Fyra Röda Rosor

Kapitel 11

  "Tro inte att du är någon bara för att du blev huvudpersonen.” Tjejen såg på henne med äcklad grimas. "Julia."
  Bella såg förvånat upp från manuset. Kajsa som denna tjejen hette hade stigit fram till henne efter en timmes stirrande, och nu fått ut sina ord, men det var inte slut redan där, utan hade som vanligt fortsättande tyngd på förolämpningarna
 "Du är ingen utanför dessa väggar."
Vilket hon hade en poäng i, men det tog ändå hårt i hjärtat att höra. Bella vek tillbaka blicken ner i manuset, men lät blicken bara vila där utan att fokusera. Hon samlade kraft till att gå därifrån.
  Hon vågade sig på att höja blicken då hon reste sig upp från platsen. Hon drog väskan över axeln med en trött suck, innan ett leende letade sig fram för att spela självsäker, den egenskapen som hon inte riktigt ägde.
 "Du tror att du är så mycket bättre." Bella förvånade sig själv med att låta så stadig på orden. "Det är du inte."
Därefter lämnade hon salen med värdighet, Med ett självsäkert leende på läpparna och handen på höften. Hon behövde ingen makt, men hon ville få de runt om henne att inse något, att de var inte bättre på listan bara för att de försökte sänka någon annan.
  Snart så ångrade hon orden hon hade sagt, då hon såg bak över axeln och såg tjejgruppen stirra på henne. Den grupp som hade varit ute efter rollen till Julia. Hon visste inte vad de sa eller tänkte, men en sak var säker; spring. Spring medan du kan. Medan du fortfarande har ben att springa med.
  Precis som Bella redan visste så var tjejerna ute efter henne - att göra henne illa. De sprang med snabba steg  tätt bakom henne.
  Tjejerna skrek efter henne.
  "Bella, spring inte!" Vidare kom de med världens största lögn därefter, "vi vill bara prata med dig."
Bella skakade på huvudet med flåsande andetag.
  “Låt mig vara ifred!" skrek hon hest innan hon slog emot dörren med händerna och öppnade upp i ett ryck. Väl ute  trodde hon sig vara fri, med stegen bortåt, men knappast. Kajsa var snabb med att ta tag i hennes arm bakom henne och därefter dra ner henne på marken. Hon rev genast upp sina jeans i den plötsliga rörelsen och det slutade inte där. Kajsa satte sig över Bella med slagen mot henne brottandes med handflatorna tryckandes ner mot Bella för att hålla henne nere på mark. Hon höll Bella nere med all kraft hon hade. Bella skrek samtidigt som hon vred sig och försökte ta sig undan, men hon var fast i Kajsas grepp.
  Bella hann inget säga innan hon fick en rejäl käftsmäll av Kajsa, därefter viskade hon med blicken kisandes in i Bellas ögon.
 "Zac är min och om du bara så mycket som tittar på honom", började hon med vass blick.  
  Bella öppnade munnen för att skrika åt henne men Kajsas hand träffade hennes kind hårt med en rejäl käftsmäll. Bella kände Kajsas handflata om och om igen slå till hennes kind med rejäla smällar. Hon försökte sig på att kämpa sig bort, men det var lönlöst. Hon kunde knappast, och om hon skulle komma loss så skulle tjejerna runt om bara brotta ner henne på mark igen som ingenting. Hon slutade skrika på Kajsa och istället lät sig plågas gång på gång av smällarna. Kajsa reste sig upp från henne och sparkade till henne hårt i magen. Det var sista slaget, och Bella flämtade då efter luft med armarna om sin mage som krampliggande. Träffen under bröstkorgen på Bella var perfekt för Kajsa.
  "Jag hoppas det får dig att tänka lite", log Kajsa kaxigt med armarna korsade under brösten. "Zac är den sista killen på jorden för dig, det ska du ha klart för dig."
  Bella fick ligga sönderslagen på marken, ensam och förtryckt. Hon kämpade med andan i flera minuter. Det kändes som att någon hade skjutit henne. Hon grät inte. Tårarna nådde inte fram, hur mycket hon än kände för att gråta. Smärtan tog henne hårt. Snart kämpade hon sig sakta upp för att sätta sig. Hon såg på sina jeans med en grimas. Hennes byxor var sönderslitna. Hennes händer lät hon gömma innanför tjocktröjans ärmar. Hon bet sig smärtsamt i läppen.
