Fyra Röda Rosor

Kapitel 56

  Applåderna hördes än när det röda draperiet drogs igen. Bella stod med blicken fortfarande riktad ut, då draperiet drogs ner framför henne. Hon log brett med tårar som bildades i hennes ögon. Hon drog snart handen för ögonen och försökte att samla sig. Det som nyss hade hänt, hade verkligen varit något extra. Hon trodde sig aldrig på att hon skulle uppleva någonting sådant.
  Nathan hade innan igen hamnat på plats bredvid Fanny och direkt hade han fått en kyss, som han hade blivit förvånad över men besvarat med handen om hennes kind. Det var vackert - de var vackra.
  Hon vände sig om sakta, för att möta Zac vid sin sida, han som bara för någon stund sen hade hållit hennes hand medan de hade bugat ut över publiken. Nu var hon själv medan utklädda personer sprang runt leendes, glada över en pjäs som blivit lyckad trots den plötsliga vändningen. Visst hade inte pjäsen avslutat som den skulle, men den hade inte blivit sämre för det. Julia och Romeo dog inte i denna scen, istället så väcktes liv. Bellas liv väcktes, ut över hela publiken.
  "Förlåt." En röst som hördes bakom henne.
  Bella vände sig om och möttes av Kajsa som stod klädd i den stora klänningen med håret uppsatt. Hon räckte fram en vit handduk med blicken in i Bellas. Bella tog tveksamt emot handduken och började torka upp det äckliga från sitt ansikte samt hår. Kajsa stod länge och betraktade Bella innan hon fortsatte på sina ord.
  "Förlåt för den person som jag har varit mot dig under detta år", sa Kajsa lågt.
  Bella stannade upp med handduken och lät all uppmärksamhet riktas mot Kajsa medan hon sa sin ursäkt.
  "Jag förstår om du tycker att jag är hemsk", sa hon sammanbitet. "Jag vet inte varför jag ens har behandlat dig så illa."
  Men det visste Bella. Hon sa ingenting, men hon visste. Hon visste om att alla hade anledningar till varför de blev som de blev. Hon hade upplevt mycket under senaste månaderna. Hon hade upptäckt att personer som hon trodde var kalla och hjärtlösa, faktiskt hade ett hjärta under all den kalla personligheten. Hon hade märkt att personer som behandlade henne dåligt, själv blev behandlade på samma sätt. Hon hade märkt att anledningen till att många trycker ner varandra, var för att själva kunna må bättre. De intalade sig att de skickade iväg smärtan, men egentligen så var det enda som de gjorde var att skicka vidare smärtan. Smärtan som skulle spridas till varje person som kom i vägen.
  Kajsa sa ingenting, men hon visste nog anledningen själv till varför hon hade behandlat Bella på det sätt som hon hade gjort. Det hade handlat om osäkerheten på sig själv. En osäkerhet, som hon trodde sig på att bli av med, om hon gav någon annan den. Men istället, hade hon skickat vidare den, och inte ifrån sig.
  "Så, förlåt", uttalade Kajsa ännu en gång besvärat. "Förlåt för allt."
  Det rycktes en aning i Bellas ena mungipa och hon såg på Kajsa med en lätt nickning.
  "Det är okej", sa Bella mjukt, för det var okej, om detta hade hänt för månader sedan, ett förlåt från ingenstans, så skulle det inte vara okej. Men Bella förstod faktiskt och denna ursäkt från Kajsa verkade äkta, som att hon faktiskt menade det hon sa, inte bara sa för det dåliga samvetets skull. Det var vad som fick det att kännas okej. En ursäkt från hjärtat och med handling som Bella har varit med om, så kändes det okej.
  Kajsa skakade på huvudet och hon såg ut som vilja säga mer, men det fanns inte mer att säga, det var vad Bella visste. De hade fortfarande två kommande år ihop och Bella visste att det skulle bli bättre. Hon krävde inte mer än en ursäkt från denna tjej. Det kunde ibland vara allt som krävdes, en ursäkt och därefter bättre handlingar med denna person.
