Vi tjejer faller för killar som gör oss ont.
Våra föräldrar lärde oss en gång i tiden när vi var små, att om en kille slog till dig, då sa alla i din omgivning att han gillade dig. Det var så vi började inbilla oss massor om ordet kärlek. Om killar är elaka mot oss, då gillar de oss. Kärlek börjar med bråk och slutar med kärlek, säger man.
Nej. Se närmare på ordet kärlek. Om vi delar upp detta ord på två, så får vi orden ”kär” och ”lek”. För att förklara detta kortfattat så är det en le. Det går ut på att en är kär, medan den andra bara spelar spelet. Kanske är det just det som den här berättelsen kommer att handla om.
Han knuffade henne hårt in i skåpet innan han spottade ut orden rakt i hennes ansikte.
”Du är en sådan stor jävla tönt”, viskade Kevin, han med det bruna håret lätt hängande över hans blåa ögon.
Resten av gänget bakom tonade ett flin.
Detta var Zac med hans gäng som bestod av tre killar vid namn Kevin, Nathan och Adam.
Hon blundade då hon inte längre ville se deras ansikten. Hon räknade i huvudet och hoppades att allt skulle bli bra när hon öppnade upp ögonen. Men istället, då hon öppnade ögonen så mötte hon killarnas blickar igen. De älskade det här. De såg henne som en leksak.
”Snälla”, viskade hon fram. Viskningen var så svag så att de enbart skrattade åt det till en början.
”Sa hon snälla?” började Zac med en retsam röst. ”Jag hörde dig inte.”
”Snälla”, viskade hon återigen, denna gång mycket starkare. ”Låt mig vara ifred.”
De hånlog medan de bytte blickar med varandra.
”Jag har en ny lek”, log sedan Kevin.
Hon bet ihop direkt och bad med blicken mot dem allihop om att bli släppt ur deras lilla lek som de började bilda.
Mobbningen från dessa fyra killar hade pågått ett tag nu.
”Den heter kasta gris”, sa Kevin då han leendes knäppte lätt med fingrarna.
Det fick henne att vilja ställa sig rak och säga att det faktiskt inte alls är en ny lek, men det förstås. Hon visste att detta var en ny lek, för det var inte samma spelregler som hon är van vid att spela med ute på lekgården som ett litet barn. De skrattade ljudligt i korridoren så det ekade högt. Varför ingen kom och hjälpte henne hade hon många gånger frågat sig. Folk måste ändå ha märkt att något var fel. Att allt inte var okej. Hon kände två äckliga händer om sina axlar som sköt iväg henne i en hastig fart, mot nästa person som inte fångade henne, utan fortsatte istället med att skjuta iväg henne, och där fortsatte det. Från person till nästa. Det gjorde ont. Hon försökte komma undan men genast drog de in henne i den ring de hade skapat.
Leken pågick ett bra tag och de missar som de tog, gjorde de oftast med mening. Då struntade de i att skjuta undan henne och istället så landade hon alltför plötsligt på marken och stönade till av smärtan i rygg och bröst. Hon hann inte tycka synd om sig själv förrän de drog upp henne på benen igen för att ännu en gång skjuta iväg henne och sedan reta varandra på skoj för att de snart har fått hela hennes namn stavat. G-R-I-S. Det var vad de kallade henne för i alla fall, denna dagen, men hennes riktiga namn var Bella. Hon trodde att hennes första år på gymnasiet skulle bli det bästa som hänt henne, men istället så blev allt annorlunda. Med hennes speciella hårfärg som var orange och fräknarna som var över hela hennes kropp, därmed fullt över näsan och kinder. Ginger, vad var de kallades vid detta utseende. Inget smink bar hon, för det täckte ändå inte fräknarna hur gott hon än försökte. Kanske var det därför de började hacka på henne också, för att hon inte var som de andra blondinerna i klassen som lade på fem lager smink varje morgon, medan hon själv bara drog på sig jeans och en tjocktröja.
Hon visste inte varför hon var utvald av dessa killar, men samtidigt hade hon sina aningar allt eftersom tiden gick. Hon var svag och ett lätt byte. Hon var annorlunda.
Mellan kasten till varandra så högg två händer plötsligt tag i hennes armar när hon höll på att falla. Hon knep igen med ögon och mun, och vågade sig inte på att öppna upp dem förrän personen fick upp henne stadigt på fötter igen. De räddade henne knappast för att vara schyssta. De hade säkert en ny lek.
”Adam fick hela ordet!” jublade Kevin med applåderande gest.
Hon slet sig undan från Adams händer och backade hårt in i skåpet. Den väg hon trodde var hennes utväg, var återigen bara en fälla tillbaka till ringen som de hade skapat. Hon kände med händerna längs skåpen och blicken var uppspärrad.
”Varför fångade du henne?” flinade han sedan.
