Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 18

"Är du säker? Det känns som att jag tränger mig på...", jag kollar ner på mina fötter. Noel har parkerat bilen utanför ett kontor där hans mamma jobbar, hans pappa och lillebror är tydligen också där inne men är i talande stund påväg till bilen, mot oss.

"Det är lugnt! Jag har snackat med dom", jag känner hans blick på mig. Jag biter mig lite i underläppen, säger han bara så för att lugna ner mig?

Efter att jag tänkt igenom det här en extra gång insåg jag hur mycket jag egentligen tränger mig på. Som sagt, dom har inte hört av mig på 2 år och nu ska jag med dom utomlands? Jag förstår inte hur dom gick med på det hela, Noels föräldrar alltså. Jag ifrågasätter fortfarande allt jag gör för varje sekund som går. Jag menar jag är ju verkligen dum i huvudet, vem gör ens något sånt här?

"Adelina? Jag lovar, det är lugnt för dom... och för Love", hör jag Noel säga. Just det, Love. Har han inget att säga till om? Jag tror inte ens att jag har träffat honom, vilket bara gör allt ännu konstigare "Hey chilla, allt kommer gå bra". Jag ler lite för mig själv, det är fint att han bryr sig iallafall.

"Du? Har du sagt till någon att jag följer med? Typ till Ludwig eller så?", frågar jag och kollar upp på honom, han skakar långsamt på huvudet.

"Nej, hurså?", hans blick är aningen förvirrad.

"Jag vill typ inte att någon ska veta, inte innan jag ens kommit iväg iallafall", svarar jag och ler snett mot honom "Jag och Dante bråkade ju och det i måndags...". Vet Noel vad det är Dante inte berättar för mig? Jag hade precis tänkt fråga när jag hör att bildörren öppnas, och glada röster når mina öron.

"Hej hörni! Vi ska bara packa in, sen kan vi åka", jag tror det är Noels mamma som säger det. Noel trycker på någon knapp och jag märker att dom öppnar bil luckan. Jag lutar mig lite mot Noel.

"Vad heter-", han avbryter mig.

"Annelie och Kristian", säger han och jag nickar långsamt innan jag lutar mig tillbaka igen. Jag hade glömt bort vad dom heter...

"Såå, vad kul att du kunde hänga med Adelina", hör jag Kristian säga. Jag vänder mig om och märker att han satt sig i bilsätet bakom Noel. Annelie sitter bakom mig och Love i mitten. Jag nickar och ler mot honom.

"Tack för att jag får hänga med", säger jag och Annelie skrattar lite.

"Det är klart du får hänga med, speciellt när vi har en plats över", jag ler lite mot henne innan jag vänder mig framåt i sätet igen.

'Klart du får hänga med', vad menar hon med det? Menar hon ens något speciellt med det? Varför ska jag alltid överanalyserna allting?

Jag sneglar lite mot Noel, jag bannar mig själv för att jag tänker på att han ser bra ut när han sitter där bakom ratten. Det är en sån där tanke jag inte kan stoppa, den bara kommer liksom. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är sant.

Det skulle ta cirka 3 timmar att flyga till Paris, det är ett direkt flyg dock så inga jobbiga mellan landningar. Vi har checkat in vårt bagage och gått igenom säkerhetskontrollen och allt vad man nu gör.

Jag har ärligt talat inte så mycket koll på hur man flyger, och om det inte vore för Noel och hans familj skulle jag antagligen inte ens hittat till flygplatsen. Det hela känns bra dock, jag hade förväntat mig det värsta men Annelie, Kristian och Love var mer välkomnade än vad jag trodde.

Jag vet dock inte vad dom tror om mig och Noel, jag menar vi var ju nästan ett par right? Gråzonen som han väljer att kalla det för. Så som sagt jag vet inte vad dom tror, att vi är back together på något sätt eller så. Vilket vi inte är, men om dom tror det får dom väl tro det.

"Vad tänker du på?", jag kollar upp och möter Noels ögon. Vi har satt oss ned i en soffa, bara han och jag. Vi väntar på att få gå ombord på flyget.

"Allt möjligt... Livet, hela den här situationen typ", svarar jag, det är ju typ sanningen?

"Har du ångrat dig än?", jag sätter mig i skräddarställningen och kollar på honom där han sitter bredvid mig. Resten av sällskapet har gått iväg för att köpa något att ha på flyget så det är bara jag och Noel här just nu som sagt, och alla andra människor som ska flyga någonstans.

"Jag ångrar mig varje sekund", svarar jag ärligt och ler snett emot honom "Men jag tror jag behöver komma bort lite, så det är lugnt I guess". Han nickar långsamt.

"Om du ångrar dig och vill sticka hem är det bara att säga det, jag kan hänga med isåfall", jag möter hans ögon och tar in vad det var han precis sa. Skulle han skippa Paris, för att jag får lite hemlängtan?

"Jag tror inte det kommer hända... Men tack iallafall", han ler mot mig "Du jag har tänkt, att jag ska stänga av min mobil under resan. Så jag slipper ha den i vägen. Kan du ta hand om den så länge?", frågar jag och håller min mobil i min hand. Han kollar på mig någon sekund innan han börjar skratta, vad i...

"Bra idé", säger han sen och han tar fram sin mobil. Jag ser hur han stänger av den.

"Men... Om någon vill få tag på dig då?", jag kollar förvirrat på honom. Han rycker på axlarna.

"Om någon vill få tag på dig?", frågar han och höjer lite på ögonbrynen. Jag ler mot honom och himlar med ögonen.

"Okej, fattar", jag får igång min mobil och hinner se ett missat samtal från Dante innan jag stänger av den "Här", jag räcker den mot Noel. Han lägger ner våra avstängda mobiler i hans ryggsäck. Jag undrar om det kommer bli svårt? Hela mitt liv finns ju liksom i den där apparaten.

"Nu då?", frågar han och jag rycker på axlarna innan jag lutar mig tillbaka i soffan.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det här är lugnet före stormen.

———————————————

Asså wow hörni, tack för 40k på denna boken. Känns obeskrivligt, TACK