  Utan något mer att säga så gick Bella vidare med handduken gnuggandes om ansiktet samt den stora klänningen som var som förstörd. Handduken såg illa bläcksvart. Den hängde hon på en krok, medan hon studerade sitt ansikte i spegeln. Hon kunde inte avgöra, om hon var en ny tjej eller inte. Handlingen hon hade gått igenom hade gjort henne stark, mer än så kunde hon inte avgöra. Hon log svagt mot sin spegelbild, men fortfarande fanns det en bit som sved i bakhuvudet. Vem var det som hällde färgen på henne? Hennes leende slocknade sakta, då hon tänkte bakåt, på bara minuterna innan pjäsen.
  Adam. De ord han hade sagt till henne innan, om varningen, sekunderna innan hon skulle få en kyss av Zac, hade färgen blaskat ut över henne. Det skulle förvåna henne om det var Adam som var bakom det, för vad hade han för anledning till det? Hon hade redan gjort klart och tydligt för honom att de bara var vänner och han hade själv sagt att han kände likadant. Om han nu hade känslor för henne, så till vilken mening trodde han att det skulle bli bättre genom att hälla färg över henne? Så många frågor utan svar. Om hon ville ha svar på dessa frågor, var hon tvungen att leta upp personen som väckte henne alla dessa frågetecken.
  "Miss Taylor." Bella skyndade sig fram till sin lärare med grepp om sitt släp på klänningen då hon rusade fram. Miss Taylor vände sig om och såg på Bella med ett leende, precis beredd på att henne kritik för pjäsen, men Bella hann före med en fråga. "Har du sett Adam?"
  Hon såg på Bella leendes och studerade henne en kort stund för att kommentera att hon såg ren ut nu och därefter så pekade hon mot dörren ut, ut från skolan.
  "Han drog ut genom nödutgången för bara några minuter sedan, vad jag såg", sa hon och hennes leende försvann sakta. "Han verkade ha bråttom iväg."
  Bella nickade kort och tackade för hjälpen, innan hon som snabbt skyndade sig mot dörren med släpet i händerna. Hur överlevde man dessa klänningar förr i tiden? Klänningen fanns i stort sätt överallt och hon föredrog nästan att springa naken. Hon greppade tag i handtaget och öppnade upp den tunga dörren. Hon var snabbt ute och det hon fick syn på var något som hon inte kunde sätta ord på. Hon stod med ögonen uppmärksamt mot de två personerna framför henne. De som stod mot väggen med läpparna pressade till varandras desperat men kärleksfullt. De ögon som var slutna i något njutande sätt. De händer som höll om varandra, som att de var rädda för att den andra skulle försvinna ifrån. Denna bild fick henne att inse svar på frågorna. Adam var inte kär i Bella. Han var kär i Zac, som inte var kär i Bella. Inte vad det såg ut som.
  Kyssen avbröts genast då dörren stängdes hårt bakom henne. De flög ifrån varandra och magin var som borta. De stirrade mot Bella, sedan på varandra, sedan tillbaka på Bella lika snabbt och de båda såg helt borta ut. Hon hade precis väckt dem.
  Hon visste inte ens själv vad hon skulle säga. Hon var förvirrad. Många frågor i hennes huvud blev lösta, men lika fort kom fler frågor. När hände detta? Hur hände detta? Hur länge har detta hållit på?
  Adam harklade sig med blicken ner i marken. Han mumlade om någonting. Han var därefter snabb med stegen förbi Bella och han slog upp den tunga dörren och försvann in. Bella höll blicken mot Zac länge. Han som såg med blicken åt sidan och kliade sig i nacken aning generad.
  ”Vad?” fick han fram.
  Bella skakade sakta på huvudet med ett svagt leende.
  "Sen när?" frågade hon honom. "Hur?"
  Hon hade så många frågor och hon visste att svaren inte skulle komma på en sekund, därför gick hon och sjönk ner på marken lutad mot väggen. Zac slog sig ner bredvid och började pilla med småsten som han kastade mot marken medan han började mumla.
  "Sen alltid, antar jag." Det var hans svar på hennes första fråga.
  Svaret fick henne varm i hela kroppen. Det brann i henne av nyfikenhet med fler frågor som hon kastade ut.