Varför de fortfarande log mot henne på det där mystiska och otäcka sättet visste hon inte och inte heller ville hon veta det. Hon visste att de hade ännu en lek i tankarna. Hon var inte den enda som såg förvirrad ut. Snart så såg Adam på henne med de bruna ögonen och tillbaka till killarna med frågande blick. Zac vinkade till sig Adam närmare sig för att viska honom något. Bella såg stelt på. Adam skrattade dämpat. Adam med det svarta kortklippta håret.
Zac granskade henne med blicken, likaså de andra killarna. ”Adam har vunnit sitt pris.”
Hon spände varje muskel i min kropp. Detta var slutet. Vid ordet pris så tappade hon allt hopp om att komma i tid till lektionen, att ens hinna med uppropet i sista sekund. Hon bara väntade på att bli nerknuffad på knä och få ansiktet spolat i toaletten eller slagen så hårt att hon skulle ligga och krampa på golvet. Men Adam hade aldrig slagit henne. Hon såg på Nathan. Det var han som brukade slå henne. Det var något man verkligen inte skulle kunna tro. Han med sitt blonda hår och blåa ögon, som såg som oskyldiga ut. Hon skulle vilja krama om honom, men han slog henne. Så varför skulle hon då vilja krama honom när att bara röra vid honom fick henne att rysa kallt av skräck. Han skrämde henne nog mest av dem alla. Det kanske ändå inte var helt sant, när den som skrämde henne mest var den som började allt det här. Deras ledare vid namn Zac. Det var han som styrde och ställde över alla. Nathan slog Bella på kommando, men hans blick såg alltid så hotande ut för varje slag, och hon kunde inte sluta att undra varför. Frågan om varför det blev just hon som blev den som blev slagen till marken.
Killarna gnuggade händerna förväntansfullt i väntan på priset till denna lek. De såg på henne och hon såg direkt ner i marken.
”Få ner henne på golvet.”
Ursäkta? Hon stirrade upp igen med ryck i armarna då de försökte sig på att brotta ner henne. De täckte för hennes mun med Kevins hand, så allt som hördes var svaga gnäll. Hon bet i hans handflata och han fräste fram ord till henne.
”Ni får inte röra mig!” fick hon fram flämtande. ”Lova, att inte röra mig!”
Zac flinade innan han satte sig på huk över henne med kisande ögon. Hon var fast och hennes hjärta slog i panikslag som hjärtklappning.
”Ingen skulle röra dig, så vidare de inte fick betalt för det.”
Hon slutade med att kämpa emot. Hon stirrade mot Zac som reste sig upp ifrån henne och sådan han var så tryckte han sulan mot hennes ansikte, med en kommentar, ”gris.”
Hon vände och vred på sig i försök att komma undan. Kevin och Nathan hade starka grepp om hennes armar medan Adam var den som skulle få sitt pris för denna lek han hade vunnit. Vad han skulle göra visste hon inte, och ville egentligen inte veta. Men han skulle inte röra henne, för precis som Zac sa så ville ingen röra henne. Hon var ingenting för dem mer än ett mobbningsoffer.
”Spotta på henne då någon gång!” fräste Kevin otåligt.
Hon stirrade upp mot Adam som stod över henne. Han såg tveksam ut. Hon måste ha inbillat sig. Adam kunde inte se tveksam ut, över den lockande uppgiften att spotta på henne, det gick inte ihop i hennes huvud i vilket fall. Spotta på henne och sedan se henne springa iväg, så som de brukade göra. Hon blundade hårt medan hon bet sig i kinderna. Hon hade ingen talan i det här. Spott i ansiktet var i alla fall bättre än vad de i normala fall brukade göra mot henne.
Hon kände fortfarande ingenting, bara hörde hur killarna uppmuntrade Adam till att slaska till henne i ansiktet med all slem han kunde. Hon öppnade tveksamt ögonen och precis som hon hade trott stod Adam och värmde upp saliv. Äckligt, det var just det var, men killarna hade många gånger sagt att hon var äcklig, så kanske var detta vad hon förtjänade, det var i alla fall vad hon tänkte när hon låg där på marken med killarnas grepp om armarna för att tvingas kvar tills saliv träffat henne.
Snart så lutade han sig lätt över henne med slemmet hängande från hans mun. Hon vred och vände i försök att komma bort, men det var lönlöst i det grepp som killarna vid hennes sida höll henne i.
Förvånande nog så lutade han sig åt höger och slemmet träffade henne inte. Det träffar intill henne på golvet. Killarna släppte henne och stönade uttråkat till för Adams rejäla miss.
”Adam för fan!”
”Jag träffar nästa gång – jag lovar!” försvarade sig Adam snabbt med en besvärad min.
Hans blick sökte sig till hennes och såg på henne länge, utan att varken säga eller göra något. Det var konstigt, sättet han såg på henne. Det var inte bara någon road blick eller en blick som hon skulle känna sig hotad av överhuvudtaget. Han såg bara ut att bry sig, men som vanligt visste hon att lögner är något som alla växer upp med.
