Fyra Röda Rosor

Kapitel 46

Hon hade blicken spärrad mot Kevin under hela eftermiddagen då de satt och läste i sina böcker. Han såg väldigt neutral ut. Han såg inte direkt ut som att han hade sjunkit igenom texten och heller såg han inte ut att dagdrömma sig bort från läsandet, vilket hon hade gjort ett par gånger denna lektion. Hon sökte vidare med blicken i bibloteket.  Adam var om något inne i boken där han satt och tuggade sig om underläppen nervöst. Hennes blick gick vidare till Nathan, som bläddrade i sidorna allt för fort, för fort för att han faktiskt skulle kunna hinna läsa sidorna. Det verkade mer som att han räknade sidor än att faktiskt läste texten, eller letade han bara efter händelser som han var intresserad över, ett bra exempel på det vore ordet sex.
  Det han troligen inte visste var att den boken han höll i inte innehöll sex alls, det visste Bella. Hon hade läst boken. Blicken gick vidare till fjärde, tänkte gå vidare till den fjärde, men hittade inte den fjärde rosen hur hon än vred och vände på sig. Det förvånade henne inte egentligen. Zac hade förstås inte tålamod för att sitta och glo på en text som han inte förstod fullt.
  De hade samlats inne i ett klassrum för att avsluta lektionen. Många satt fortfarande med blickarna ner i böckerna, medan andra satt och väntade tålmodigt på klockans visare skulle röra sig snabbare mot slutet. Hon lutade sig bakåt och såg mot klockan som hängde på väggen, denna dag var hon den typen av människa som väntade på lektionens slut, det brukade hon annars inte vara. Klockans långavisare rörde sig den sista minuten som var kvar av lektionen och läraren gjorde som en enkel gest med handen ut mot dörren, gav eleverna tillåtelse till att gå ut.
  ”Imorgon är det fredag och det firar vi med att åter läsa eftermiddagen.” Det skyndade sig läraren med att säga medan alla elever reste sig upp för att dra ut. Det hördes mer dryga stön och höga suckar än glädjerop över det hela. Bella var sist ut från klassrummet denna gång. Oftast brukade hon satsa på att vara först, men det var den tiden då hon var jagad. Hon var inte längre jagad av de fyra killarna, i alla fall inte på samma sätt som förr.
  Kevin slängde en blick bak över axeln då han log mot henne. Att hon inte visste vad som skulle hända denna eftermiddag gjorde henne nervös, för det kunde vara vad som helst eller ingenting alls. Tänk så satt de bara framför varandra och glodde i någon timme. Hon gick sakta med boken tryckt mot bröstet. Väl framme vid honom så log han bara, innan han letade fram nycklarna från bakfickan. Nycklarna till vad, kunde man undra?
  ”Har du åkt moped innan?”frågade Kevin.
  Bella gjorde en grimas. Ja, det hade hon, men det hade inte varit vidare omtyckt då hon hela tiden hade känt att det alltid varit nära på att åka av. Hon hade många gånger ställt frågan om varför det inte fanns säkerhetsbälten på de farliga sakerna? Det var som byggt för att vara en dödsmaskin.
  Han flinade åt hennes ansiktsuttryck innan han nickade mot henne, som en gest åt att de skulle dra. Väl vid skåpen så drog han på jackan i en snabb fart och hon skyndade sig likaså efter med paniken som steg över hur snabb han faktiskt var på att göra sig klar. Hon tog väskan över axeln och jackan i hand. Han ryckte tag om hennes hand och joggade sedan iväg med henne ut från skolans portar och ner till parkeringen där alla bilar och mopeder stod parkerade. Han släppte hennes hand då han behövde backa ut sin moped. Endast en hjälm fanns och han såg på den med en grimas.
  ”Det är tur för dig att jag gillar dig, för annars skulle jag ha hjälmen.” Han räckte den svarta hjälmen till henne, och hon såg på honom med höjda ögonbryn.
  ”Jag tar det som en komplimang”, sa hon sedan med ett litet leende på läpparna innan hon drog den över huvudet och pillade vid hakan letande efter knappen att spänna fast hjälmen, som omöjligt var det. Att spänna fast hjälmen var som omöjligt och hon stod länge och fingrade vid knappen. Hon skämdes när hon såg i ögonvrån hur han kollade på henne.