  "Vad menar du med det? Sen alltid är en lång tid, och på den långa tiden har du haft rykte om att vara något av en kille som alltid byter tjej." Hon var inte rädd för att säga det, då hon visste att deras relation hade blivit vänskaplig. Hon undvek dock att nämna ordet ”manshora” till honom, som hon egentligen kände för kasta ut. Hon förstod inte heller, varför alla dessa tjejer om han nu hade varit intresserad av Adam?
  Han ryckte på axlarna till en början som svar, men snart kom svaret ut i ord, som skapade meningar, som skapade en betydelse.
  "Jag var rädd, rädd för att vara speciell", mumlade han. "Jag ville inte inse det. Därför, var jag med alla dessa tjejer. Alla dessa tjejer som jag inte ens brydde mig om på något sätt. Det kändes nästan som att jag betalade dem för att tillhöra mig för någon kort stund."
  Alla hade förklaringar till varför de var som de var, detta var en förklaring till varför Zac var som han var.
  "Gillar du Adam?" frågade Bella försiktigt.
  Zac vände blicken till henne med ett litet leende ryckandes i mungiporna. Den frågan, han var road. Han glädjes över att denna gång kunna svara utan att behöva skämmas, för vad han såg, verkade Bella ta honom på allvar och inte alls som ett stort skämt, som han hade trott.
  "Jag älskar honom, Bella." Han skrattade svagt åt det. "Jag trodde att du skulle bota mig, på något konstigt sätt. Jag trodde att du skulle kunna göra mig normal, så jag skulle göra Lisa och Kent nöjda."
  Bella skakade besvärat på huvudet. Bota? Det var knappast någon sjukdom han hade.
  "Vet de om detta?" frågade hon honom sedan. "Vet de om att du älskar Adam?"
  Han skakade på huvudet.
  "Jag och Adam bråkade innan din och min scen ihop", sa han sedan med blicken på Bella. "Han var den som satte upp hinken i taket. Jag kallade honom för dum i huvudet, för det är just precis det som han var."
  Bella log snett. Det förvånade henne något stort, med tanke på den goda människa som han egentligen var. Men hon visste också, att Adam hade sin anledning till det han gjorde, trots att det inte var något förståndigt han gjorde i det, så kunde hon ändå inte låta bli att skratta till svagt åt det.
  "Kärlek kan få en att göra galna saker ibland.” Hon drog med fingrarna igenom det envisa toviga håret, ut den bullen som hon hade håret uppsatt i och lät fågelboet falla ner över hennes axlar. "Har du slagit Adam?"
  Frågan kom plötsligt, men hon kunde inte låta bli. Hon tänkte tillbaka på morgonen som hon vaknade upp tillsammans med Adam, om hur de båda dragit iväg till Zac för att berätta om det, för Bella trodde att hon skulle såra honom, men egentligen var det Adam som sårade honom. Zac hade dragit in Adam i huset för att snacka och Adam hade kommit ut alldeles röd om kinderna. Bella hade sina misstankar.
  "Aldrig", sa Zac allvarligt med blicken mot henne hårt. "Varför frågar du det ens?"
  Hon såg på honom. Hon borde inte ha frågat, för egentligen var det ganska uppenbart att han inte hade slagit till Adam. Han skulle väll aldrig få för sig att slå någon som han älska.
  "När jag och Adam var hemma hos dig", förklarade hon lågt. "Du kom ut röd i ansiktet och han såg helt förstörd ut."
  "Han kysste mig", avslöjade han. "Jag var förbannad på honom för att han hade haft sex med dig, och han kysste mig. Jag blev arg, men jag slog honom inte. Det lovar jag dig, det skulle jag aldrig kunna göra, inte mot Adam."
  Hon kunde inte ens låta bli att dö en aning inombords. Hon kunde riktigt se de framför sig. Hon kunde se hur Adam försökte förklara sig medan Zac byggde som murar omkring sig. Adam försökte sig på att plocka sten för sten, men när det inte fungerade, så drog han in och förstörde hela muren med en pressande kyss till Zacs läppar. Något som inte hade löst det hela förstås, men i slutändan fick det ett resultat. De älskade varandra.  
  "Varför var ni båda på mig?" Hon skrattade åt det, för det var så komiskt. "Om ingen av er ens gillade mig."
  Han skakade på huvudet med ett litet flin. Han kliade sig i hårbotten med en grimas över hennes fråga.
  "Det är en lång historia, Bella", sa han. "Du orkar inte höra."