  "Sluta tyck synd om dig själv."
  Rösten var inte så värst bekant. Hon hade knappast hört denna rösten innan men som kort beskrivning så lät den mörk och hes. Rösten lät på något sätt sliten. Hon tittade upp från marken med blicken sakta studerade killen från skorna och upp. Hon samlade till sig information på långsamma sekunder om killen och hans klädsel. Han hade slitna byxor lika så. Det var inga så kallade märkesjeans, utan dessa jeansen var upprivna av han själv, om hon gissade rätt. Han hade ett löst linne sittande på den muskelösa överkroppen. Väl då hans ansikte syntes så blev hon som stel. Det var Nathan. Killen med det smutsiga blonda håret och de blåa iskalla ögonen.
  Bella drog armarna om sig själv med slutna ögon.
  "Snälla", viskade hon fram, "slå mig inte."
Hon förväntade sig slag och sparkar. Det gjorde hon alltid, i alla fall när det gällde ett möte med Nathan.
  Sekunderna gick och inga slag inträffade. Hon räknade sekunderna i huvudet till slagen skulle komma, men det kom inga slag. Hon vågade sig på att öppna upp ögonen och även blygt höja upp blicken, till killen som bara såg på henne uttrycktlöst.  
  "Det är patetiskt, det vet du."
  Det kom från honom av alla människor. Visste han själv hur lågt det var att han slog henne? Tydligen inte. Han hade rätt. Ja, precis. Hon var den patetiska. Hon var den patetiska för det var hon som blev slagen, precis.  
  "Vadå?" Vågade hon sig på att fråga, men inte med den självsäkra röst som tänkt. Den blyga rösten lät som glas. Om man så mycket som snuddade vid henne så skulle hon spricka, så lät det.
  "Jag såg vad Kajsa gjorde."
  Bella skrattade torrt åt det. Och vad ville han komma med det? Hon reste sig upp och borstade lätt av gruset från händerna.
 "Det som du brukar att göra."
  Hon såg till att inte se på honom då hon vände sig om för att gå iväg, men ett rejält grepp om hennes handled fick henne att stanna till men med blicken fortfarande ifrån honom.
  "Följ med mig." Han sa orden sakta. Så sakta så att hon inte riktigt förstod vad som väntade. I vanliga fall brukade han ryta, och då visste hon att hon skulle bli slagen.  
  "Tänker du skada mig?" Hon såg på honom, och han såg tillbaka. De stod i en tystnad länge innan han tillslut skakade på huvudet. Att tro på honom var dessvärre svårt.
  "Jag tänker inte skada dig”, mumlade han. "Sluta vara så patetisk."
  Istället för att stå och argumentera med honom  om vem det faktiskt var som var patetisk så följde hon faktiskt med honom. Hur dumt det än var. Hennes blick gick åt alla håll. Borde hon inte rymma iväg ifrån honom, var vad hon frågade sig själv.
 "Jag litar inte på dig”, mumlade hon lågt med blicken stirrande mot hans hand som fortfarande höll ett rejält grepp om hennes handled.
 "Det skulle inte jag heller, om jag var du", mumlade han med blicken rakt fram utan att se på henne.
Väl då han sa så spände hon sig i kroppen på nytt. Nathan var ingen hon skulle lita på, och hon frågade sig åter igen; varför gick hon med honom?
 "Vart ska vi?" frågade hon om lågt.  
Nathan var den tysta killen. Det var något hon hade märkt. Han snackade nästan aldrig, endast slag uttryckte han sig i. Hon fick därmed inget svar ifrån honom om vart de vart de var på väg. Det skulle underlätta om hon fick veta. Hon stirrade runt om, och var lättad över att hon kände igen området, ja, det tills han svängde in på okända vägar.
 "Vart är vi?"
Inget svar. Hon försökte sig på att rycka loss handen men hon var fast, precis som vanligt.
 "Varför följer jag ens med dig?"
  Hon pratade för mycket, det var hon medveten om, men tystnaden mellan dem skrämde henne.
  Det var för tyst. Inget lät. Inga bilar, inga fåglar och absolut inga ord från de två.