  Han suckade åt henne, men ett flin syntes på hans läppar. Han klev fram till henne och med fokuserad blick och ett lätt bett om underläppen så lyckades han att spänna fast henne hjälmen. Därefter drog han ner skyddet framför hennes ögon.
  ”Du får köra”, informerade han därefter med ett flin på läpparna, större överraskning kunde hon omöjligt få.
  Hon spärrade upp ögonen. ”Jag kan inte köra, Kevin!”
  ”Det kunde inte jag heller innan”, flinade han roat. ”Jag tar emot oss om du kör oss ner åt diket.”
  Och precis så fick han göra under åkturen. Bella fick sitta med båda händerna hårt om styret och väl då hon körde fel så tog han ut sina långa ben och ställde ner de stadigt på mark, för att bromsa in henne eller hindra henne från fel vägar. Det var bara rena turen att polisen inte befann sig ute, för då skulle de åka fast så illa som de körde, eller rättare sagt, så illa som hon körde. Kevin fick sitta och kisa med ögonen då han inte hade någon hjälm och därmed inget skydd framför ögonen, för hjälmen, den hade Bella. Bella fick försöka sköta det hela och hon var inte direkt någon med medfödd talang i att köra moped. Hon planerade hela tiden på att skrika och klaga på Kevin när de väl var framme, men det blev inte av. Hon var alldeles för lycklig för att skälla ut honom. Han hjälpte henne att styra in mot parkeringen i en lugn hastighet och därmed låste den då väl båda hade gått av. Att knäppa av hjälmen var svårare än att knäppa på den, otroligt nog och det hjälpte han henne också med, men denna gång såg han in i hennes ögon leendes samtidigt som han kommenterade hennes körande.
  ”Du suger på att köra moped.”
  Hon skrattade väl då hjälmen var av. Hjälmen som gjort hennes hår till rena forntidens mode. Håret i alla håll och kanter.
  ”Du suger på att lära mig köra moped.”
  Han flinade innan han ställde ner hjälmen och därmed pekade mot byggnaden de hade parkerat vid.
  ”Vi är framme till vår dejt.”
  Bella kisade med ögonen innan hon förstod vart han hade väglett henne och då vände sig om till honom i en förvirrad blick.
  ”Lasergame?”
  Han flinade svagt, inget svar på sak utan istället drog han armen om hennes axlar och höll henne bredvid sig medan de gick in mot byggnaden. Kevin med ett brett leende på läpparna och Bella med en förvirrad min.
  ”Har du någonsin varit på dejt?” frågade Bella smygandes.
  ”Nej”, svarade Kevin med fortfarande leendet på läpparna, innan han sneglade på henne. ”Har du varit på dejt innan?”
  ”Nej, det har jag inte.” Hon bet sig lätt om underläppen medan hon såg runt då de klivit in i byggnaden och började gå för trappor upp, till rätt våning där lasergame var igång.
  ”Jag har aldrig varit på någon dejt”, sa hon sedan ännu en gång, såg på honom och skrattade osäkert till. ”Jag är ingen expert, men detta är väll ingen plats där man brukar dejta varandra?”
  Han flinade åt henne och såg sedan på henne med kisande ögon, som att hon precis hade sagt något laddat mot honom, vilket hon kanske hade. Hon hade redan börjat döma deras dejt innan den ens hade börjat.
  ”Du har ingen rätt att döma när detta kan vara din första dejt.”
  Bella skrattade åt honom men skakade på huvudet sedan åt hans ord, hans ord om att detta kunde vara hennes första dejt. Det var inte direkt så som hon hade tänkt sin första dejt, inte alls. Hon kollade runt i lobyn när de väl hade satt foten in. Det fanns ingen i deras ålder där denna torsdags eftermiddagen. Hon såg upp mot Kevin med en illa min.
  ”Vi kan inte spela lasergame om vi bara är två personer, Kevin.”
  Han lyssnade till hennes ord och såg ut att faktiskt hålla med, men för att rädda det så började han med att skanna människorna runt om med blicken. Runt om fanns flera vuxna, som var där för deras barn skull. Barnen som var där, var lagom hypade. Det verkade som att någon av dem hade barnkalas.  De alla hade bytt om och var som redo. Det fick Kevin att le busigt, då han fick en idé. Han sneglade på Bella och hon tycktes redan se att den idéen som Kevin nyss kommit på, kunde vara värsta idéen som hon skulle höra.
  ”Vi kan alltid bjuda med några motspelare.”