  Det hade han helt fel om. Hon skulle kunna sitta hela dagen vid hans sida, för att höra hela historian och dessutom få ut den jobbiga röran som de hade ställt till med. Hon behövde mer svar. Svar på varför Zac och Adam, trots att de hade känslor för varandra, bestämde sig för att båda försöka få Bella. Hon skulle bli galen om Zac lämnade henne med den frågan.
  "Jag har tid", sköt hon in med blicken in i hans leendes. "Berätta nu för mig."
  Han suckade med handen gnuggandes i ansiktet, innan han såg på henne, med fundersam blick. Det var viktigt att kunna välja ut orden rätt i bra ordning nu.
  "Uppgiften om att krossa ditt hjärta, lockade honom, för han trodde sig på att det skulle fånga min uppmärksamhet om han gjorde det. Vi känner båda Adam och vet att han inte skulle klara av det. Han är för god för det."
  Bella nickade uppmärksamt, för det stämde så väl. Adam skulle inte klara av att krossa ett hjärta.
  "När han märkte att jag försökte mig på ett förhållande med dig, så flög han in i leken lika fort igen, för att ta dig, innan jag gjorde det."
  Han såg själv aning förvirrad ut då han berättade teorin över hur det hade funkat mellan honom och Adam. En teori som man fick skratta åt en aning och det var just det som Bella gjorde. Hon kunde bara skratta åt det för stunden. Hon lade en hand på hans arm.
  "Det är okej att vara annorlunda", viskade hon leendes till honom.
  "Det är något som du har lärt mig", log han svagt och såg på henne tacksamt.
  Han reste sig upp och med handen kramande om hennes hand, så drog han även upp henne på fötter igen.
  "För betyget?" sa hon skämtsamt, med tankar på lång tid tillbaka då de tagit hand. En tid, då hon aldrig ens vågat på sig en tanke om att allt det skulle leda till den stunden dem var i nu. En stund av förlåtelse, tacksamhet och så mycket annat.
  "Käften", flinade han åt hennes provocerande ord. "Jag bryr mig inte ett skit längre om betyget."
  Det värmde. Hon log svagt mot honom och han log tillbaka likaså. Han släppte taget om hennes hand och öppnade upp dörren in till skolan igen, tillbaka in till salen. Hon gick in och direkt möttes hon av ett rum som var fullt med folk i. Hon såg runt omkring förvirrat, innan ett par armar drogs om henne och en hård kram kom med en välbekant doft av kokos, vilket fick henne ana vems armar hon hade omkring sig. Hennes mamma kramade henne hårt och länge med ett hummande ljud.
  "Älskade rödtopp!" Hon lät så dramatisk och kyssar om hennes panna skedde hårt. "Det som hände på pjäsen. Det var så oväntat. Hur mår du?"   
  "Allt är bra", svarade hon medan hon såg besvärat på sin mamma, som släppte henne ur kramen men såg på henne oroligt. Bredvid stod hennes pappa som harklade sig hårt.
  "Lika bra som dina skoldagar har varit detta år?"
  Hon skakade på huvudet och såg på sin pappa med ett snett leende. Självklart att han visste att hon ljög, om att allt var bra, medan allt hade varit ett brinnande helvete.
  "Jag överlevde", sa hon. "Jag visste inte hur jag skulle kunna förklara för er att er dotter är misslyckad, så jag valde att inte berätta någonting alls..."
  De båda fnös samtidigt till åt deras dotter, innan de bytte en kort blick med varandra. Hennes mamma tog tag i Bellas hand innan hon gick med henne till en bänk i rummet, där de satte sig med Bella mellan dem. Hennes pappa drog armen om hennes axlar och lutade henne till sig.
  "Vår dotter är lyckad", mumlade han. "Vår dotter är speciell och fantastisk på många sätt. Dessutom, har vi sett hur hon påverkar dem runt om sig på positiva sätt. Det är något av det viktigaste som finns, att påverka andra positivt."
  Hon lutade sig till sin pappa leendes medan hon lyssnade på hans visa ord. Orden som betydde så mycket att höra från någon som hon själv såg upp till. Vid andra sidan satt hennes mamma och strök undan hennes hår från hennes ansikte. Hon mumlade likaså om att hon var stolt över Bella.
