Fyra Röda Rosor

Kapitel 3

Adam. Den där killen som sticker ut i mängden bland alla människor med sin mörka chokladfärgade hud och håret i en typiskt kort hårklippning, hon hade aldrig sett honom i någon annan frisyr än så. Hon kunde fortfarande inte förstå varför alla tyckte att hon var så värst illa med sin extrema vita hudfärg och håret i stark orange ton. Vi är människor, vi ser inte likadana ut och hon trodde att sådant var accepterat, men det var visst inte så. Bella var inte accepterad.
   Adam såg på henne med de oskyldiga ögonen, som lätt skulle kunna lura henne för den delen.
  "Jag har inte vågat", fick han fram lågt. "Bella, du förstår inte hur svårt det är för mig."
Hon kunde inget säga för hon förstod inte vad det var han försökte få fram. Hon borde gå hem, för hon tänkte fortfarande på hur illa hon måste lukta och hur hemsk hon dessutom måste se ut över huvudtaget. Hon tyckte sig borde sitta inlåst, för inte bara sin egna skull utan för hela omgivningens skull.  
   "Jag förstår inte hur svårt du har det?" Hon ville skratta åt honom, men vågade inte sig på det. "Vad vill du mig, Adam?" Det blev den sista gången som hon frågade det. Hon darrade redan i händer och ben med väntan på hans svar. Hans svar som överraskade henne så.  
   "Jag vill kyssa dig, Bella", började han med blicken så osäker. "Men jag kan inte, det vet du."
Hon nickade sakta. Han kunde inte kyssa henne, precis så var det och hon försökte så väl med att förstå men det gjorde hon inte. Varför skulle han inte kunna kyssa henne, för det var precis det han hade försökt med tidigare denna dag.
   "Varför inte?" Hon drog väskan tätare intill sig då han närmade sig henne med blicken så fokuserad.
   "Vi är så olika", viskade han fram.
Bella såg ner i marken och såg till att backa undan stegen som han närmade sig henne med. Hon var rädd för honom. Denna kille hade gjort så mycket under ett helt år och nu överraskade henne som att allt vore ett skämt.  
   "Vad är olikheten på oss?" Hon skakade på rösten.
   "Du är ett mobbningsoffer”, sa han till henne lågt.
   "Du är mobbaren själv", fyllde hon i lågt och vågade att möta sin blick med honom.
   Han såg ut att skämmas. Han nickade kort åt hennes anklagelse, för den var sann.
   "Kysser jag dig, så riskerar jag att bli kickad ut från gänget."
   "Kyss mig inte då", viskade hon tårögt fram. "Jag vill inte att du ska kyssa mig, Adam. Jag hatar dig."
   Det var det sista hon sa innan hon faktiskt tog sin chans och sprang ifrån honom. Han följde inte efter henne denna gång utan lät henne springa, vilket underlättade hennes liv en aning trots allt. Hon ville inte ha Adam i sitt liv innan, och just efter denna stund ville hon ännu mindre ha honom i sitt liv.. Han försökte kyssa henne. Varför? Hon skulle förmodligen leva en sömnlös kväll efter denna händelse.
   Efter en lång dusch så klev hon ut från badrummet med en lättnad suck. Allt var borta nu. Kevins tortyr tidigare denna dag och dessutom var Adams beröringar borta. Hon rös till med handuken intill sig. Hon ville inte tillbaka, men ännu en gång viskade hon till sig själv om att klara det. Hon skulle överleva skoldagen.
   "Bella?" ropade en röst i huset.
Hennes pappa var hemma och han skulle snart märka att hon var hemma, alltför tidigt än vad hon borde.  Hon bet ihop, knappast den lögnen skulle funka i längden. Han kom upp för trappan och såg på Bella förvånat.
   "Du är hemma, varför?"
Hon såg åt sidan medan hon försökte sig på ett svar som lät vettigt och det lyckades hon bra med, för detta skulle heller inte bli någon riktigt lögn.
   "Jag mådde dåligt", började hon och drog i mungipan med ett försök till leende för att försäkra om att hon mådde bättre, “men jag mår bättre nu."
   "Allt som behövdes var en uppfriskande dusch?" Han log mot henne, som att hon precis hade sagt ett skämt.
   Hon ryckte lätt på axlarna med ett litet leende på läpparna.
  "Jag antar det", svarade hon.
   Allt som behövdes var en dusch för att få bort all smuts från skolan.
  Hennes pappa var den som alltid skämtade till det. Man måste älska honom för det. Men Bella visste också att han inte skulle förstå vad som hände i skolan om hon berättade det för honom. Både hennes föräldrar skulle skratta, krama om henne och samtidigt säga följande mening; Men älskling, det betyder att de tycker om dig!
Så var det inte alls. Det var en lögn som alla föräldrar byggde upp för att få sitt barn att må bra.