Hon kämpade sig upp på benen igen och var beredd på att skynda sig iväg, men en hand knep hårt om hennes arm.
”Släpp mig”, gnällde hon med blicken bortåt mot sitt mål. Hennes första lektion, den lektion som hon vanligt missade förstås, på grund av dessa killar.
”Jag är inte klar med dig”, viskade rösten, rösten som tillhörde Adam. Hon såg panikslaget på honom över axeln. Han hånlog mot henne, vilket fick de andra killarna att le brett vid hans sida. De visste att det inte var slut än. Killarna klappade honom uppskattande på axeln, det innan de hörde lärarens röst i korridoren kallandes på hennes namn.
”Bella?”
Direkt så skyndade sig killarna iväg med all fart mot sina lektioner. Alla förutom Adam, som direkt tacklade in henne bakom en vägg med handen täckande för hennes mun, så hon inte hade någon chans att skrika efter hjälp efter denna lärarinna som letade efter henne. Hon såg panikslaget på honom och hummade med all kraft hon hade att han skulle släppa taget om henne, men inte gjorde han det.
Han tystade henne med ett finger framför sina läppar och med blicken in i hennes ögon. Hon vek undan blicken och nu slog inte hjärtat bara av att Adam var i hennes närhet, utan för nästa del i denna akt skulle ske. Hon hörde ljudet av klackar gå förbi. Hennes lärare som letade efter henne som vanligt, och som vanligt skulle hon behöva säga att hon försov sig, fast hon alltid befann sig i skolan en halvtimme innan alla andra.
Adam tog bort handen från hennes mun och såg henne i ögonen igen. Hon såg dumt nog in i dem också, och hon blev stående med lätt särade läppar.
”Snälla, skada mig inte”, viskade hon fram. Hon trodde att hon visste exakt vad som skulle hända. Delen där Adam skulle skratta henne i ansiktet, säga att hon är ful och ett missfoster, men istället så försökte han att träffa sina läppar hårt intill hennes samtidigt han tryckte upp henne mot väggen. Hon spärrade upp ögonen och försökte andas. Hennes händer slog mot hans bröstkorg med all kraft i ett försök att skjuta undan honom ifrån sig.
Hans läppar träffade hennes kind och hon blev genast äcklad. Adam var inte hennes typ. Nej, hon föll inte för killar som sparkade på henne då hon redan låg. Visst, Adam skadade henne aldrig. Men han var med i detta gäng och bara om Zac bad honom att göra något mot henne så gjorde han det utan att tveka i vanliga fall, förutom denna gång. Denna gång hade varit ett undantag, för hon hade sett att han böjde av med spottet, i sin egen vilja. Han hade inte alls beklagat sig över det.
”Vill du inte?” frågade han, aning förvånat.
Vad som fick honom att vara så förvånad kunde inte Bella sätta fingret på. Av vilken anledning hade han trott att kyssa sin mobbare skulle vara en känsla av frästande? Hon vågade inte heller säga nej för vem visste vad som väntade om hon nu sa det... Allt hon visste var att Adam hade tänkt stjäla hennes första kyss efter att han knuffat runt henne i korridoren som en leksak. Plötsligt stod han där framför henne några minuter senare och frågade om hon inte ville kyssa honom.
”Vill du inte?” frågade han högre med rynkad panna.
Han såg nästan arg ut. Hon stammade till svar och han slog med näven mot väggen bredvid henne och frågade frågan ännu en gång men denna gång som en ansträngd viskning.
”Jag sa åt dig att inte skada mig”, viskade hon till sist med blicken vikandes.
”Jag tänker inte skada dig”, viskade han med tummen lätt smekande vid hennes underläpp. Det hände för mycket. Vad exakt höll han på med, var frågan och den största frågan av de alla var, hur skulle hon egentligen reagera på denna sak? Hon skakade. Hon skakade i kroppen och hon skakade med huvudet. Hon ville inte mer. Hon ville inte alls.
”Snälla, släpp mig”, viskade hon panikslaget.
Han rynkade pannan innan han lät spott falla ner på marken mellan dem.
”Visst”, mumlade han lågt. ”Gå.”
Det var precis just det hon gjorde. Hon samlade ihop sina papper som hade spridit ut sig på marken innan hon med säkert förvar om dem tryckte dem intill sitt bröst och sprang mot sin lektion, som hon redan hade missat.
VOCÊ ESTÁ LENDO
Fyra Röda Rosor
Ficção AdolescenteDet är kärlek. Vad gör man när mobbaren trycker upp en mot väggen, för att kyssas? Bella är mobbningsoffer för ett gäng på fyra killar - Zac, Adam, Kevin och Nathan. De är bland annat skolans populäraste killar, medan Bella är.. Ingenting, mer än e...