  "Vi älskar dig, hjärtat. Lova oss att berätta om något är fel nästa gång." En allvarlig blick från hennes mamma, vilket Bella log svagt över. En allvarlig blick, med också mycket oro inblandat.
  "Det ska jag", lovade hon dem båda. "Men framöver, så ska ingenting vara fel."
  "Hjärtat, jag menar inget illa nu när jag säger detta", sedan kommer det självklara ordet "men" med i meningen med fortsättning, "det kommer att hända mycket dessa år framöver då du är i tonåren. Mycket kommer att hinna kännas fel och då ska du våga prata med oss om det."
  Hon hatade att erkänna det; men hennes mamma hade rätt om den saken. Det skulle alltid finnas problem. Ingen kunde komma undan från dem och då var det bra att ha någon att prata med, exempel sin mamma. Hon log svagt innan hon kramade om dem båda två. Hon älskade hennes föräldrar, det var det enda hon hade varit säker under tidens gång. De gånger som de hade varit arga på henne, hade endast varit tecken på att de faktiskt brydde sig om henne. Hon tänkte aldrig erkänna det till dem, men det kändes skönt att de blev arga på henne när de fått reda på att hon varit på fest, utan deras tillstånd. De hade blivit arga, för att de hade varit oroliga.
  "Jag är glad över att ni finns där för mig." Det var det innan hennes blick hamnade på en kille i en blå tjocktröja och jeans gick förbi, denna kille vid namn Adam. "Det finns saker jag måste ta hand om, men vi ses hemma."
  Hon log snabbt mot sina föräldrar, för att försäkra om att allt var bra, men att det fanns saker, saker som hon behövde ta hand om för att må riktigt bra. Hon reste sig upp från bänken och skyndade sig därifrån.
  Hon skyndade sig snabbt efter Adam, som verkade vara på vägarna hem. Han gick genom korridoren med händerna nere i fickorna på byxorna och blicken fokuserad mot utgången. Korridoren var full av elever. De umgicks nu denna eftermiddag. Vart Bella än tittade så såg hon vänliga ansikten, något som hon inte hade upplevt innan. De såg på henne och log, inte hånleenden utan vänliga leenden som visade att de ville väl. Det visade sig att respekten hon hade fått på scen hade fått de alla att öppna upp ögonen för det problem som hade varit under årets gång.
  Hon besvarade leenden medan hon gick igenom korridoren och väl ute så skyndade hon sig efter Adam. Hon lyckades att ta tag om hans handled för att stanna upp honom. Då han stannade till så vände han sig om och såg på henne förvånat, innan han sänkte ner blicken generat. Hon såg på honom med ett svagt leende, som snart försvann vid hans ord.
  "Det var jag", mumlade han fram. ”Det var jag som fixade hinken med färg.”
  Hon nickade kort till, med blicken på honom utan något som helst tecken på att hon kände hat eller sorg över det hela, istället såg hon bara tomt på honom vid hans erkännande. "Jag vet."
  Han tittade upp med en grimas. Han kliade sig i nacken, medan han försökte sig på en förklaring till varför han hade gjort så som han hade gjort.
  "Föråt”, började han med blicken på henne. ”Jag kunde bara inte leva med att Zac skulle kyssa dig inför alla och..."
  Hon nickade uppfattande åt hans ord. Hon förstod, det gjorde hon verkligen. Han behövde inte säga så mycket mer, egentligen. Det verkade Adam också märka då han tystnades och log snett mot henne.
  "Du frågade mig en gång, om varför jag var med i gänget.” Han sa det med händerna nere i jeansfickorna återigen.
  Bella nickade kort till, hon kommer ihåg den dagen då hon hade ställt den frågan till Adam, därför att han var inte som dem, det hade hon aldrig tyckt. Adam hade inte passat in i gänget, därför hade hon frågat honom om varför han faktiskt var med i gänget, när han egentligen inte ville något ont, som de hade verkat vilja.
  "Du svarade att du ville tillhöra ett gäng", sa hon då hon kom ihåg svagt vad han hade sagt. ”Jag minns inte, Adam. Du sa att du hade sett upp till gänget.”