  "Har skolan varit bra?" frågade pappa medan han gick ner för trappan och vidare in till köket, förmodligen för att göra middag till bara de två, då hennes mamma skulle träna efter sitt jobb. Hon svarade ett lågt ja, för vad annars? Om hon hade sagt nej så skulle bara massor av följesfrågor komma efter henne. Därför berättade hon aldrig om hur dagen faktiskt hade varit.
  Hon gick till sitt rum där hon skyndade att dra på sig sina myskläder. Hennes svarta mjukisbyxor som hängde löst sittandes om höfterna och hennes röda linne. När hon sedan gick och lade sig var det bara att sprattla av de tunga mjukisarna och somna mjukt. Denna kväll däremot skulle hon inte kunna sova speciellt mjukt som önskat. Hon hade fortfarande inte släppt det. Adam med läpparna i försök att pressa till hennes och händer mot hennes kropp.
   Hon rös åter till och skyndade sig att komma ner till köket. Han hade fixat något så uppfriskande som några pannkakor till dem båda.  Hon satte sig vid bordet för fyra och såg studerande på honom. Hennes pappa var kort, och hennes mamma likaså. Hon hade fått längden från dem båda därför hon hade inte haft någon chans vid den saken. Hennes hårfärg var från hennes mammas sida men som tur slapp hon alla jobbiga lockar som hennes mamma hade och istället hade hon bara några lätta vågor, som hade varit så mycket värre då hon hade varit mindre. Hon såg på sin pappa med en klump i halsen. Hon önskade att hon hade fått hans hårfärg. Den var hasselbrun och neutral. Om hon inte hade varit en ginger, så skulle hon kanske passa in mer. Hon skulle inte behöva vara utanför så pass som hon var.
   "Mår du bra, hjärtat?"
   Bella nickade som genom en reflex till.
   "Jätte bra", lade hon till.
   Hon lade till ett litet överdriv på hur hon mådde, då det inte ens är i närheten av bra och därför inte kunde vara så jätte bra, som hon nu hade sagt. Han trodde trots allt på henne och de satt sedan och högg i sig det han hade lagat till de två. Hon dränkte pannkakorna med jordgubbssylt och socker medan hennes pappa såg bekymrat på.
   "Var glad över att din mamma inte är här."
   Hon skrattade lätt till med en nickning. Hon skulle ha fått panik om hon såg hur hennes dotter dränkte sin mat såhär, som alltid. Bella dränkte alltid sin mat med sötsaker, och grejen var den att hon inte gick upp värst lätt. Om hon hade sagt detta högt så skulle någon slå till henne, för att säga sanningen. Det är mer okej att klaga över att vilja gå ner i vikt än att klaga på att man vill gå upp i vikt, så funkade samhället.
   “Hon har bara börjat med att träna, pappa”, sa Bella leendes. “Det betyder inte att hon kastar knivar mot de som äter sötsaker.”
   Hennes pappa log roat.
  “Vänta du bara.” Han skakade på huvudet hopplöst. “Det kanske är det hon tränar för.”
   “Hon blir pigg av att träna”, påpekade han senare med gaffeln riktande mot henne, som att det var en pik och det förstod hon direkt, men hon ignorerade det.
  “Är hon inte redan tillräckligt pigg?” påpekade hon med ett litet leende på läpparna.
   De skrattade båda åt det, för sanningen var den; kunde denna kvinna till Bellas mamma bli piggare än vad hon redan var?  
   Efter att ha slukat i sig alla pannkakor så mådde hon faktiskt illa på riktigt. Kanske skulle hon ändå kunna stanna hemma nästa dag, men hon visste att det bara var en enkel matkoma som tyvärr skulle vara borta nästa dag.
   Hon såg mot klockan som tickade långsamt, långsamt åt den tid hon inte ville till. Hon ville inte somna, för då vaknade hon lika snabbt upp och var tvungen ännu en dag att gå till skolan och missa första lektionen igen, förmodligen. Visst, ibland plågade inte killarna henne på första lektionen men oftast var det så. Annars kunde de överraska henne närsom under skoldagen.
   ”Tack", mumlade hon innan hon gick och lämnade tallriken i diskmaskinen, efter att ha hört hennes pappa mumla till svar.
   “Tack för sällskapet.”  
Hon sprang  upp till badrummet och borstade sina tänder i en hastig fart med tänderna som bet ihop mot varandra en grimas åt sig själv. Hon lyste upp de tillbaka till den vita färgen och sedan spottade hon ut i handfatet och därefter vandrade som att hon vore döende mot sängen. Hon stängde lätt dörren efter sig innan hon föll mot sängen och kramade om täcket snabbt i sitt fall, det innan hon vände och vred så hon hamnade i sängen med täcket över sig. Hon kramade om det till sig samtidigt hon bad lågt för sig själv om morgondagen;