Tillslut gav sig Bella. Hon kunde inget säga för att få honom att snacka, förrän han själv kände för det. För varje steg så började det värmas ordentligt innanför hennes tjocktröja. Hon var så pass nervös som man bara kunde bli. Snart passerade Nathan in med henne i en lokal. Inte vilken lokal som helst, utan en lokal för boxning. Hon svettades, det skulle hon knappast kunna ljuga om. Hon svettades som en gris under tjocktröjan med tanke på att vara där inne med Nathan. Vad som väntade kunde hon nästan gissa. Antagligen en ny lek med att använda Bella som boxningssäck.
  Hon tänkte säga nej; men ingen av dessa killar accepterade ett nej.
 "Vad gör jag här?"
 "Det borde du veta."
  Det var allt han sa. Hon stirrade på honom och försökte genast rycka sig loss, vilket hon nu lyckades med. Han såg på henne i en kort sekund innan han gick iväg. Han lämnade henne ensam i lokalen för en stund. Hon stod med armarna om sig själv och såg sig runt om. Denna lokalen innehöll boxningsring, med utspridda boxningsäckar runt om. Samt på väggarna hängde hopprep och boxningshandskar i olika färger.
  Hon vågade sig på att lämna den lilla punkt i lokalen som hon stått på i flera minuter och gick fram till väggen där boxningshandskarna hände. Hon rörde lätt vid de svarta handskarna med blicken helt borta. Frågan om vad hon gjorde där ekade i hennes huvud.
 "Gör dig redo."
  Rösten kom så plötsligt bakom henne, hon ryckte genast till och tog snabbt bort händerna från handskarna. Hon vände sig om med blicken stirrandes på Nathan. Killen hade bytt om till mjukbyxor och ett slappt linne.
Hon själv stod och svettades som en gris över att bara se på honom. Det var för hett.
 "Jag vill inte", viskade hon fram.
Han såg på henne med höjt ögonbryn väntande på fortsättning ifrån henne om vad hon inte ville.
 "Jag vill inte att du ska använda mig som någon boxningssäck."
  Han suckade åt det med lätt rullande ögon innan han gick fram till henne. Hon backade undan, och han gick istället till de boxningshandskar hon sett på innan och slängde upp dem i luften kastandes till henne. Klumpigt nog så försökte hon sig på att fånga dem, men hon missade handskarna som hamnade på golvet och de såg som vissna ut över att inte blivit fångade.
  "Förlåt", viskade hon fram sammanbitet.
  Sa hon precis förlåt till ett par handskar? Hon tittade upp på Nathan som stod med rynkad panna mot henne. Ja, hon hade sagt förlåt till handskarna. Hon hade ingen kommentar till det, och inte han heller vad det såg ut som.
  "Ta på dig dem."
  Hon satte sig sakta på huk med blicken länge på handskarna innan hon sakta drog på sig dem. Hon reste sig upp och kände sig tvungen att knyta ihop händerna till nävar och ut igen. Det ryckte lätt i hennes mungipor. Detta kändes bra. Det kändes redan som en makt att bara ha på sig redskapet. Nathan likaså stod med sina svarta handskar som han lätt kände mot varandra. Han såg åter farlig ut. Hon såg åter livrädd ut. Allt var som vanligt igen.
 "Jag tänker inte slå dig", suckade han åt hennes min. "Du ska slå mig."
  Hon uppfattade inte hans ord utan såg bara förvirrad ut med hettan som brann om hennes kinder.
 "Du hörde vad jag sa", mumlade han med steget närmare henne. "Slå mig."
  Hon stirrade upp i hans iskalla blåa ögon. De ögon som såg på henne uttrycktlöst. Han sa slå mig, som att det inte var någonting.
 "Jag kan inte slå dig, Nathan", sa hon pafft. "Jag vill inte slå dig."
  Hur mycket han än hade slagit henne och hur illa han hade betett sig så kunde hon inte. Hon kunde inte påstå att hon ville slå honom.
"Det är patetisk, Bella", viskade han fram med en rynkad panna. "Du slår inte tillbaka."
  "Jag vill inte slåss", försvarade hon sig med en suck. "Våld löser ingenting."
Han flinade åt henne. Första gången hon hade sett honom flina, faktiskt. Han som alltid varit så uttrycktlös, och för den delen faktiskt fortfarande var. Hon skakade på huvudet åt honom.
  "Detta är så dumt", mumlade hon med blicken riktad ner mot golvet.. "Vad gör jag egentligen här?"