  Han nickade, men sedan skakade han också på huvudet. Han log snett åt det, att hon hade rätt men ändå hade hon fel. Han hade svarat henne fel, kunde han också tycka.
  "Det var inte den riktiga anledningen", sa han. "Zac var anledningen."
  Hon släppte taget om Adams handled och log mot honom brett, som att hon inte redan hade klurat ut den biten, det hade hon. Hon skakade hopplöst på huvudet innan hon kramade om Adam med armarna om hans midja. Hon kunde inte låta bli, för det gjorde henne glad över att han var glad, det var i alla fall så som det verkade vara nu. Adam hade Zac, Zac hade Adam och så skulle det vara.
  "Du är glad", påpekade han leendes, då han besvarade hennes kram varmt.
  Hon skrattade svagt och nickade. Hon var glad om något. Denna dag kändes som en början till resten av hennes liv, vilket det också var. Hon avslutade kramen och backade lätt ur kramen. Adam såg på henne leendes.
  "Har Kevin pratat med dig?" frågade han sedan försiktigt med ett höjt ögonbryn mot henne.
  Bella skakade sakta på huvudet och sedan ryckte hon på axlarna. Hon förstod inte riktigt helt vad han menade med den frågan, för saken var den att Kevin hade pratat med henne, men det hade gått på någon minut. Det enda hon minns var kyssen, inget mer vad de hade sagt var på hennes minne. Bara kyssen var i centrum av hennes tankar.
  "Vi pratade lite innan pjäsen, vadå då?" Hon bet sig om underläppen medan hon såg upp i Adams ögon. Adam himlade med ögonen, sedan skrattade han till åt det innan han såg tillbaka på henne. Han drog en djup suck innan han ställde sig framför henne med blicken allvarlig.
  "Han kanske borde vara den som säger detta.” Han log svagt åt det innan han fortsatte på det, det som Kevin egentligen borde säga, "Kevin fick uppgiften att krossa ditt hjärta, men det gjorde han inte, för att…"
  Bella log svagt mot Adam, men skakade på huvudet långsamt, för han hade rätt. Adam hade rätt, om att det borde vara Kevin som snackade med henne om den sak.
   "Jag avbryter dig där, Adam", log hon svagt. "Jag vill höra honom säga anledningen till varför han valde att avstå."
  Det ville hon verkligen. Adam skulle bara säga det som skulle göra henne lycklig. Sanningen var den att kanske ingen av killarna var menade för henne. Hon kanske var lyckligare utan någon av dem.
  Hon kramade Adam innan hon drog sig tillbaka till skolan för att leta upp Kevin, men inte var han där. Istället möttes hon av blommor från Miss Taylor, som hon hade fått av publiken och delade ut till skådespelarna.
  "Ett mycket välförtjänt betyg till godkänt, Bella!" strålade hon ut leendes.
  Detta skulle hon för några månader sedan skutta och pipa av glädje för, men inte så. Det var inte den lyckan hon sökte denna stund. Den lyckan hon sökte befann sig inte på skolan och väl hemma låg hon på sin säng med en nyöppnad burk med Nutella och en sked i första hugg. Hon satt och slickade av skeden medan hon såg på film på datorn. Romeo och Julia spelades och hon märkte att den var tråkigare än vad hon hade förväntat sig. Hon hade förväntat sig mindre komplicerade ord och mer spänning i det. Man kan inte få allt i livet. Hon suckade åt att den kärlek som spelades på film, aldrig verkade hända i verkligheten. Leonardo Dicaprio var den som hon mest satt och dreglade över under filmen.  
  Ett par grenar slog mot hennes fönster, trodde hon till en viss början. Hon sneglade mot fönstret då ljudet blev allt kraftigare, som knackningar mot fönstret. Småstenar flög en efter en, sökandes efter hennes uppmärksamhet. Hon kämpade sig upp från sängen och lämnade skeden i burken och datorn på med filmen spelandes fortfarande. Hon gick fram till fönstret och ryckte upp det. Hon såg ut genom fönstret, ner till marken och ett leende bredde ut sig på hennes läppar vid synen av orsaken till alla dessa stenskott mot hennes fönster.