  Hon kände sig som lättad, över att han idé ändå inte hade varit så tokig. De kunde alltid ringa några från klassen och be dem om att vara med, även hur konstigt det skulle vara, men det var i alla fall bättre det än att spela ensamma på plan. Bella märkte dock snart att Kevin inte alls tänkte som hon, då hon tycktes se hur hans blick granskade runt om i lobbyn, på barnen som skrek och härjade. Hon förstod att hon hade haft den; kunde vara den värsta idé denna dag.
  ”Kevin.” Hon spände blicken i honom. ”De har ett barnkalas och vi kan inte störa dem, det förstår du själv.”
  ”Och de bjöd inte oss”, sa han sårat med hängande läpp mot henne, det innan han flinade svagt åt hans egna dramatiska akt och vände sig om bort från henne. Trots hennes nek på denna sak, så gick han mot klungan av barn. Hon skämdes, men skrattade mest åt det ändå, då han satte sig på huk med kisande blick mot de alla barnen, som att han menade på att en allvarlig utmaning var på gång.
  Hon kunde se hur han pekade mot dem med fingrarna, som att han delade in de alla i lag och därefter pekade han bortåt åt hållet där Bella stod ensam och skrattade för sig själv. Barnen såg dit och vinkade hejvilt. De verkade mer taggade på Bellas dejt än vad hon själv var, för så som det såg ut nu så verkade dessa barn stjäla hennes kille. De alla körde på varsitt handskak med Kevin innan han vrålade åt dem. Han gjorde dem helt uppjagade för de började likaså skrika och gama, värre än innan, vilket gjorde deras föräldrar tillbakadragna och undrandes om vem denna kille var. Han sträckte endast ut handen till en av föräldrarna och presenterade sig, samtidigt som han vinkade till sig Bella som sakta gick till dem med en tveksam blick.
  ”Är det ni som är ledarna här på lasergame?” frågade kvinnan med ett leende på läpparna. ”Det måste varit dig jag talade med på telefon igår, inte sant? Terese?”
  Kvinnan hade blicken vänd till de förvirrad Bella. Svar dröjde, innan Kevin klev på hennes fot och hon pep till ett ja. Ett framtvingat ja, medan hon såg som besvärad ut, men det dög för kvinnan förmodligen, då hon nickade sakta med ett litet leende till Bella, eller Terese som hon hette i kvinnans värld.
  ”Vi tar hand om era barn”, lovade Kevin med ett brett leende på läpparna. ”Ni kan komma tillbaka och hämta den om någon timme ungefär.”
  Föräldrarna tackade och det syntes så att Kevin var någon som alla mödrar i högen skulle önska till deras döttrar, det på tanke med att en kvinna gick fram och frågade om han var singel och sökandes, då hon kvinnan hade en dotter där hemma på femton vårar. Kevin tackade trots det lockande erbjudandet ett nej. Han sneglade mot Bella då han sa att han var upptagen. Hon hade generat sett bort från dem.
  Han vände sig sedan till disken och rotade fram skrynkliga hundralappar från bakfickan då han betalade för dem båda till att spela, inget som föräldrarna såg att han gjorde förstås då de hade dragit iväg. Han log busigt mot Bella. Det där busiga leendet klädde honom väl. Hon skrattade bara åt honom samtidigt som hon skakade på huvudet. Snart fick dem varsin väst att fästa över kroppen. Bella satte även upp sitt hår i en hög hästvans, då hon var tacksam över att ha plattat det för att slippa ha en tofs vars hårstrån gick åt alla håll och kanter i virvlande utseende.
  Hon log sedan busigt tillbaka då hon placerade handen mot hans bröstkorg och sneglade lätt mot barnen som stod laddade och förberedda med vapen.  
 "Så, det är vi mot dem?" viskade hon leendes.
  Han höjde ögonbrynet mot henne, med ett leende på läpparna då han viskade tillbaka till henne med läpparna nära hennes öra.
  "Du och jag har aldrig varit i samma lag, Bella", informerade han henne lågt. "Det ska heller inte ändras på nu."
  Han spelade svår, då han backade ifrån henne och därmed pekade mot ett antal barn i gruppen, som gick till hennes sida.
  "Det där är ditt lag." Han blinkade flörtigt med ögat mot henne, vilket fick henne att sucka och vika undan blicken från honom och istället se på hennes lag.