  "Slå mig, Bella." Han ställde sig blockandes framför  vägen för henne då hon skulle gå och lämna handskarna, och väl då hon vände sig för att dra en annan väg, så ställde han sig framför henne där också. Hon var som omringad - av sorgligt nog endast en person.
  "Slå mig."
  Hon skakade på huvudet gång på gång åt honom. Han betedde sig fånigt och det slutade inte heller där. Han började knuffa på henne. Han knuffade hennes axel gång på gång, och upprepande samma ord, “slå mig”.
Hon skakade på huvudet.
 "Slå mig", fortsatte han. "Var inte så jävla patetisk."
  Han viskade samma ord flera gånger, och närmade sig henne med lätta flåsande steg. Hon blev som borta. Hon glömde nästan bort sin egna balans då han knuffade på henne. Hon började att bli rädd för tanken att Nathan snart skulle slå henne på grund av den frustation han hade.
Efter flera intima viskningar efter varandra och en sista knuff mot henne så gav hon tillslut igen; knytnäven träffade rakt mot hans kind. Ett slag, det var allt som hände och sedan stod han bara där med blicken på henne länge och hon lika så på honom med blicken som borta. Slog hon just till honom? Hände det faktiskt? Det syntes snart, på hans lätt röda kind där hon hade träffat honom.
  "Nathan", viskade hon fram med osäkerhet i blicken. "Förlåt."
  "Slå mig igen."
  "Va?"
  Han såg på henne åter med de uttryckslösa ögonen. Slå mig igen, hade han viskat och hon hade tvekat så mycket innan, men nu gjorde hon det. Men han backade undan denna gången och började lätt studsa på sitt ställe. Vad var detta för lek egentligen? Hon hann inte fråga förrän han åter hoppade fram till henne med ett hotande kroppspråk då han höjde näven. Hon höjde genast händerna med ett ljust läte och pep till.
  "Kom igen", viskade han fram till henne hysteriskt.
  Hon tittade upp från handskarna och såg honom nu hoppa en bit ifrån henne och hon tvekade inte ens då hon tog steget närmare honom och följde efter.. Väl där började hon slå hårt som aldrig förr mot hans boxningshandskar.
  "Precis", uppmuntrade han med en höjd röst. "Slå mig!"
  Hon trodde aldrig att han skulle skrika det, men det gjorde han. Hon gjorde precis som hon blev tillsagd. Det blev snart som en intensiv boxningsmatch med nävarna slängandes utan någon vidare kontroll.  Hon kunde ibland snubbla över sina egna fötter, men blev snabbt stadig igen då båda fötterna hittade till marken. Vart hon än försökte sig på att träffa honom så befann sig hans boxningshandskar där. Han var bra på det där, och utan tvekan så visste hon att detta var något som Nathan brann för.
  Slag mot slag, och andetagen blev tyngre och likaså blev stegen. Hon var slutkörd, men ändå helt vaken i kroppen. Hon ville dra av sig tjocktröjan, som hon svettades så otäckt i. Hon ville först av allt vinna över honom; hon ville inte vara den som gav upp. Inte idag.
  Det blev hon inte heller. Nathans blick var aldrig på handskarna, han klarade smidigt att hantera två saker samtidigt; att hålla uppmärksamheten på hennes slag samtidigt som han såg på henne. Han hade aldrig sett henne sådan. Hon såg så motiverad ut i det hon gjorde, och det trodde han aldrig. Att Bella faktiskt skulle gilla att boxas. Han skulle ljuga om han sa att han faktiskt inte tände på det. Blicken på Bellas lätt särade läppar som släppte ut de tunga andetagen fick honom upphetsad. Hennes blick såg ut som hans brukade vara; mordisk och farlig. Hon verkade faktiskt tycka om det, vilket fick det att hoppa inom honom. Snart klarade han inte mer. Han kunde inte bara se på henne.
  "Fan ta det här", viskade han fram innan han drog av sig sina boxningshandskar, och hon stannade likaså upp med blicken på honom. Hade hon nu vunnit, frågade hon sig själv. Hade han gett upp? Väl när handskarna träffade marken och likaså Bellas blick, så tog Nathan det korta steget emellan dem två och tryckte upp henne mot närmaste vägg med händerna om hennes höfter och läpparna hårt träffandes hennes i en intensiv kyss.