  Kevin stod klädd i jeans och en skjorta. Han satt på huk och samlade småsten. Hon himlade med ögonen åt det. Väl då han hade en näve full så reste han sig upp och höjde blicken för att möta fönstret till sikte på, med sina stenar, men istället såg han Bella. Han öppnade då upp handen släppte alla stenar ner till mark och log mot Bella som såg på honom med höjt ögonbryn. Hon hann inte ens fråga om vad han gjorde där, utan han gjorde ett snabbt drag i försök att klättra upp till henne. Han var smidig på att klättra upp för trädet vid hennes fönster, det träd hon trodde sig på hade hört, men egentligen varit ljud från Kevins stenar.
  Kevin verkade vara begåvad på att klättra i träd, något han säkert gjort mycket som barn. Då han från trädets gren tog sig till taket ovanför hennes fönster, och efter att hon hade backat undan från fönstret, så hoppade han in flygandes. Han tog tag med händerna vid fönstrets kanter innan han slängde in sig själv och landade på fötter. Han såg på henne med andetagen tunga efter den hastiga klättringen. Han såg till att få tillbaka andan innan han tog steget fram till henne med blicken förtvivlad.  
  "Jag vet att du hatar mig", viskade han fram.
  Hon skakade på huvudet förvirrat. "Jag hatar dig inte."
  "Det har du i alla fall rätt till att göra, för jag var på väg att krossa ditt hjärta." Han såg nästa själv förstörd ut över att ens behöva säga det. "Jag kunde inte krossa ditt hjärta."
  Det som Adam hade velat berätta, kom nu, från rätt person. Kevin stod nära Bella, farligt nära så han kunde attackera henne vilket sekund som, men hon backade inte undan. Hon stod kvar och lät hans hand krama om hennes.
  "Att krossa ditt hjärta skulle innebära att jag skulle fått mitt hjärta krossat lika så", viskade han fram.
  Hon såg på honom med blicken svag över hans ord. En krypande värmande känsla skedde inom henne. Hon vek ner blicken för att inte visa hur hon rodnade av hans ord och hur leendet bubblade i henne. För att släppa den generade känslan hon hade, så såg hon på honom och skrattade till tyst.
  "Du vet, det finns en intressant sak", började hon leendes då hon inte kunde låta bli att påpeka. "Det finns en dörr som man kan komma in genom."
  Han skakade på huvudet med ett litet flin. ”Jag kände för att vara dramatisk”, envisades han och hon skrattade till. Hon skakade hopplöst på huvudet, som att dagen inte redan hade varit dramatisk nog.
  "Låt mig få vara lite romantisk för en stund i alla fall", flinade han och kramade mjukt om hennes hand.
  "Jag kan inte kalla dig för romantisk, Kevin", viskade hon leendes då han tog steget närmare henne. "Vår första kyss skedde täckt i choklad, vår första dejt skedde på ett barnkalas och behöver jag ens fortsätta?"
  Han skakade på huvudet medan han log över det. Han höjde handen och smekte hennes kind lätt, med sina bruna ögon in i hennes gröna.
  "Jag älskar dig, Bella", viskade han fram. "Jag sa det, och jag menar det verkligen."
  Hon visste inte vad hon skulle säga till honom, när han sa de tre orden som betydde så mycket. Hon såg endast på honom med blicken varnande. Att hon kunde vara rädd för de tre orden, det var skrämmande, men Kevin fick henne att känna ett viss lugn när han viskade fram de orden. Han sa de orden, som fick henne göra någonting galet.
  "Du kanske gör något så galet som tror på det", viskade han fram leendes. "Men jag hoppas på att du gör något mycket galnare än så."
  "Det gör jag också", viskade hon fram leendes. "Jag gör något så galet som att älska dig tillbaka."
  Med de orden så närmade han sig henne leendes och kysste hennes läppar mjukt. En kyss som skedde glödande med känslor och en värmande hand om hennes kind och en annan om hennes höft som höll henne tätt intill sig. Kevin var hennes röda ros. Denna dag var början på resten av hennes liv, med denna person som betydde så mycket för henne. Den person som hon inte innan tillåtit att betyda så mycket, men nu gjorde och för en lång tid skulle göra.