  Bella granskade de. Små söta barn i deras bästa lek år. De alla fnittrade, pojkar som flickor. Kevin drog armarna om axlarna på sina lagkamrater, då han fick aning sänka sig neråt när han viskade till dem. De körde alltså på en byggande statik, som de skulle använda under deras lilla krig.
  "Borde vi också göra en plan?" viskade en blond flicka vid hennes sida.
  Bella tvekade till en början. Borde ha en plan? Aldrig hade hon kört lasergame innan, så inte visste hon alls av några erfarenheter över huvudtaget hur hon borde tänka eller göra. Hon tänkte heller inte fråga, som ledare över laget skulle det kännas en aning pinsamt att fråga barnen om hur man körde, istället skakade hon på huvudet åt flickans fråga.  
  "Vi bara kör på."  
  Precis så blev det. Väl inne på banan kändes det som kriget var på allvar. Skott kom från alla håll och kanter och helt plötsligt blev Bella som hjälplös. Aldrig hade hon anat att det skulle vara så svårt. De var ju bara barn, men sköt som att de hade kämpat för detta hela deras liv. Kevin var inte heller så värst dålig. Han levde i sitt bästa år han med. Han skuttade över hela planen och skotten kom flygandes från alla håll, det verkade som planen var att få så många träffar på Bella som möjligt. Hon skrek till då barn kom som omringandes med pistolerna siktandes mot henne. Detta skulle bli en mardröm hon skulle ha många nätter framåt.
  Värre blev den då fienden drog armen om hennes midja och därmed brottade ner henne på mark bakom ett stort skydd. Hon pep till, men med hans hand framför munnen kunde hon inte mer än bara spärra upp ögonen, för att stirra rakt ut i mörkret. Hon kände en varm andedräkt mot sin nacke och hon lyssnade intensivt till hans ord.
  "Bättre kärlekshistoria än Romeo och Julia", viskade Kevin leendes. "Vet du vad skillnaden är?"
  Hon kunde honom inte svara då han blockerade hennes mun med sin hand, men han tog snart bort handen och hon vände sig om till honom med pistolen riktad mot hans väst, beredd på att skjuta. Hon tänkte inte låta sig luras. Han likaså höll pistolen mot hennes väst, men inga skott skedde. De såg endast varandra in i ögonen med tunga andetag.
  "Skillnaden är att ingen av oss ska förlora", viskade han leendes.
  "Någon av oss måste förlora, Kevin", viskade hon fram. ”Det är ditt lag mot mitt. Vi är fiender.”
  Han skakade på huvudet. "Vad sägs som att svika våra lagkamrater?"
  Hon såg in i hans ögon med endast andetag som hördes. Hon kunde inget säga till svars, inte när han såg på henne med den intensiva blicken då han ställde den frågan, som att det var på liv och död.
  Hon nickade kort till och han tog hand med henne då de reste sig upp. Han såg leendes på henne, men den fina stunden förstördes vid barns skrik, när de kom med pistolerna attackerande. Fort vände sig Bella och Kevin om samtidigt med ett rejält skrik tillbaka då de jobbade ihop som ett eget lag och sköt sina egna lagkamrater. Snart tog Kevin Bellas hand i sin och begav sig iväg med henne då deras tid hade tagit slut. En kille skrek mot Kevin, ”vi var på lag!"
  "Välkommen till livet", flinade Kevin med blicken över axeln då han såg bak på killen. "Livet är fullt med överraskningar!"
  Väl ute så greppade Kevin tag om Bellas höfter och såg in i hennes ögon med ett flin på läpparna då han ställde frågan.
  "Hur ligger jag till?"
  "Hur ligger du till i vad?" frågade hon med ett brett leende och blicken upp i hans. Hennes händer lätt mot hans bröstkorg kännande på hans puls. Han var som uppjagad efter spelet, men det var hon likaså.
  "Vår första dejt”, svarade han leendes.
  Hon skrattade till och såg åt sidan med en fundersam blick. Hur hade deras dejt gått än så länge och hur låg Kevin till?  
  "Du ska inte ens tveka på att svara", suckade han åt henne innan han kysste hennes kindben mjukt. Hon skrattade svagt åt det med händerna smekandes upp för hans bröstkorg och vidare till hans kinder, då hon ställde sig lätt på tå och pressade sina läppar till hans i en kyss.

  Bästa första dejt, hittills.
___
Jag hoppas att eran väntan har varit värt det. ♡ I helgen ska jag försöka få ihop fler kapitel!