Fyra Röda Rosor

Kapitel 5

Bella hann inte ens tänka på vem som reagerade snabbast av de alla inne i denna sal; Om det var Zac, tjejerna eller hon själv?
   Bella tappade nästan andan vid dessa ord. Romeo hade valt sin Julia? Zac skrattade högt åt det och sedan spottade ut orden, “fan heller.”  
   Taylor släppte ner Bellas hand med ett belåtet leende på läpparna. Hon såg inte ens på dem runt om utan klev ett steg fram lätt glidande med fötterna.  Hon såg uppåt som att det var hon som ägde denna show. Hon räckte ut armarna åt sidorna med nu ett brett leende som visade hennes tänder.
   "Detta kommer att bli den bästa föreställningen våra skola någonsin har haft!" Utbrast hon lyckligt. "Hela salen ska vara full!"
   Bella skakade på huvudet i panik och även händerna darrade av rädsla.
   "Jag kan inte", fick hon fram.
Hon såg mot Zac som genast skakade på huvudet.
  "Jag bad om en liten roll", sa Zac direkt med ögonbrynen tillrynkade. "Jag är ingen jävla Romeo."
Bella instämde lågt;
  "Han är ingen Romeo." Genast en ond blick från Zac, som bara ville ont.  
  "Nu vågar du att snacka, visst", fräste han lågt.
   Hon blev genast tyst.
Taylor vände sig om med blicken på dem båda granskandes.
  "Det kallas att skådespela", sa hon sedan lätt leendes. "Ni måste inte gilla varandra - utan bara spela som att ni gör det."
   Tjejerna i klungan surade ordentligt med armarna korsade över bröstet och blicken skärandes mot Bella, men hon själv hann inte tänka på dem och deras avsky mot henne, utan fick försöka att istället anstränga sig att andas och låta hjärtat fortsätta slå, vilket det gjorde så pass hårt att hon trodde att det försökte få slut på hennes liv. Hon satte sig på ytterkanten av scenen med händerna lätt kramandes om varandra.
   "Jag har scenskräck", viskade hon fram, så lågt så ingen hörde det.
   Istället trallade Taylor då hon delade ut manus till alla i salen samtidigt hon delade ut roller till allihop.
Väl då häftet hamnade i Bellas händer så bläddrade hon i det som vanligt; och precis som hon trott så förväntades en kyss på denna scen. Hon gjorde en äcklad grimas och slängde blicken över till Zac, som verkade precis fått reda på den informationen han också av hans ansiktuttryck till att döma. Han såg upp från manuset och såg tillbaka på henne.
   "Det är din lyckodag, Bella", mumlade han och gick fram till henne med blicken äcklad.
   "Knappast", viskade hon fram. "Tror du att jag vill det här?”
   "Det gör mig glad, att du säger det." Han såg som road ut.  
   "Att jag inte vill kyssa dig?"  Bella såg på honom förvirrat.
   Han ryckte på axlarna med ett lätt flin.
   "Att plåga dig", rättade han.
   "Det gör du", mumlade hon med blicken tillbaka ner i papprena.
   "Du pratar så jävla lågt", fräste han senare med attityden hårdare. "Är du så jävlans feg?"
   Hon skakade på huvudet med blicken ner i manuset som hon höll hårt i händerna. Hon kunde inte erkänna det för honom, om att hon var feg, feg för honom. Hjärtat slog hårt i henne och hon ville helst av allt dra hem och gråta över denna tragiska huvudroll som hon hade fått. Varför blev just  Zac en Romeo av alla människor i denna sal, och ännu större fråga; varför just hon? Det var ett dussin tjejer som önskat sig denna roll och nu skulle de gråta över detta. De skulle dessutom hata henne ännu mer.
   "Bella liknar inte ens någon Julia!" utbrast en av dem med fingret hårt riktat mot Bella som satt på kanten med blicken sakta upp från sitt manus. "Se på henne!"
Bella såg länge på fingret som var riktat mot henne samt blickarna som dömde henne hårt, med händerna ännu hårdare kramandes om varandra.
   "Jag kan vara ett träd", föreslog hon tyst.
   "Du borde inte ens vara här inne", fnös en av tjejerna.
   "Jag vill att ni alla går hem och tittar igenom era manus," började Taylor, “och så ses vi här imorgon eftermiddag, okej?"
   Bella nickade sakta. Hon vågade knappast säga att det inte alls var okej. Hon hade fått huvudrollen och borde vara tacksam över det. Hon borde hoppa omkring och vilja gråta av lycka, men känslorna i henne var motsatsen till detta. Alla hennes rädslor kom till ett nu. Att vara personen som spelade  huvudrollen i denna pjäs och till Romeo var det Zac och dessutom skulle hon stå på en scen. Allt hände och i hennes dumma inbillning kunde hon nästan se hur Taylor hade planerat detta, som att göra en cirkus inför hela skolan, då Bella som clown skulle leka prinsessa.  