___

Slutet av Fyra Röda Rosor har du nu läst. Jag hoppas att du har läst berättelsen med mycket känslor och med mycket nya tankar om saker och ting. 56 kapitel har skrivits och mycket har hänt på det. Jag är såååå tacksam så det inte ens kan beskrivas i ord! Tack för att ni har röstat på mina kapitel, tack för att ni har lämnat positiva uppmuntrande kommentarer och tack för de fina meddelanden jag har fått! Ni är änglar allihopa och jag kan inte tacka er nog!

Jag ska försöka att inte skriva för långt meddelande ifrån mig nu, för om meddelandet från mig blir längre än kapitlet, så skäms jag.

I alla fall; Nu är jag jätte nyfiken på hur ni kände över hela berättelsen och hur ni tyckte om slutet. Och var inte rädda för att skriva långa kommentarer, för det är det bästa som finns, enligt mig! Jag ska självklart svara på de också! Om ni inte orkar skriva så mycket till kommentar, så blir jag glad om ni bara kommenterar kort om vad ni tyckte eller vad som! En liten söt röst hoppas jag att ni alla orkar ge.

De flesta av er vet att jag själv publicerade Emma och Adrian till bok som jag sedan sålde ut 10 stycken till er, då jag inte trodde det skulle behövas fler. Tydligen ville fler ha, men jag beställde inga fler. Jag tänkte göra något nytt nu, och låta er få tänka över i några veckor; Är ni intresserade över att få Fyra Röda Rosor i bok? Vill ni ha den i er bokhylla och är villig att betala för den? Priset kommer troligen ligga vid 170kr.

Viktigt är att ni pratar med era föräldrar innan, om ni nu vore intresserad.

Så skriver ni ett meddelande till mig på min mejladress, så jag ser till att skaffa så många böcker som det är intresse för, senare om någon månad eller så. (Boken är än inte renskriven och saknar omslag. Detta ska jag se till att ordna på någon månad förhoppningsvis.)

Min mejladress är; Julia@triken.se (Den konstiga mejladressen beror på att min pappa gjorde den och tyckte att han skulle döpa min mejladress efter sin motorcykel.)

Skicka iväg ett meddelande vid intresse till att köpa denna bok. Dock kommer ni nog inte få boken förrän decembermånad. En fin julklapp som ni kan önska? Blinkblink.

*Obs; Jag har tagit bort om broderns död från boken*

Nu tänker alla; Va? Hade hon en bror och vad hände med honom egentligen? Vi låtsas att han aldrig fanns, okej? Bra.

Även funderingar på om kapitlet med vaktmästaren ska vara kvar eller tas bort.

Åter igen; Tack för att ni läste min berättelse från början till slut och för att ni har gjort alla mina dagar så lyckliga!

Kram Julia Ottosson ♥ Den tjej som skrev detta kapitlet i över tre timmar. Dessutom; den tjej som ni kommer att se mer av.