säga det", börjar jag och får allas blickar på mig "Ja det är dumt, men ni vet att när Dante bestämmer sig för något så gör han det. Så det spelar ingen roll vad ni säger". Jag möter Dantes tacksamma ögon och jag ler lite mot honom.

"Ja jag fattar, men det finns massvis med andra sätt att fixa pengar på", säger Axel.

"Fattar", säger Ludwig "Men kom inte till mig och klaga när du har ont i hela kroppen för att du blivit slagen". Dante skrattar lite och kollar sen mot Adelina.

"Vad? Du är fortfarande dum i huvudet", säger hon och höjer lite på ögonbrynen.

"Jag behöver inte hålla på så länge, bara tills allt är stabilare för er", säger Dante men Adelina himlar bara med ögonen.

"Det gör det inte bättre!", säger hon irriterat.

"Adelina", försöker jag och lägger ena handen på hennes axel, som hon bara snabbt skakar av innan hon ställer sig upp.

"Nej det finns inget ni kan säga för att jag ska gå med på det här!", säger hon och Dante ställer sig också upp och hinner precis stoppa henne från att gå härifrån genom att ta tag i hennes arm med en himla mycket kraft vilket får henne att stanna upp.

"Adelina tro mig, jag vet vad jag gör", hon kollar på honom och greppet om hennes arm är kvar.

"Du har redan börjat va? Slåss för pengar", frågar hon. Dante kollar bort lite, svaret är ja "Du frågade inte ens om min åsikt?".

"Jag vet vad jag gör", säger han igen och verkar övertyga henne lite.

"Okej visst, men lova en sak först i så fall", vi andra kollar frågande på henne "Jag får komma och kolla på nån gång". Jag kollar mot Dante, han verkar inte gilla idéen men om det är vad som krävs för att Adelina ska gå med på allt det här, kommer det vara okej för honom.

"Visst", svarar han bara, sen utbyter dom någon slags liten nick.