   Hon reste sig upp med väskbandet vid axeln och manuset till sitt bröst innan hon skyndade sig ut. Zac var snabb och gick in i henne med axeln slagen in i hennes.  
   Hon suckade svagt åt det och skyndade sig därefter att få tag i honom. Hon lyckades komma förbi honom och gick baklänges med honom i sin syn.
  "Tänker du hoppa av?" frågade hon lågt med blicken fladdrandes, rädd för hans ögonkontakt men ville ändå åt den.  
   "Tänker jag vad?" Han rynkade pannan med blicken bortåt undvikandes ifrån hennes.
   "Hoppa av", upprepade hon högt. "Du hörde mig!"
   "Nej.” Han svarade så enkelt och kort sedan gick han förbi henne.
   Hon stannade till och såg efter honom. "Varför inte?"
   "Du hoppar av", svarade han henne bara. "Fattar du?"
   Ja, hon hade en känsla av att hemska saker skulle hända om hon nu inte hoppade av. Det var tydligt att hennes Romeo inte ville ha henne, vilket hon förstod. Det var Zac det var snack om. Killen som hatade henne rent ut sagt, då han hade sagt det, så många gånger; han visste inte vad det var, men varje gång han såg henne så blev han illamående, för att hon var så förbannat ful och äcklig med ett hår som liknade hans spya.
   Zac var den som hade tryckt ner henne till marken och låtit henne ligga där och gråta. Zac ville absolut inte ha henne, och mycket mindre så ville Bella ha honom.
 Vägen hem var lång med tankarna boxandes i huvudet på henne. Hur kunde det ha bli såhär? Zac som hade varit anledningen till att hon fick ta denna pjäs, till pluspoäng för sina missade lektioner då hon hade varit upptagen med att bli inkörd bland skåp och trånga utrymmen med kränkningar i ord och slag. Frågan var om vad i hela friden  Zac gjorde där. Det skulle sluta i katastrof, det kunde hon avgöra redan innan pjäsen ens hade satts igång.
   Det vibrerade i hennes jackficka och hon letade upp mobilen bland alla småskrynklade papperstussar. Hennes jacka hade bra utrymme i fickorna, vilket var det bästa med den, annars var den kanske inte så värst omtyckt, då den hängde allt för slappt om hennes kropp, och med den slitna färgen som hade bleknat bort, alltså inte alls lik de tajta skinnjackorna som tjejerna i plugget bar. Hon hade ingenting som de hade, men hon tänkte inte heller klaga på sina föräldrar. Hon log svagt åt displayen som lyste då samtalet sökte henne.
Det var hennes pappa som ringde.
   ”Hej”, svarade hon med entusiasm då rösten lät gladare än vad hon egentligen var, allt för att dölja sorgen inombords. Den hemska sorgen över veta hur hennes eftermiddagar skulle vara i veckor framåt.
  ”Hej, hjärtat”, började han med dröjande ton i rösten, då han säkert höll på att köra bil samtidigt han pratade i telefon. Hon kunde se det framför sig hur han brukade sitta i bilen med sin mobil klämd mellan örat och axeln. Han såg så ansträngd ut med blicken på vägen och båda händerna om ratten som höll honom stadigt på vägen, så gott som det gick iallafall. ”Jag blev tvungen att åka tillbaka till jobbet.”
Hennes pappa hade oftast jour, vilket innebar att han ofta blev tvungen att åka tillbaka till jobbet, trots att det var efter hans riktiga arbetstid.
   ”Det är lugnt”, svarade hon med blicken träffande mot huset.
   Han hade förstås redan gett sig iväg och hon väntade sig denna dag vara ensam hemma så hon kunde slänga sig i soffan med en burk av Nutella eller ett glasspaket, men hennes pappa var förstås inte helt klar i telefonen med henne.
   ”Din kompis väntar där hemma”, slängde han sedan in glatt, och Bella kände trots att hon inte såg sin pappa att han faktiskt log brett över att få veta att Bella faktiskt hade vänner.  Bella stannade till och stod nu på gatan med blicken stirrande mot huset. Han hade precis sagt vadå?
   ”Vad sa du?”
   ”Jag sa till att du skulle komma hem vilken minut som helst, så han fick känna sig som hemma så länge.”
   Bella kunde inte hjälpa det utan hennes mobil slant från hennes grepp och slog i marken. Den slocknade direkt, så känslig som hennes mobil var. Hon stirrade mot sitt hus. Det var någon där inne. En kompis, hade hennes pappa sagt och vad hon visste själv så hade hon inga kompisar.